När Konserthussäsongen går mot sitt slut bjuder Kungliga Filharmonikerna in oss med säsongsabonnemang på en bonuskonsert. Det är en trevlig tradition, inte minst för att vi i år fick många små smakbitar från olika kompositörer, en del redan kända och älskade, andra nya bekantskaper som imponerade och lockade till mer lyssning.
Dirigent Joana Carneiro inledde med den medryckande ouvertyren till Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart. Därpå kom ett Scherzo ur Serenad i D-dur av Ethel Smythe, en kompositör som inte fick mycket uppmärksamhet under sin verksamma tid kring förra sekelskiftet och ett halvsekel framåt. Men så bra hennes musik var; melodisk, inte extremet experimentell men intrikat och suggestiv. I verket djupnade Filharmonikernas lätta anslag till seriösa klanger. Jag ser verkligen fram emot att höra mer av henne under nästa säsong!
Från den magnifika orgeln hördes den ännu mer fantasieggande Hamburger Totentanz ur Trois préludes för orgel av Guy Bovet, spelad av organist Ulf Norberg. Ännu en kompositör och ett verk jag vill höra mer av!
Jean Sibelius välkända Valse Triste vill man förstås också höra ofta, och den hade en fin grundad men inte tung styrka i Filharmonikernas och Carneiros tappning. Så fick orkestern en fin gäst inför ett specialframförande av Johannes Brahms Ungersk dans nr 5 i g-moll arr Schmeling: via speciell dirigentpinne kunde dirigentens rörelser registreras och föras över till en motsvarande blindskrift av rörelserna under den blinda flöjtisten Wu Jings fotsula. Fantastiskt! Här är ett radioinslag om tekniken och soloflöjtisten.
Jazz med symfoniorkester kan vara en subtil upplevelse. Det var vackert, om än litet långsamt och anonymt, att höra vokalisten Isabella Lundgren framföra Bernard Ighners Everything Must Change tillsammans med Filharmonikerna. Därefter följde ytterligare två välkomponerade och välspelade och väl omtyckta verk: Pjotr Tjajkovskijs Polonaise ur Eugen Onegin och Intermezzo ur Cavalleria rusticana av Pietro Mascagni. Och så det festliga sistanumret, Svenskt Festspel av August Söderman. Det var ett riktigt fint och varierat program vi bjöds på, och det vittnar om orkesterns och dirigentens professionalism att kunna ge varje verk det framförande det krävde. Tack för i år och kom snart tillbaka, kära Filharmoniker!
Dirigent Joana Carneiro inledde med den medryckande ouvertyren till Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart. Därpå kom ett Scherzo ur Serenad i D-dur av Ethel Smythe, en kompositör som inte fick mycket uppmärksamhet under sin verksamma tid kring förra sekelskiftet och ett halvsekel framåt. Men så bra hennes musik var; melodisk, inte extremet experimentell men intrikat och suggestiv. I verket djupnade Filharmonikernas lätta anslag till seriösa klanger. Jag ser verkligen fram emot att höra mer av henne under nästa säsong!
Från den magnifika orgeln hördes den ännu mer fantasieggande Hamburger Totentanz ur Trois préludes för orgel av Guy Bovet, spelad av organist Ulf Norberg. Ännu en kompositör och ett verk jag vill höra mer av!
Jean Sibelius välkända Valse Triste vill man förstås också höra ofta, och den hade en fin grundad men inte tung styrka i Filharmonikernas och Carneiros tappning. Så fick orkestern en fin gäst inför ett specialframförande av Johannes Brahms Ungersk dans nr 5 i g-moll arr Schmeling: via speciell dirigentpinne kunde dirigentens rörelser registreras och föras över till en motsvarande blindskrift av rörelserna under den blinda flöjtisten Wu Jings fotsula. Fantastiskt! Här är ett radioinslag om tekniken och soloflöjtisten.
Jazz med symfoniorkester kan vara en subtil upplevelse. Det var vackert, om än litet långsamt och anonymt, att höra vokalisten Isabella Lundgren framföra Bernard Ighners Everything Must Change tillsammans med Filharmonikerna. Därefter följde ytterligare två välkomponerade och välspelade och väl omtyckta verk: Pjotr Tjajkovskijs Polonaise ur Eugen Onegin och Intermezzo ur Cavalleria rusticana av Pietro Mascagni. Och så det festliga sistanumret, Svenskt Festspel av August Söderman. Det var ett riktigt fint och varierat program vi bjöds på, och det vittnar om orkesterns och dirigentens professionalism att kunna ge varje verk det framförande det krävde. Tack för i år och kom snart tillbaka, kära Filharmoniker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar