The Girl on the Train av Paula Hawkins

Rachel sitter i tågsätet och ser på sina medpassagerare och det som passerar utanför fönstret. Som tidigare jobbpendlare själv känner jag igen hur hon njuter av tiden; en stund för sig själv i ett mellanläge utan krav hemifrån eller från jobbet. Men Rachels resa är inte problemfri. Det finns inget väntande jobb i London längre; hon fick sparken efter att ha raserat en kundrelation. Och vad ser hon utanför fönstret? Huset hon själv bodde i för några år sedan med sin dåvarande make Tom, när hon fortfarande var lycklig. Att Tom bor kvar där med sin nya fru och deras barn värker i Rachel varje dag.

Litet längre ned på samma gata bor ett annat ungt par som Rachel ofta ser i sin trädgård och har fantiserat ihop ett lyckat liv åt. Men det är lätt att bara se det vackra och glömma bort att det finns annat, när man bara susar förbi två gånger om dagen.

The Girl on the Train är en thriller, och snart hamnar det på löpsedlarna: den unga hustrun som Rachel vävt ett fantasiliv kring försvinner spårlöst. Rachel ser sin chans att bidra med vad hon har sett och på något sätt bli viktig och till och med delaktig i makarnas liv. Men förstör hon inte mer än hon hjälper, när hon berättar vad hon såg innan Megan försvann? Och vilka händelser är förlorade i minnesluckorna som kommer av att hon dricker sig berusad när hon försöker ta reda på mer om försvinnandet?

Då jag sällan läser spänningsromaner blir jag lätt fascinerad av dem som hamnar i min väg, såsom Gone Girl och Before I go to sleep. Vad gäller The Girl on the Train är det inte handlingen som intresserar mig förrän i de sista rafflande kapitlen. Dock känner jag djupt med den trasiga Rachel. Kraschat äktenskap, en karriär som gått i stöpet, hon hatar sig själv för det, dricker hårt för att glömma sig och hatar sig själv för det också. Desperationen när hon trasslar in sig med människor i sorg för att kanske hitta något sammanhang, de många misslyckandena och självtvivlet - jag blev väldigt sorgsen när jag läste boken. Tur nog gick den ganska snabbt att komma igenom, för visst vill man bläddra vidare och se hur det går. Skildringen av den vacklande Rachel är inte djup men gripande, och för mig är den ändå behållningen med boken.