Det är femton år sedan jag först hörde dem, Konserthusets stamgäster Belcea Quartet, och för mig är de alltid välkomna tillbaka! Idag med ett ypperligt program: först Stråkkvartett Ess-dur op 125:1 (1813) skriven av en tonårig Franz Schubert för familjens egna stråkkvartett där han spelade viola. Att ha spelat i ett par år tillsammans med sin far och sina bröder hade redan gett den unge Franz en god insikt i hur man skapar goda klanger och melodier för fyra stråkar, och det märks här. Andra satsen, Scherzo: Prestissimo. Trio, är dessutom mycket roligt och litet vågat.
Stora klanger och harmonier bjöds också på i nästa stycke, Les instants retrouvés - Stråkkvartett nr 2 (2022) av Guillaume Connesson. Programbladet gav en trevlig introduktion till de olika satsernas inspiration. Dock märkte jag inte så stor skillnad mellan första satsens sommartema, andra satsens kompositörsporträtt, tredje satsens oro och fruktan och fjärde satsens självporträtt, men jag gillar att Connesson skapar stora klangbilder utan den aggressivitet som kan kännas som en attack på åhörarens öron i en del moderna verk.
 |
| Claude Debussy |
Claude Debussys Stråkkvartett i g-moll (1893) var en underbar avslutning på konserten. De roliga och litet fräcka pizzicatolekarna i andra satsen är en fin illustration av att känna och kunna traditionell komposition men vilja röra sig utanför de traditionstyngda fållorna. Men just på plats var första satsen också mycket stor och återhållet känslosam. Debussy är en av mina favoritkompositörer och även om stråkkvartetter inte var hans främsta uttrycksform (detta blev hans enda) är det alltid gott att få höra hans snille.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar