Korsett

Elisabeth, kejsarinna av Österrike och drottning av Ungern med smeknamnet Sissi, älskades över hela Europa för sin skönhet och charm. Dock kantades hennes liv av tragedier, men styrkan i filmen Korsett ligger i att den inte fokuserar på vare sig höjdpunkter eller djupa sorger, utan på känslorna av att vara inlåst i ett liv både av andra och av sig själv. Den ungdomliga fägringen kommer inte lika naturligt när hon nu närmar sig fyrtio. Det ytterst smala midjemåttet får inte överskridas, och om centimetrarna på måttbandet blir för många ropar hon på sällskapsdamen Ida som kan dra åt korsetten hårdare än påkläderskorna.

De officiella plikterna är en plåga hon ibland lyckas tråckla sig ur, till folkets besvikelse och även makens, kejsar Franz Josef. Men de eviga komplimangerna insvepta i förväntningar och ibland nästan förolämpningar tär på psyket, liksom middagarna - aldrig ser vi henne så uppgiven som vid middagsbjudningarna. Det är svårt att säga vilken syn som är sorgligast, de läckra efterrätterna hon inte får röra eller de lövtunna apelsinskivor som är det enda hon tillåter sig att äta.

Vad kan allas lilla Sissi göra för att känna sig fri? Hälsa på sin syster i England, men då surras det om ridläraren hon tycks ha ett alltför nära förhållande med. Och samtidigt ser hon i ögonvrån hur maken har förhållanden med andra kvinnor. Men låt oss inte försjunka i enbart ömkan för den priviligerade kvinnan, vi får också se ögonblick av glädje och frisläppthet och då och då skratta tillsammans med henne.

De anakronistiska inslagen blir alltmer frekventa mot slutet av filmen; till en början kan man tro att de moderna inredningsdetaljerna bara råkade vara kvar, men efter hand är de uppenbarligen ditställda med flit. Det lär också vara en tanke med att många scener är inspelade i vackra byggnader där färgen flagnat på väggarna på ett sätt som nog inte dåtidens aristokrater tillåtit när de levde där. Istället utgör de en motsats till kostymfilmer där allt är så prydligt och perfekt (och historiskt korrekt) förevisat att det verkar som en uppvisning, inte människors verkliga liv. Dock har regissör och manusförfattare Marie Kreutzer har skapat en berättelse som börjar i fakta och sedan rör sig mer och mer mot fantasi och frigörelse för Sissi, och det är skönt att se!