Åh, en maskin som får dig att må bra, som anpassar sig efter vad just du behöver? Det är det nog många som vill ha. Välmående, ljus och värme är vad den skall ge, och av vad vi hör av Polly som har fått en är den så skön att den är beroendeframkallande. Hon drar sig tillbaka från världen och vill bara vara med sin maskin, sin blanka Black Box. Men partnern Owen vill att hon skall stänga av maskinen, och tvivlen växer inom henne själv också.
Så börjar nyheterna komma in: människor låter sina medvetanden laddas upp till maskinens server och lämnar sina livlösa kroppar efter sig. Polly plågas av faran samtidigt som hon känner längtan tillbaka till gemenskapen med maskinen. Samtidigt kommer Owen med rapporter från omvärlden: på sjukhuset där han jobbar får de in så många kroppar efter människor som laddat upp sig att de bränner alla utan urskillning. Å andra sidan finns en rörelse som protesterar mot det, och vill slå ut elektriciteten så att Black Box-servern skall gå ned.
Suspension of disbelief kan göra skillnad när det gäller en del science fiction och fantasy. Låt oss acceptera att maskinens headset faktiskt kan scanna av din hjärna och inte bara kopiera informationen utan tömma dig på ditt medvetande. Men förutom det har pjäsen Girl in the Machine en hel del logiska luckor på ett mer verklighetsnära plan där vi kan jämföra med samhället vi själva lever i nu. Då verkar det otroligt att det inte pågår en större diskussion om vad Black Box gör; om det verkligen placerar ens uppladdade medvetande i en bättre verklighet, vilka som ligger bakom tekniken och vad de har för syfte med det - något illvilligt? På liknande sätt förändrar sig världen utanför huset hastigt från något som i början verkade helt vanligt, till ett autokratiskt samhälle som en snabbt ihopkommen mobb vill rasera.
Jag hade önskat mig fler detaljer och nyanser till det jag listade, samt fler ledtrådar till vad det är med Black Box som lockar en människa så intensivt. Av de anledningarna tycker jag inte att Girl in the Machine är lyckad, vare sig som underhållning eller som diskussionsunderlag. Dock må ingen skugga falla på de två goda skådespelarna Elon Kinberger och Claire Silver som gav texten liv och känsla.
2 kommentarer:
Det lät som en dramatiserad version av tv-serien Black Mirror. Berättelsen låter onekligen spännande - men kan förstå att allt inte går att gestalta på en scen,
Jag gillar att man skriver och sätter upp sådana här pjäser, och det skulle kunna gå att göra bra just för att man på teatern måste fylla i en hel del själv, men här tyckte jag inte att manuset räckte, tyvärr.
Skicka en kommentar