Det röda klostret är en harmonisk plats. Systrarna och noviserna lever stilla i samklang med den omgivande naturen, och livet följer årstidernas växlingar och klostrets högtider enligt vad som ärvts sedan Ursystrarna kom till ön och grundade sin gemenskap. En ritning på bokpärmens insida visar en överblick över klostergården, och berättelserna och ritualerna ger tyngd åt de byggnadernas lockande namn - Rosens Tempel, Kunskapens Hus, även Aftontrappan och Gryningstrappan.
Lugnet och vänskapen i klostret är välgörande för många av noviserna där, som kommit till ön från hårda förhållanden och till och med förföljelser. Maresi, vår berättare, plågas fortfarande av hur hennes lillasyster dog av svält under en kall vinter, men den nykomna Jai verkar ha flytt från något ännu värre. I klosterlivets rytm får de unga flickorna ro att lära känna varandra, lära sig de vidareförda berättelserna och riterna, och fundera över vilken plats de själva är kallade till att få i systrarnas gemenskap.
Maria Turtschaninoff målar med ett vackert, känsligt språk upp gemenskapen och hur de religiösa riterna ger djup även åt de vardagliga sysslorna. Speciellt fantasieggande är beskrivningarna av portarna i klostret och vad de har för innebörd. Systrarnas religion är också fint sammanvävd av jordnära gärningar med övernaturliga kopplingar. Speciellt mycket tycker jag om att Haggan är en av de tre viktiga gestalterna i tron - även om hon står för det farliga och skrämmande gillar jag att se skällsordet hagga upplyft till gudastatus. Beskrivningarna får klosterlivet att kännas lockande och välkomnande även för mig, en nutida teknikälskande läsare.
Det får mig dock att tänka på hur ensidigt kvinnlig klostret och systrarnas tro är. Skulle en man eller pojke som läser boken känna samma harmoni och längtan som jag? Ingen man får stiga iland på ön, och berättelserna från världen utanför talar om svårt kvinnoförtryck som man förstår att kvinnorna vill fly ifrån. Men det är synd att nästan alla män i berättelsen framstår som hot, som brutala varelser som vill slå, våldta och plundra. Tack och lov sås ett frö till förändring i bokens sista kapitel. Men jag hoppas ändå att det fiktiva klostret med sin harmoniska gemenskap får stå kvar länge till.
Lugnet och vänskapen i klostret är välgörande för många av noviserna där, som kommit till ön från hårda förhållanden och till och med förföljelser. Maresi, vår berättare, plågas fortfarande av hur hennes lillasyster dog av svält under en kall vinter, men den nykomna Jai verkar ha flytt från något ännu värre. I klosterlivets rytm får de unga flickorna ro att lära känna varandra, lära sig de vidareförda berättelserna och riterna, och fundera över vilken plats de själva är kallade till att få i systrarnas gemenskap.
Maria Turtschaninoff målar med ett vackert, känsligt språk upp gemenskapen och hur de religiösa riterna ger djup även åt de vardagliga sysslorna. Speciellt fantasieggande är beskrivningarna av portarna i klostret och vad de har för innebörd. Systrarnas religion är också fint sammanvävd av jordnära gärningar med övernaturliga kopplingar. Speciellt mycket tycker jag om att Haggan är en av de tre viktiga gestalterna i tron - även om hon står för det farliga och skrämmande gillar jag att se skällsordet hagga upplyft till gudastatus. Beskrivningarna får klosterlivet att kännas lockande och välkomnande även för mig, en nutida teknikälskande läsare.
Det får mig dock att tänka på hur ensidigt kvinnlig klostret och systrarnas tro är. Skulle en man eller pojke som läser boken känna samma harmoni och längtan som jag? Ingen man får stiga iland på ön, och berättelserna från världen utanför talar om svårt kvinnoförtryck som man förstår att kvinnorna vill fly ifrån. Men det är synd att nästan alla män i berättelsen framstår som hot, som brutala varelser som vill slå, våldta och plundra. Tack och lov sås ett frö till förändring i bokens sista kapitel. Men jag hoppas ändå att det fiktiva klostret med sin harmoniska gemenskap får stå kvar länge till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar