Winfried Conradi är en spjuver, en som gillar att skoja med både vänner och okända. Gärna sätter han på sig en peruk och stoppar in löständer för att spela någon annan för en stund. Visst kan radhuslivet i Aachen behöva piggas upp, men det är från början litet sorgligt att se Winfrieds skämt inför sin tillvanda familj. Masken hamnar emellan en ärlig vänskap med exfrun och, viktigast av allt, dottern Ines vars karriär fört henne till Bukarest.
Spontant följer Winfried efter Ines till Rumänien och klampar in i såväl hennes yrkesroll som hennes privatliv - de två är för övrigt sammantvinnade, som det ofta kan bli när man lever som managementkonsult i ett annat land. Ines är kompetent och målinriktad trots motvind i form av beordrade shoppingturer, maktspel, pikar och från uppdragsgivarna.
Att kalla Min pappa Toni Erdmann för en komedi är en överdrift. Där finns rum för några gapskratt, men desto mer av obehagskänslan från The Office som här oftare tippar mot svåruttalad sorg över den försvagade far-dotterrelationen. Men filmens styrka är att den aldrig väljer de enkla lösningarna, som att låta pappans clownerier öppna dottern för skratt och ge upp sitt karriärsjagande. Ines är en kämpe som stretar på med möte efter möte, förhandlingar och diskussioner, har ett tveksamt privatliv men på det stora hela håller sitt liv på rätt spår. Ur faderns synvinkel tänker han sig nog gärna vilja skaka fram glädjen hos dottern, men han är också driven av ensamhet och en viss egoism.
Motsatserna syns också i landskapet, i den breda bilden av Rumänien som filmen ger. Genom bilrutor, på lyxiga fester och på primitiva borrstationer ser vi en stad och ett land som håller på att bygga om sig självt. De vackra sekelskiftebyggnaderna, de förfallna barackerna, de trånga men välskötta lägenheterna där vänner samlas känns alla i huden som verkliga platser under varma sommardagar och -nätter. Där finns konsulterna och de superrika som inte behöver bekymra sig om pengar; de som lever på lantbruk som de alltid gjort; och så de många unga flickorna däremellan, som jobbar hårt för att passa in, men som vid huvudpersonernas kriser är de enda som frågar "Are you OK?".
Slapstick och lyteskomik är något jag finner oerhört tråkigt. Fastän Toni Erdmanns uppenbarelse skulle kunna dra med sig just det, låter regissören Maren Ade aldrig filmen slå över åt det hållet. Winfried/Toni Erdmann får följa med Ines på arbete och även lura iväg med henne på sådant hon inte skulle upptäckt själv, i långa, självförklarande scener där så mycket händer under ytan. Bit för bit minns vi med Ines hur mycket roligt hon och pappan gjorde tillsammans när hon var barn, vilket också förklarar hur snabbtänkt hon är i alla situationer och säkert har hjälpt henne i hennes yrke. De mycket olika scenerna när Ines och Winfried närmar sig förståelse av varandra är fulla av smärta och motstånd men till slut djup kärlek.
Min pappa Toni Erdmann är en mångbottnad berättelse om två människor som glömt bort att de hör ihop och finner varandra igen. Båda är rika personligheter, ingen av dem behöver offra något för att hitta fram och båda växer av att ha varandra igen. Sorgen och glädjen är trovärdig och filmen är ytterst minnesvärd.
Spontant följer Winfried efter Ines till Rumänien och klampar in i såväl hennes yrkesroll som hennes privatliv - de två är för övrigt sammantvinnade, som det ofta kan bli när man lever som managementkonsult i ett annat land. Ines är kompetent och målinriktad trots motvind i form av beordrade shoppingturer, maktspel, pikar och från uppdragsgivarna.
Att kalla Min pappa Toni Erdmann för en komedi är en överdrift. Där finns rum för några gapskratt, men desto mer av obehagskänslan från The Office som här oftare tippar mot svåruttalad sorg över den försvagade far-dotterrelationen. Men filmens styrka är att den aldrig väljer de enkla lösningarna, som att låta pappans clownerier öppna dottern för skratt och ge upp sitt karriärsjagande. Ines är en kämpe som stretar på med möte efter möte, förhandlingar och diskussioner, har ett tveksamt privatliv men på det stora hela håller sitt liv på rätt spår. Ur faderns synvinkel tänker han sig nog gärna vilja skaka fram glädjen hos dottern, men han är också driven av ensamhet och en viss egoism.
Motsatserna syns också i landskapet, i den breda bilden av Rumänien som filmen ger. Genom bilrutor, på lyxiga fester och på primitiva borrstationer ser vi en stad och ett land som håller på att bygga om sig självt. De vackra sekelskiftebyggnaderna, de förfallna barackerna, de trånga men välskötta lägenheterna där vänner samlas känns alla i huden som verkliga platser under varma sommardagar och -nätter. Där finns konsulterna och de superrika som inte behöver bekymra sig om pengar; de som lever på lantbruk som de alltid gjort; och så de många unga flickorna däremellan, som jobbar hårt för att passa in, men som vid huvudpersonernas kriser är de enda som frågar "Are you OK?".
Slapstick och lyteskomik är något jag finner oerhört tråkigt. Fastän Toni Erdmanns uppenbarelse skulle kunna dra med sig just det, låter regissören Maren Ade aldrig filmen slå över åt det hållet. Winfried/Toni Erdmann får följa med Ines på arbete och även lura iväg med henne på sådant hon inte skulle upptäckt själv, i långa, självförklarande scener där så mycket händer under ytan. Bit för bit minns vi med Ines hur mycket roligt hon och pappan gjorde tillsammans när hon var barn, vilket också förklarar hur snabbtänkt hon är i alla situationer och säkert har hjälpt henne i hennes yrke. De mycket olika scenerna när Ines och Winfried närmar sig förståelse av varandra är fulla av smärta och motstånd men till slut djup kärlek.
Min pappa Toni Erdmann är en mångbottnad berättelse om två människor som glömt bort att de hör ihop och finner varandra igen. Båda är rika personligheter, ingen av dem behöver offra något för att hitta fram och båda växer av att ha varandra igen. Sorgen och glädjen är trovärdig och filmen är ytterst minnesvärd.
1 kommentar:
En rätt bra film som inte förenklar. Jag kände att jag kanske inte riktigt förstod filmen, kanske missade jag något särskilt tysk-specifikt. Ofta verkade det hela som någon sorts "chicken race" i att vara obekväm i varandras närvaro.
Skicka en kommentar