Snart skall Claudius gifta sig med Gertrud, änkan efter hans bror som var kung i Danmark. Claudius (Michael Borch) har redan kungakronan rejält nedtryckt över huvudet, men är klädd i en stylad svart sopsäck - nu är det fest, svensexa, jättemycket alkohol, droger och dans! För festen utspelar sig i nutid, och en inhyrd DJ (Julia Sporre) spelar musik och ropar ut streetsmarta festtips i en megafon, tips som också kommenterar det som händer.
Det är fest, det är det som händer, och är det inte fest än så är det på gång och alla förbereder sig. Stämningen är konstant hög, både när man dricker och shotsar och när två eller tre strålar samman för att tala allvar och gräla. Vilda partyscener och intrigerande varvas snyggt, och scener ur Hamlet flätas in i handlingen med en modern twist, ibland helt annorlunda mot originalet. En av presenterna till Claudius är en döskalle i guld. "Vet du vem det är? Det är Shakespeare!" Lika skickligt smygs det in flera blinkningar till en annan berömd dansk, H.C. Andersen. Det enda som känns långsökt är kommentarerna om svenskar som kommer flyende över sundet - ett oförklarat stickspår som inte tillför något. Men det länder ensemble, regi och manus till heder att Vålnadens budskap framförs av en kombinerad strippa och medium (Eric Ernerstedt), som är både charmig, rolig och trovärdig i sina ögonblick.
Alla på scenen är mer eller mindre huvudpersoner; de har intressanta historier och roller att spela i handlingen, och de är mycket väl spelade och samspelta. Det märks att Hamlet och Laertes (Michael Hamory och Robert Isberg) har en långtida bakgrund som frenemies. Ofelia (Allis Lindqvist) är sårad och arg, men inte självmordsbenägen. Polonius och Horatio (Gert Fylking och Joakim Thelin) gör sitt till för att hålla händelserna på spåret, och Gertrud (Margareta Eriksson Bergius) har en del att säga om den gamle kungen. Och se där! Strax efter att Shakespeares skalle förevisats, ramlar Romeo och Julia (Antonio Tengroth och Bettina Gerleman) in i handlingen och smälter ypperligt in.
Alla skådespelare är mycket, mycket bra, och som sagt väl samspelta. Manuset av Manne Hedén är också intelligent och välskrivet, och Urban Erikssons regi har fyllt pjäsen med energi och känslor utan att den har förlorat fokus. Jag hoppas på att se många fler pjäser i den här stilen eller en helt annan från Dramakvarnen.
Länk till Dramakvarnens sida om Claudius Svensexa
Det är fest, det är det som händer, och är det inte fest än så är det på gång och alla förbereder sig. Stämningen är konstant hög, både när man dricker och shotsar och när två eller tre strålar samman för att tala allvar och gräla. Vilda partyscener och intrigerande varvas snyggt, och scener ur Hamlet flätas in i handlingen med en modern twist, ibland helt annorlunda mot originalet. En av presenterna till Claudius är en döskalle i guld. "Vet du vem det är? Det är Shakespeare!" Lika skickligt smygs det in flera blinkningar till en annan berömd dansk, H.C. Andersen. Det enda som känns långsökt är kommentarerna om svenskar som kommer flyende över sundet - ett oförklarat stickspår som inte tillför något. Men det länder ensemble, regi och manus till heder att Vålnadens budskap framförs av en kombinerad strippa och medium (Eric Ernerstedt), som är både charmig, rolig och trovärdig i sina ögonblick.
Alla på scenen är mer eller mindre huvudpersoner; de har intressanta historier och roller att spela i handlingen, och de är mycket väl spelade och samspelta. Det märks att Hamlet och Laertes (Michael Hamory och Robert Isberg) har en långtida bakgrund som frenemies. Ofelia (Allis Lindqvist) är sårad och arg, men inte självmordsbenägen. Polonius och Horatio (Gert Fylking och Joakim Thelin) gör sitt till för att hålla händelserna på spåret, och Gertrud (Margareta Eriksson Bergius) har en del att säga om den gamle kungen. Och se där! Strax efter att Shakespeares skalle förevisats, ramlar Romeo och Julia (Antonio Tengroth och Bettina Gerleman) in i handlingen och smälter ypperligt in.
Alla skådespelare är mycket, mycket bra, och som sagt väl samspelta. Manuset av Manne Hedén är också intelligent och välskrivet, och Urban Erikssons regi har fyllt pjäsen med energi och känslor utan att den har förlorat fokus. Jag hoppas på att se många fler pjäser i den här stilen eller en helt annan från Dramakvarnen.
Länk till Dramakvarnens sida om Claudius Svensexa
1 kommentar:
Kul med svensk nyskriven Hamlet från ett annat perspektiv. Några bra one-liners, t.ex.: Hamlet: Gå i kloster!
Ofelia: Gå i terapi!
Även Romeo och Julia ramlar in och Julia raggas upp av Ofelia för att sedan slinka iväg med festens manlige strippa. Claudius själv har en rätt dålig fest och sitter mest fastkedjad vid stripp-pålen, tills han planenligt skjuts av brorsonen sin. Vältajmat inför Dramatens lajv Gertrudes Möhippa!
Skicka en kommentar