Ibland förundras jag över den långa utveckling som tagit oss fram till där vi är idag. Vi i de priviligerade delarna av världen kan sitta bekvämt i varma och luftkonditionerade boningar, se nästan all världens nöjen i en handflatestor apparat, eller kliva in i en plåtcylinder och flyga till en helt annan plats på jordklotet. Det är en så lång process från tämjandet av elden och den första användningen av hjulet till dagens samhälle. Människan har drivits av viljan att göra livet bättre, att göra arbetet lättare, och också av lusten att göra vackra eller roliga saker för sig själv och andra.
För fem år sedan besökte jag British Museum i London, som samlat föremål som vittnar om viktiga episoder i mänsklighetens historia, från Rosettastenen över syriska miniskulpturer av dansande kvinnor till förmedeltida schackpjäser. Framför montrarna stod jag och häpnade över skickligheten och inte minst fantasin hos de människor som för tusen år sedan försökte sig på att skapa något som inte fanns förut, som följde en inre vision som kanske omgivningen skrattade åt eller inte förstod meningen av.
Lyckligtvis finns ännu BBC:s podcast The History Of The World tillgänglig, hundra delar om de hundra viktigaste föremålen ur British Museums samlingar. På så sätt kan man få konkreta fakta om historien, och säkert också den svindlande känslan av årtusendens verk, även om man inte kan se samlingarna på plats.
Om dagens civilisation slogs sönder, skulle vi kunna bygga upp den igen? Skulle det ta fem år eller femtusen år? Jag har läst flera dystopier i mina dagar; en del som säger att det med möda skulle kunna gå att återskapa och fylla det kvarvarande utanpåverket med tekniken som drev det (A Canticle for Leibowitz), andra som visar en värld där befolkningen lever på skrot från den tidigare civilisationen men aldrig lyckas skapa något eget att bygga vidare från (Riddley Walker). Båda alternativen är fascinerande men deprimerande; att leva i skuggan av en guldålder och veta att allt trasades sönder en gång måste kunna lägga en tung hand på initiativförmågan.
Ändå kan man se den motsatta impulsen på många håll i världen idag: människor som röjer upp och bygger upp igen efter att naturkatastrofer eller brutala krigshetsare förstört samhällen, och som hjälper dem som skadats och är svagare. Jag vill tro att det alltid kommer att finnas människor som strävar efter ny kunskap, samarbete för något gott och ett liv som är mer än överlevnad, och jag hoppas att jag alltid kan vara en av dem.
För fem år sedan besökte jag British Museum i London, som samlat föremål som vittnar om viktiga episoder i mänsklighetens historia, från Rosettastenen över syriska miniskulpturer av dansande kvinnor till förmedeltida schackpjäser. Framför montrarna stod jag och häpnade över skickligheten och inte minst fantasin hos de människor som för tusen år sedan försökte sig på att skapa något som inte fanns förut, som följde en inre vision som kanske omgivningen skrattade åt eller inte förstod meningen av.
Lyckligtvis finns ännu BBC:s podcast The History Of The World tillgänglig, hundra delar om de hundra viktigaste föremålen ur British Museums samlingar. På så sätt kan man få konkreta fakta om historien, och säkert också den svindlande känslan av årtusendens verk, även om man inte kan se samlingarna på plats.
Om dagens civilisation slogs sönder, skulle vi kunna bygga upp den igen? Skulle det ta fem år eller femtusen år? Jag har läst flera dystopier i mina dagar; en del som säger att det med möda skulle kunna gå att återskapa och fylla det kvarvarande utanpåverket med tekniken som drev det (A Canticle for Leibowitz), andra som visar en värld där befolkningen lever på skrot från den tidigare civilisationen men aldrig lyckas skapa något eget att bygga vidare från (Riddley Walker). Båda alternativen är fascinerande men deprimerande; att leva i skuggan av en guldålder och veta att allt trasades sönder en gång måste kunna lägga en tung hand på initiativförmågan.
Ändå kan man se den motsatta impulsen på många håll i världen idag: människor som röjer upp och bygger upp igen efter att naturkatastrofer eller brutala krigshetsare förstört samhällen, och som hjälper dem som skadats och är svagare. Jag vill tro att det alltid kommer att finnas människor som strävar efter ny kunskap, samarbete för något gott och ett liv som är mer än överlevnad, och jag hoppas att jag alltid kan vara en av dem.
1 kommentar:
Ja Civilisationen är bräcklig, den skapas inte heller av sig självt. Efter västroms fall 476 eKr tog det väl närmare tusen år innan någon liknande civilisationsnivå uppstod i Europa i och med högrenässansen. Man kan ju undra om det skulle ta lika lång tid av återuppbyggnad om den nuvarande västerländska civilisationen skulle gå under.
Skicka en kommentar