Det är 1973, och 22-årige Svante har ett fel på hjärtat som kommer att ända hans liv ganska snart. Så orättvist! Han är ju ung och vill leva; lyssna på musik och gå på fester med vännerna! I framtiden kommer man att kunna operera och hjälpa honom, säger läkaren, men framtiden och räddningen ligger alltid några år bort.
Helt oväntat är det dock Svante som hamnar i framtiden, tack vare ett tunnelbanetåg i silver och blått som stannar vid hans perrong. De kända kvarteren på Söder ser inte ut som nyss, när Svante kliver av i 2016, och i hans lägenhet bor den kavata unga Elsa som tror att han driver med henne. Tur nog kommer det fler tidsresartåg till Zinkensdamms T-banestation, så Svante kan komma hem igen. Allt skulle kunna vara en feberdröm, men han fick ju med sig Elsas "walkie-talkie", som han visserligen inte kan ringa med, men som innehåller bilder från 2016 som bevis för att han inte yrade.
Ulf Malmros film kramar det bästa ur skillnaderna mellan sjuttiotalet och nutid, och låter oss njuta av och skratta åt den dåtida klädstilen och jargongen - kompisen Gunnar som hoppas på ormgrop på varenda fest de går till! Lyxen i att äta "drömskinka" - en skinkbit med ananas, grädde och tomat! Kulturkrockarna mellan då och nu är många och maximalt roliga - ännu roligare ju mer man själv minns av 1970-talet. Typiskt nog jobbar filmens två stolta auktoriteter i varsin dödsdömt bransch, skivaffär respektive skrivmaskinstillverkning.
Det är en skön upplevelse att få leva sig in i proggarlivet på avstånd, och personligen gillar jag den mesta av musiken som spelas (nyskriven av Jimmy Lagnefors), även den tvärflöjtslåt Bengan i skivbutiken skrivit som ett ångestrop från ett kalhygge. Ulf Malmros har alltid varit bra på att väva in det övernaturliga i mycket jordnära miljöer. Hans regi tillsammans med Jaana Fomin låter skådespelarna vara trovärdiga och skapar en lättsam stämning som tar tillvara på alla möjligheter till humor.
Men filmen ger också utrymme åt Svantes förvirring i den konstiga nya tiden, för att inte tala om hans oro när datumet för hans frånfälle börjar närma sig. Hur tidsresorna kan ske medelst tunnelbanetåg är inte närmare förklarat, men enligt filmens inre logik måste vissa saker ske vid rätt tidpunkt för att någon inte skall försvinna i tidslinjerna - eller för att inte Svante skall dö av sitt hjärtfel. Spänningen är hög in i det sista!
*** SPOILER ***
Oj, vad jag hade önskat att det efter eftertexterna dykt upp en grottmänniska som sade "ugga bugga!", pekade mot sitt bröst och hostade!
*** SPOILER ***
Helt oväntat är det dock Svante som hamnar i framtiden, tack vare ett tunnelbanetåg i silver och blått som stannar vid hans perrong. De kända kvarteren på Söder ser inte ut som nyss, när Svante kliver av i 2016, och i hans lägenhet bor den kavata unga Elsa som tror att han driver med henne. Tur nog kommer det fler tidsresartåg till Zinkensdamms T-banestation, så Svante kan komma hem igen. Allt skulle kunna vara en feberdröm, men han fick ju med sig Elsas "walkie-talkie", som han visserligen inte kan ringa med, men som innehåller bilder från 2016 som bevis för att han inte yrade.
Ulf Malmros film kramar det bästa ur skillnaderna mellan sjuttiotalet och nutid, och låter oss njuta av och skratta åt den dåtida klädstilen och jargongen - kompisen Gunnar som hoppas på ormgrop på varenda fest de går till! Lyxen i att äta "drömskinka" - en skinkbit med ananas, grädde och tomat! Kulturkrockarna mellan då och nu är många och maximalt roliga - ännu roligare ju mer man själv minns av 1970-talet. Typiskt nog jobbar filmens två stolta auktoriteter i varsin dödsdömt bransch, skivaffär respektive skrivmaskinstillverkning.
Det är en skön upplevelse att få leva sig in i proggarlivet på avstånd, och personligen gillar jag den mesta av musiken som spelas (nyskriven av Jimmy Lagnefors), även den tvärflöjtslåt Bengan i skivbutiken skrivit som ett ångestrop från ett kalhygge. Ulf Malmros har alltid varit bra på att väva in det övernaturliga i mycket jordnära miljöer. Hans regi tillsammans med Jaana Fomin låter skådespelarna vara trovärdiga och skapar en lättsam stämning som tar tillvara på alla möjligheter till humor.
Men filmen ger också utrymme åt Svantes förvirring i den konstiga nya tiden, för att inte tala om hans oro när datumet för hans frånfälle börjar närma sig. Hur tidsresorna kan ske medelst tunnelbanetåg är inte närmare förklarat, men enligt filmens inre logik måste vissa saker ske vid rätt tidpunkt för att någon inte skall försvinna i tidslinjerna - eller för att inte Svante skall dö av sitt hjärtfel. Spänningen är hög in i det sista!
*** SPOILER ***
Oj, vad jag hade önskat att det efter eftertexterna dykt upp en grottmänniska som sade "ugga bugga!", pekade mot sitt bröst och hostade!
*** SPOILER ***
3 kommentarer:
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i 70-talet. Fula kläder, fula frisyrer, ful design och musiken lockade mig inte heller. Men den här filmen skulle jag vilja se!
En mycket charmig film! One-liners som: "Det verkar lite stelt ikväll, det blir nog ingen ormgrop.", är ju också 70-tals osande guldkorn.
Den här filmen driver kärleksfullt med sjuttiotalsstilen, och ju mer man minns, desto roligare har man nog åt filmen! Hoppas du också gillar den!
Skicka en kommentar