Youth is wasted on the young... Den unge Dorian Gray (Emil Ljungestig) är tilldragande inte bara för sin skönhets skull utan för sin ungdom med allt vad det betyder: energi, möjligheter, ett helt liv framför sig, och ett skönt liv, omsvärmad som han är av både kvinnor och män. Konstnären Basil Hallway (Richard Wolff) är fascinerad av honom och försöker fixera hans skönhet i sina målningar.
Uppfylld av omvärldens beundran och på väg att lära sig navigera i en skoningslöst dömande societet, är Dorian bitsk, krävande och lätt föraktfull mot dem som älskar honom. Men han är ingen match mot den erfarne maktspelaren Lord Henry Wotton (Richard Turpin) som gladeligen lockar honom djupare in i cynism och kyla. En människa tog livet av sig för Dorians skull? Än sen, då! Basil försöker vädja till det humana i Dorian, men pojkmannen är berusad av sin oförstörbara skönhet och makt över medmänniskorna.
I Emil Graffmans regi är Dorian Grays porträtt ett kammarspel i grått och svart. Scenrummets väggar är kala men ser ut att dölja många hemligheter. De skarpa skuggorna tycks spela ytterligare ett drama bakom de propert klädda männen. Jag hade önskat mig litet mer magi i föreställningen, inte bara kring det hemliga porträttet som bär på Dorian Grays synder, utan även mer om hur pojken förtrollar sin omgivning, men uppsättningen på Stadsteatern väljer en egen mystik: den visar spelet mellan människor som inte låter andra känslor än den egna lusten styra; en grå, svart och skuggrik värld, vacker och spännande men i slutändan kall och omöjlig. Det är en bra och mycket sevärd tolkning av Oscar Wildes berättelse.
Länk till Stadsteaterns sida om Dorian Grays porträtt
Uppfylld av omvärldens beundran och på väg att lära sig navigera i en skoningslöst dömande societet, är Dorian bitsk, krävande och lätt föraktfull mot dem som älskar honom. Men han är ingen match mot den erfarne maktspelaren Lord Henry Wotton (Richard Turpin) som gladeligen lockar honom djupare in i cynism och kyla. En människa tog livet av sig för Dorians skull? Än sen, då! Basil försöker vädja till det humana i Dorian, men pojkmannen är berusad av sin oförstörbara skönhet och makt över medmänniskorna.
I Emil Graffmans regi är Dorian Grays porträtt ett kammarspel i grått och svart. Scenrummets väggar är kala men ser ut att dölja många hemligheter. De skarpa skuggorna tycks spela ytterligare ett drama bakom de propert klädda männen. Jag hade önskat mig litet mer magi i föreställningen, inte bara kring det hemliga porträttet som bär på Dorian Grays synder, utan även mer om hur pojken förtrollar sin omgivning, men uppsättningen på Stadsteatern väljer en egen mystik: den visar spelet mellan människor som inte låter andra känslor än den egna lusten styra; en grå, svart och skuggrik värld, vacker och spännande men i slutändan kall och omöjlig. Det är en bra och mycket sevärd tolkning av Oscar Wildes berättelse.
Länk till Stadsteaterns sida om Dorian Grays porträtt
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar