Pjäsens titel är påbjudande. När jag först såg den på en av Stadsteaterns reklamskärmar trodde jag att handlingen skulle vara förlagd i en fattig norrländsk glesbygd på 1800-talet. Så fel jag hade! Generalfel! Titeln Du ska veta mitt värde blev ännu mer mångskiftande när det framkom att pjäsen handlar om Ayn Rand, kvinnan bakom tegelstenarna The Fountainhead/Urkällan och Atlas Shrugged/Och världen skälvde, kvinnan som höll egoism och girighet för något gott och därigenom blivit ett rött skynke för människor på den politiska vänstern, nästan i högre grad ju mindre man känner till hennes filosofi.
Stadsteatern hade den ytterst goda smaken att bjuda på en introduktion till pjäsen; ett samtal med dramatikern Joakim Sten och regissören Carolina Frände, lett av frilansskribenten Mattias Svensson. De förra två har ju redan tidigare samarbetat i pjäsen om Herbert Tingsten, och ser det som en viktig uppgift att föra in en idédiskussion på scenen för att stimulera det intellektuella samtalet i Sverige. (Stort tack för det!) En skillnad från Tingsten-pjäsen var att man där kunde låta den vara en monolog, eftersom han själv står för ifrågasättande av sina åsikter och självreflektion. Med Ayn Rand skulle det inte gå, för hos henne finns ingen självkritik, och därför behövs en grupp av människor omkring henne som hennes tankar kan brytas mot.
Att skildra Ayn Rand i kretsen av hennes närmaste är givande på flera sätt, främst därför att det ger tillfälle för att visa gråzonerna, när ideologin stöts mot vardagliga situationer, på ett liknande sätt som Ayn Rands romaner fyller ut ekonomiska teorier genom att sätta dem i sociala sammanhang och visa deras konsekvenser. (Detta är ju inget unikt för Ayn Rands verk; många andra författare speciellt inom science fiction och annan spekulativ fiktion gör samma sak.)
Där hade dock samtalarna en brasklapp till Rands verk: Ja, Atlas Shrugged är ett mycket övertygande verk, för övrigt inte alls tungt och tråkigt som många tror utan en riktig bladvändare, och när man läst ut den kan man lätt känna sig omvänd - tills man tänker på hur Rand renodlat samhällsförhållandena och persongalleriet, så att ont och gott blir mer tydliga än vad vi vanligtvis ser i vår vardag.
Efter den gedigna introduktionen blev det extra intressant att se pjäsen, vars två akter utspelar sig 1955 respektive 1968 i lägenheten där Ayn Rand (Ann Petrén) och hennes make Frank O'Connor (Per Sandberg) levde och tog emot sina vänner. Det ligger något för mig lockande i att hålla en salong; att regelbundet ta emot gäster för intellektuella diskussioner. Här får vi se en vänskapskrets, som ironiskt kallar sig Kollektivet, som är (ideologiskt påbjudet) övertygade om sin egen intelligens och sitt värde, och om att ens idéer är oumbärliga för att skapa ett bättre samhälle. De är starka och energiska - men samtidigt aningen på sin vakt, för man måste ständigt vara beredd att försvara sina åsikter i enlighet med Rands ideologi (som ännu inte fått sitt namn, objektivism). Och det gör de, oftast i intensiva, välformulerade, genomtänkta monologer. Värre går det för gästen Marlene (Maja Rung), en ung dansös som beundrar Ayn Rand men inte lyckas formulera och försvara sina egna livsval.
Ungefär där kan åskådarens halvfärdiga invändningar hinna börja ta form. Gruppen kritiserar Marlene för att hon är dansös i en grupp (om än med ambitioner att bli solist och stjärna). Men en perfekt samtrimmad danstrupp är ju en imponerande syn, mer inspirerande än ett tiotal osynkroniserade solister, hur bra de än är en och en, och på samma sätt behöver en symfoniorkester bestå av människor med ett gemensamt mål. Ett motexempel på individualism som löper amok i vår tid är ju de många förhoppnignsfulla halvbegåvade människor som köar för Idol-uttagningarna - det finns en gräns för hur många solister världen behöver.
Det är dock glädjande att INTE höra gruppen (åtminstone inte i pjäsen) peka ut behovet en tjänarklass, en massa som skall ägna sig åt kollektivt arbete åt en ambitiös elit. Men detta är ändå en logisk dissonans i ideologin som presenteras. Det är förståeligt att Ayn Rand efter att ha sett missunnsamheten, förtrycket och fasorna som kollektivtanken i kommunismen och socialismen förde med sig valde att den rakt motsatta ståndpunkten, att egoism är bra, och att man bara skall tänka på vad som är bra för en själv. Men en logiskt hederlig genomgång av systemet borde visat upp inkonsekvenser. Förmodligen tänks de kommas runt med "mer av samma sak", och lösas av sig själva när det perfekta systemet är på plats, så som man tänkt i många religioner och ideologier på såväl höger som vänster flank.
En ledtråd till detta finns ju i hur gruppen så ofta lovordar Howard Roark och John Galt. De är två starka, ideologiskt säkra män som kämpar för sig själva mot en oförstående omvärld. Men Roark och Galt finns inte i verkligheten, de är huvudpersoner i Rands böcker. I verkligheten avbryter Rand sin make när han talar och försöker formulera om hans bristande framgång till en protest mot systemet.
I andra akten ser vi hur fler och fler av rollfigurerna hamnar i mörkret strax utanför scenen, på olika sätt avpolletterade av huvudpersonen. Verkligheten blir rörig och saker går inte som Rand vill, och helt trogen sin självcentrering lägger hon skulden hos den svikande Nathaniels svaghet, utan att applicera sin ideologi på honom och se att han handlat i egenintresse. Här glöder Nathanies maka Barbara (Annika Hallin) till, med en lågmäld styrka och intellektuell rörlighet som låter henne justera sina tanker och rättfärdiganden i enlighet med objektivismen. Att Ayn Rand i ljuset av allt som hänt inte omprövar sin världsbild är både dumt och imponerande. Pjäsen låter henne sluta med en lång, självsäker monolog, helt oemotsagd men förstås med möjligheter för publiken att tänka sig invändningar och alternativ. Den här presentationen av en intensiv människas tankevärld är en stor bedrift, och det är ett nöje att få se på Stadsteaterns scen.
Länk till Stadsteaterns sida om Du ska veta mitt värde
 |
| Illustratör: Thomas Olsson |
Att skildra Ayn Rand i kretsen av hennes närmaste är givande på flera sätt, främst därför att det ger tillfälle för att visa gråzonerna, när ideologin stöts mot vardagliga situationer, på ett liknande sätt som Ayn Rands romaner fyller ut ekonomiska teorier genom att sätta dem i sociala sammanhang och visa deras konsekvenser. (Detta är ju inget unikt för Ayn Rands verk; många andra författare speciellt inom science fiction och annan spekulativ fiktion gör samma sak.)
Där hade dock samtalarna en brasklapp till Rands verk: Ja, Atlas Shrugged är ett mycket övertygande verk, för övrigt inte alls tungt och tråkigt som många tror utan en riktig bladvändare, och när man läst ut den kan man lätt känna sig omvänd - tills man tänker på hur Rand renodlat samhällsförhållandena och persongalleriet, så att ont och gott blir mer tydliga än vad vi vanligtvis ser i vår vardag.
Efter den gedigna introduktionen blev det extra intressant att se pjäsen, vars två akter utspelar sig 1955 respektive 1968 i lägenheten där Ayn Rand (Ann Petrén) och hennes make Frank O'Connor (Per Sandberg) levde och tog emot sina vänner. Det ligger något för mig lockande i att hålla en salong; att regelbundet ta emot gäster för intellektuella diskussioner. Här får vi se en vänskapskrets, som ironiskt kallar sig Kollektivet, som är (ideologiskt påbjudet) övertygade om sin egen intelligens och sitt värde, och om att ens idéer är oumbärliga för att skapa ett bättre samhälle. De är starka och energiska - men samtidigt aningen på sin vakt, för man måste ständigt vara beredd att försvara sina åsikter i enlighet med Rands ideologi (som ännu inte fått sitt namn, objektivism). Och det gör de, oftast i intensiva, välformulerade, genomtänkta monologer. Värre går det för gästen Marlene (Maja Rung), en ung dansös som beundrar Ayn Rand men inte lyckas formulera och försvara sina egna livsval.
Ungefär där kan åskådarens halvfärdiga invändningar hinna börja ta form. Gruppen kritiserar Marlene för att hon är dansös i en grupp (om än med ambitioner att bli solist och stjärna). Men en perfekt samtrimmad danstrupp är ju en imponerande syn, mer inspirerande än ett tiotal osynkroniserade solister, hur bra de än är en och en, och på samma sätt behöver en symfoniorkester bestå av människor med ett gemensamt mål. Ett motexempel på individualism som löper amok i vår tid är ju de många förhoppnignsfulla halvbegåvade människor som köar för Idol-uttagningarna - det finns en gräns för hur många solister världen behöver.
Det är dock glädjande att INTE höra gruppen (åtminstone inte i pjäsen) peka ut behovet en tjänarklass, en massa som skall ägna sig åt kollektivt arbete åt en ambitiös elit. Men detta är ändå en logisk dissonans i ideologin som presenteras. Det är förståeligt att Ayn Rand efter att ha sett missunnsamheten, förtrycket och fasorna som kollektivtanken i kommunismen och socialismen förde med sig valde att den rakt motsatta ståndpunkten, att egoism är bra, och att man bara skall tänka på vad som är bra för en själv. Men en logiskt hederlig genomgång av systemet borde visat upp inkonsekvenser. Förmodligen tänks de kommas runt med "mer av samma sak", och lösas av sig själva när det perfekta systemet är på plats, så som man tänkt i många religioner och ideologier på såväl höger som vänster flank.
En ledtråd till detta finns ju i hur gruppen så ofta lovordar Howard Roark och John Galt. De är två starka, ideologiskt säkra män som kämpar för sig själva mot en oförstående omvärld. Men Roark och Galt finns inte i verkligheten, de är huvudpersoner i Rands böcker. I verkligheten avbryter Rand sin make när han talar och försöker formulera om hans bristande framgång till en protest mot systemet.
I andra akten ser vi hur fler och fler av rollfigurerna hamnar i mörkret strax utanför scenen, på olika sätt avpolletterade av huvudpersonen. Verkligheten blir rörig och saker går inte som Rand vill, och helt trogen sin självcentrering lägger hon skulden hos den svikande Nathaniels svaghet, utan att applicera sin ideologi på honom och se att han handlat i egenintresse. Här glöder Nathanies maka Barbara (Annika Hallin) till, med en lågmäld styrka och intellektuell rörlighet som låter henne justera sina tanker och rättfärdiganden i enlighet med objektivismen. Att Ayn Rand i ljuset av allt som hänt inte omprövar sin världsbild är både dumt och imponerande. Pjäsen låter henne sluta med en lång, självsäker monolog, helt oemotsagd men förstås med möjligheter för publiken att tänka sig invändningar och alternativ. Den här presentationen av en intensiv människas tankevärld är en stor bedrift, och det är ett nöje att få se på Stadsteaterns scen.
Länk till Stadsteaterns sida om Du ska veta mitt värde
 |
| Foto: Markus Gårder |
3 kommentarer:
Bra skrivet, och fantastisk pjäs. Ann Petrén är mästerlig.
Bra resumé. Jag antar att man helst ska ha läst hennes böcker innan man ser pjäsen. Men dom verkar avskräckande tjocka.
Tack, Christer och Börje! Jag har inte heller läst Ayn Rands böcker - jag har också varit avskräckt av tjockleken. Men efter vad Mattias Svensson och Joakim Sten sade, att de är bladvändare, så blev jag faktiskt intresserad!
Skicka en kommentar