På kartan syns gränserna som människor ritat, men sällan i den verkliga världen. Det faktum att ett lands inre tillstånd gör livet hemskt för dess invånare får människor att försöka fly över gränserna, även om det är svårt och några aldrig ens kommer fram. Cirkus Cirkörs nya uppsättning Limits inleder med en scen där vi tycks vara under vattnet, och se uppåt mot ytan, med hela scenens volym förvandlad till en vattenmassa. Grönblåfärgade tygsjok rör sig som kraftiga vågor när en kvinna (Saara Ahola) rör sig uppåt; akrobatiskt, kraftfullt, vackert, men det är ändå inte säkert att hon når upp och fram. Tankarna går till de många livsöden som slutat i Medelhavets djup, men scenen är ändå trösterik i sin skönhet, och för att kvinnan i vattnet tycks möta en vän eller välvillig ande.
En del av ett staket bärs in, ett långsmalt galler. Borde väl inte vara så svårt att ta sig över? Nej, inte på bredden, men ensemblen ställer det på högkant och så blir det en hög, hög mur. Starka händer håller gallret på plats medan personerna turas om att klättra upp till toppen och ibland svaja farligt.
Temat med flyktingar finns med i form av uppdykande detaljer i hela föreställningen, men inte så intvingat att det någonsin blir långsökt. När det stora flyttbara scenelementet reses upp till en vägg är det klädtrasor som täcker studsmattan nedanför, men snart försvinner alla associationer i beundran inför hur personerna kan falla ned ett par meter och sedan ta sig hela vägen upp igen. Springande rakt upp längs den lodräta väggen ser det ut som trickfilmning! Men det är ju på riktigt, rakt framför våra ögon!
Så många av händelserna på scenen är imponerande bortom alla ord: Manda Rydman i symbios med sin stora ring, Anton Graaf och Einar Kling-Odencrants i en språngbrädesakt som blir ännu mer fascinerande för att de båda har så olika kroppstyngd. I varje rörelse ser man både lätthet och hårt arbete - goda atleter som har arbetat hårt för att sätta varje vinkel på rätt plats, för estetikens skull, för publikens skull, och för att det gäller liv och död. Det är helt rätt att en så fysisk ensemble som Cirkus Cirkör påminner om kroppens villkor och gränser.
Länk till Cirkus Cirkörs sida om Limits
En del av ett staket bärs in, ett långsmalt galler. Borde väl inte vara så svårt att ta sig över? Nej, inte på bredden, men ensemblen ställer det på högkant och så blir det en hög, hög mur. Starka händer håller gallret på plats medan personerna turas om att klättra upp till toppen och ibland svaja farligt.
Temat med flyktingar finns med i form av uppdykande detaljer i hela föreställningen, men inte så intvingat att det någonsin blir långsökt. När det stora flyttbara scenelementet reses upp till en vägg är det klädtrasor som täcker studsmattan nedanför, men snart försvinner alla associationer i beundran inför hur personerna kan falla ned ett par meter och sedan ta sig hela vägen upp igen. Springande rakt upp längs den lodräta väggen ser det ut som trickfilmning! Men det är ju på riktigt, rakt framför våra ögon!
Så många av händelserna på scenen är imponerande bortom alla ord: Manda Rydman i symbios med sin stora ring, Anton Graaf och Einar Kling-Odencrants i en språngbrädesakt som blir ännu mer fascinerande för att de båda har så olika kroppstyngd. I varje rörelse ser man både lätthet och hårt arbete - goda atleter som har arbetat hårt för att sätta varje vinkel på rätt plats, för estetikens skull, för publikens skull, och för att det gäller liv och död. Det är helt rätt att en så fysisk ensemble som Cirkus Cirkör påminner om kroppens villkor och gränser.
Länk till Cirkus Cirkörs sida om Limits
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar