Edvard Koinbergs bearbetade blomsterfoton är inspirerade av barockens bildspråk. Under barocken målades många stilleben och blomsterarrangemang där något - en dödskalle, vissnande blommor, frukter nära förruttning - påminde om att vi är dödliga, memento mori. mitt i allt prunkande liv. Koinberg säger att han vill återuppliva det litet över axeln sedda bildspråket, men också uppdatera det, blåsa bort dammet från arrangemangen.
Fotografier har efterbearbetats och fått en finish som balanserar på gränsen mellan foto och måleri, med den djupt svarta bakgrunden som gör att färgerna och formerna ser ännu mer dyrbara men bräckliga ut. Koinberg visar eklektiskt sammansatta buketter, lika gravitationstrotsande som de målade från barocktavlorna; närstudier av svulstiga blomknoppar och några dödskalleskepnader skapade av vissnade kronblad han svept samman. Allra bäst tycker jag om den dödskalle som själv är på väg att lösas upp i kanten - så många lager av döende, i blombladen, i dödskallen, i dödskallens upplösning.
Jag tycker mycket om att någon vill ta upp en estetik från tidigare århundraden och använda den på ett personligt sätt idag. Dock tycker jag att Koinbergs bilder är något opersonliga och platta, men hoppas att han fortsätter och fördjupar sin teknik. För övrigt håller jag inte med Koinberg om att barockmålningarna känns dammiga idag; i mina ögon glänser de av en iver att samla det vackraste som finns och visa det i en tid då bilder inte alls var lika vanliga som idag. Konstnärens ambition att visa sin skicklighet i svåra motiv som glänsande fiskfjäll och ostron, och inkluderandet av slokande och vissnande blommor som kan vara nog så tilldragande, ger barockmålningarna en känsla av livsglädje som kan tilltala oss än idag, ett fyrahundratal år senare.
Länk till Abecita Konstmuseums sida om Edvard Koinberg
Fotografier har efterbearbetats och fått en finish som balanserar på gränsen mellan foto och måleri, med den djupt svarta bakgrunden som gör att färgerna och formerna ser ännu mer dyrbara men bräckliga ut. Koinberg visar eklektiskt sammansatta buketter, lika gravitationstrotsande som de målade från barocktavlorna; närstudier av svulstiga blomknoppar och några dödskalleskepnader skapade av vissnade kronblad han svept samman. Allra bäst tycker jag om den dödskalle som själv är på väg att lösas upp i kanten - så många lager av döende, i blombladen, i dödskallen, i dödskallens upplösning.
Jag tycker mycket om att någon vill ta upp en estetik från tidigare århundraden och använda den på ett personligt sätt idag. Dock tycker jag att Koinbergs bilder är något opersonliga och platta, men hoppas att han fortsätter och fördjupar sin teknik. För övrigt håller jag inte med Koinberg om att barockmålningarna känns dammiga idag; i mina ögon glänser de av en iver att samla det vackraste som finns och visa det i en tid då bilder inte alls var lika vanliga som idag. Konstnärens ambition att visa sin skicklighet i svåra motiv som glänsande fiskfjäll och ostron, och inkluderandet av slokande och vissnande blommor som kan vara nog så tilldragande, ger barockmålningarna en känsla av livsglädje som kan tilltala oss än idag, ett fyrahundratal år senare.
Länk till Abecita Konstmuseums sida om Edvard Koinberg
 |
| Blommor i en vas av Jan Brueghel d.ä. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar