Man skulle kunna säga att Leon Bridges är född femtio år för sent, men det vore ju fel, för då skulle han inte vara här för oss att höra på idag! Men onekligen är hans musik inspirerad av soul, jazz, pop och rock från femtio- och sextiotalet; ovanligare i vår tid men desto mer välkommet.
Det samspelta bandet öppnar med gungande, medryckande Smooth Sailin', och den unge Leon Bridges dansar in med sin personliga stil, expressivt men litet kantigt, som en tonåring som håller på att finna sig till rätta i världen. Ensemblen fortsätter med ett nummer där den boogie-woogie som ofta lurar under ytan får bryta ut och ta över helt. Snart kommer ett nytt parti med melodiösa stycken: den intrikata Better Man, Brown Skin Girl och Coming Home. Även i de långsammare låtarna är energinivån hög, med en tungt dunkande puls. Det råder ingen tvekan om att musikerna spelar från djupet av en genuin kärlek till musiken.
Vi får en nyskriven låt: Lonely Road, som verkar inspirerad av turnélivet. Annars låter det som att den unge Texasbons inspiration kommer från sina föräldrar och mor- och farföräldrar och deras rötter i Louisiana och Tennessee med sina starka musiktraditioner. Bridges berättar att han skrev Twistin' and Groovin' om hur hans mor/farföräldrar möttes. När han visade Shine, ett av hans många nummer som skulle klinga äkta i ett kyrkorum, för sin mamma, sade hon "Boy, you sound like an old man!" Ja, Leon, tack för att du lyssnar till de "äldre" människornas musik och ger oss den i nya men lika gentila former!
Skivan och konserten är bräddfylld av många korta och uttrycksfulla låtar. Efter en timme kommer sista ordinarie nummer, den stora balladen River, med bara keyboardisten, doasångerskan (jag beklagar att jag inte kan deras namn!) och Leon Bridges själv på gitarr. Men det räcker inte för den hänryckta publiken! Vi får extranummer som mynnar ut i entusiastisk allsång i Mississippi Kisses. Tack, Leon Bridges och bandet, för den underbara musiken ni ger oss!
Det samspelta bandet öppnar med gungande, medryckande Smooth Sailin', och den unge Leon Bridges dansar in med sin personliga stil, expressivt men litet kantigt, som en tonåring som håller på att finna sig till rätta i världen. Ensemblen fortsätter med ett nummer där den boogie-woogie som ofta lurar under ytan får bryta ut och ta över helt. Snart kommer ett nytt parti med melodiösa stycken: den intrikata Better Man, Brown Skin Girl och Coming Home. Även i de långsammare låtarna är energinivån hög, med en tungt dunkande puls. Det råder ingen tvekan om att musikerna spelar från djupet av en genuin kärlek till musiken.
Vi får en nyskriven låt: Lonely Road, som verkar inspirerad av turnélivet. Annars låter det som att den unge Texasbons inspiration kommer från sina föräldrar och mor- och farföräldrar och deras rötter i Louisiana och Tennessee med sina starka musiktraditioner. Bridges berättar att han skrev Twistin' and Groovin' om hur hans mor/farföräldrar möttes. När han visade Shine, ett av hans många nummer som skulle klinga äkta i ett kyrkorum, för sin mamma, sade hon "Boy, you sound like an old man!" Ja, Leon, tack för att du lyssnar till de "äldre" människornas musik och ger oss den i nya men lika gentila former!
Skivan och konserten är bräddfylld av många korta och uttrycksfulla låtar. Efter en timme kommer sista ordinarie nummer, den stora balladen River, med bara keyboardisten, doasångerskan (jag beklagar att jag inte kan deras namn!) och Leon Bridges själv på gitarr. Men det räcker inte för den hänryckta publiken! Vi får extranummer som mynnar ut i entusiastisk allsång i Mississippi Kisses. Tack, Leon Bridges och bandet, för den underbara musiken ni ger oss!
1 kommentar:
En skön konsert med vad jag skulle kalla "soul". Musiken och stilen gav mig vibbar från Motown, en tid när saxofonen var kung, och när det var som bäst svängde det som självaste Little Richard!
Skicka en kommentar