Det är svårt att acceptera en valförlust när man ser sig som ett statsbärande parti, det enda regeringsdugliga. Vi ser en valarbetare duka undan efter valvakan och sedan ställa fram nya kakor och kaffe för eftervalsanalysen. Men de första orden vi hör sjungas är att äntligen, äntligen, äntligen dags att ge opp - två av medlemmarna i analysgruppen har uppenbarligen slitit ut sig rejält de sista veckorna.
Men det givande med Socialdemokraterna - the musical, en omarbetning av en norsk musikal om Arbeiderpartiet, är att personerna i gruppen har olika uppfattningar och motiveringar, och när åsikterna bryts mot varandra får det handlingen att sömlöst rulla vidare och täcka fler och fler av problemen som diskuterats på ledarsidor, och problemen som pockar på från Verkligheten.
En dröm om de enkla åren under Erlander får (välbehövligt) mothugg, fortsätter i en kavalkad av allas favoritpartiledare och mynnar ut i en suckande kärlekssång till Olof Palme. Någon sjunger fram en genuin idé om hur man skall locka tillbaka väljare (för de valde ju FEL, det är alla överens om!) men möts av lika trovärdiga motargument från någon som är lika engagerad i partiets överlevnad men tycker tvärtom.
Textsnickeriet är snillrikt, och för egen del njuter jag som mest när man talsjunger fram långa meningar med flerstaviga ord som är tio gånger mer komplicerade än texten till Staten och kapitalet, vilken för övrigt parafraseras snyggt i både text och melodi. De mer eller mindre engagerade sossarna på scenen sjunger, grälar, hoppas och showar för att bevisa partiets relevans. Vare sig hjärtat sitter till höger eller vänster är det härlig underhållning med många smarta klipp ur verkligheten och en nödvändig självdistans i tankegodset.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar