Rikard är född med flera missbildningar: hans kropp är förkrympt så att hans gång blir stapplande, och större delen av ansiktet är täckt av en utväxt som deformerar hans huvud. Elaka människor retar honom för troll, och kanske hade han blivit kallad det på riktigt om han levat för några hundra år sedan. Men varför måste han vara ett troll? Skulle han inte kunna vara en jätte istället? I drömscener ser vi en jättestor Rikard vandra över fälten och gatorna där han bor. De stora runda stenarna som inlandsisen lämnade efter sig sades förr vara kastade av jättar. Kloten som Rikard kastar är mindre, men tunga och viktiga: att spela boule på klubben är det roligaste och viktigaste i hans liv.
Det är fint att i filmen få se glädjen och omtanken mellan Rikard och hans närmaste: Elisabeth på gruppboendet och Roland från bouleklubben. Genom åren har jag själv sett hur människor med olika handikapp bemöts: en del människor är avoga, rädda och till och med elaka, men andra kan se personligheten bakom handikappet och bygga verklig vänskap. Rikards mamma gick in i en depression efter hans födelse och klarar inte av att träffa någon alls, men Rikard har en ny familj i sina boendekamrater och ett sammanhang i bouleklubben.
Men, som sagt, alla kan inte hantera relationerna till en handikappad person. När Rikard får ett klot i huvudet under spel vågar inte längre klubben ta ansvar för honom, och utesluter honom från det kommande mästerskapet. Så oerhört grymt att ta ifrån honom det allra viktigaste i hans liv! Men filmen har låtit oss se människorna i klubben som tafatta, välvilliga, litet dumma, men kort sagt mänskliga och därför kapabla att besluta något sådant utan att egentligen vilja honom illa. Desto värre är det med de fulla svennegubbarna som i yran efter en firmafest börjar mobba Rikard; fega, usla mobbare som sparkar på någon som är svag och annorlunda för några simpla skratt.
Filmen innehåller så många scener av orättvisa mot pojken som redan fått en svagare hand i livet. Om det för något ögonblick kan verka osannolikt att så mycket drabbar en enda människa så kan man påminna sig om att filmen bara fört samman viktiga händelser i Rikards liv, och undersökningar har visat att handikappade människor verkligen får utstå mer mobbing, mindre inklusion och fler olyckor. Men tack och lov finns ju också vännen Roland, som ser till att drömmen om boule-VM hålls vid liv. De starka känslorna av sorg och medlidande som filmen väcker blandas upp med humor och engagemang!
Christian Andrén spelar sin roll som Rikard mycket fint: glädje, sorg och oro lyser igenom den otympliga masken. Människorna omkring honom är skönt vanliga i klädsel och beteende och bidrar till känslan av realism och är motvikt till scenerna ur jättens värld. Johannes Nyholm har skrivit och regisserat filmen noggrant och med mycket medkänsla, och jag är väldigt glad att han låtit en ovanlig person vara hjälte i sin egen saga och visar det för oss.
Det är fint att i filmen få se glädjen och omtanken mellan Rikard och hans närmaste: Elisabeth på gruppboendet och Roland från bouleklubben. Genom åren har jag själv sett hur människor med olika handikapp bemöts: en del människor är avoga, rädda och till och med elaka, men andra kan se personligheten bakom handikappet och bygga verklig vänskap. Rikards mamma gick in i en depression efter hans födelse och klarar inte av att träffa någon alls, men Rikard har en ny familj i sina boendekamrater och ett sammanhang i bouleklubben.
Men, som sagt, alla kan inte hantera relationerna till en handikappad person. När Rikard får ett klot i huvudet under spel vågar inte längre klubben ta ansvar för honom, och utesluter honom från det kommande mästerskapet. Så oerhört grymt att ta ifrån honom det allra viktigaste i hans liv! Men filmen har låtit oss se människorna i klubben som tafatta, välvilliga, litet dumma, men kort sagt mänskliga och därför kapabla att besluta något sådant utan att egentligen vilja honom illa. Desto värre är det med de fulla svennegubbarna som i yran efter en firmafest börjar mobba Rikard; fega, usla mobbare som sparkar på någon som är svag och annorlunda för några simpla skratt.
Filmen innehåller så många scener av orättvisa mot pojken som redan fått en svagare hand i livet. Om det för något ögonblick kan verka osannolikt att så mycket drabbar en enda människa så kan man påminna sig om att filmen bara fört samman viktiga händelser i Rikards liv, och undersökningar har visat att handikappade människor verkligen får utstå mer mobbing, mindre inklusion och fler olyckor. Men tack och lov finns ju också vännen Roland, som ser till att drömmen om boule-VM hålls vid liv. De starka känslorna av sorg och medlidande som filmen väcker blandas upp med humor och engagemang!
Christian Andrén spelar sin roll som Rikard mycket fint: glädje, sorg och oro lyser igenom den otympliga masken. Människorna omkring honom är skönt vanliga i klädsel och beteende och bidrar till känslan av realism och är motvikt till scenerna ur jättens värld. Johannes Nyholm har skrivit och regisserat filmen noggrant och med mycket medkänsla, och jag är väldigt glad att han låtit en ovanlig person vara hjälte i sin egen saga och visar det för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar