Under temat Indigenous Knowledge visar Marjetica Potrč vad hon lärt sig av samlevnaden med och närstudiet av det isolerade, självorganiserade samhället (vid) Croa River i Amazonas. Människorna lever av naturen, nära naturen och inom de ramar som tillgångarna sätter gräns för. Med den utgångspunkten skissar Marjetica Potrč upp ett önskesamhälle, Florestania, som hon vill skall influera dagens industrialiserade värld.
Utan att direkt peka ut fabriker och bilar som dåliga, visar Potrčs målade/teckande/skrivna tavlor en drömvärld där hantverk uppvärderas och blir en symbol för symbiosen mellan människorna och världen vi lever i. När jag tänker tillbaka på Potrčs förra utställning på Galerie Nordenhake minns jag att den innehöll konkreta påståenden om hur ett naturbruksinriktat samhälle var att föredra, och att jag vände mig emot de utsagorna. Här är hon inte lika påbjudande, men jag tar ändå inte till mig hennes drömsamhälle. Tvärtom visar hon i ett sidospår en liten skiss av Tokyo med nöjesparker och skyskrapor. Det är ju där som jag vill bo, hellre än i en självförsörjande by där kvittrande fåglar ersätter TV och teater.
Visst finns det anledning att plocka in ekologisk tänkande, återbruk och måttfullhet i vår moderna värld, och även storstadsmänniskor uppskattar parker och andra fickor av grönt i vardagen. Men de som vurmar för en enklare livsstil bör komma ihåg att vi är många som älskar att bo i stora städer, med asfalt, tunnelbana, jourbutiker och höga hus. Marjetica Potrčs visioner är inte mina, utan irriterar mig mest.
Länk till Galerie Nordenhakes sida om Marjetica Potrčs utställning
 |
| All Architecture Comes from Weaving I (2007) |
Utan att direkt peka ut fabriker och bilar som dåliga, visar Potrčs målade/teckande/skrivna tavlor en drömvärld där hantverk uppvärderas och blir en symbol för symbiosen mellan människorna och världen vi lever i. När jag tänker tillbaka på Potrčs förra utställning på Galerie Nordenhake minns jag att den innehöll konkreta påståenden om hur ett naturbruksinriktat samhälle var att föredra, och att jag vände mig emot de utsagorna. Här är hon inte lika påbjudande, men jag tar ändå inte till mig hennes drömsamhälle. Tvärtom visar hon i ett sidospår en liten skiss av Tokyo med nöjesparker och skyskrapor. Det är ju där som jag vill bo, hellre än i en självförsörjande by där kvittrande fåglar ersätter TV och teater.
Visst finns det anledning att plocka in ekologisk tänkande, återbruk och måttfullhet i vår moderna värld, och även storstadsmänniskor uppskattar parker och andra fickor av grönt i vardagen. Men de som vurmar för en enklare livsstil bör komma ihåg att vi är många som älskar att bo i stora städer, med asfalt, tunnelbana, jourbutiker och höga hus. Marjetica Potrčs visioner är inte mina, utan irriterar mig mest.
Länk till Galerie Nordenhakes sida om Marjetica Potrčs utställning
 |
| Nomads Inhabit Islands, Settlers Build Walls (2016) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar