När Neil Armstrong och Buzz Aldrin landade på månens yta sommaren 1969 stannade Michael Collins kvar i skeppet som tagit dem dit. I Sophie Smiths pjäs Radioskugga är det han som i halvannan timme för ordet, ensam kvar på skeppet Columbia och under största tiden också i radioskugga, avskärmad från kommunikation med såväl de andra astronauterna som NASA. Det är en fascinerande situation, väl värd att utforska i litteratur, teater och film: ett hedersuppdrag, ett äventyr som krävt enorma förberedelser, världens ögon vilar på en men om något går snett är det ute med en.
Pjäsens utgångspunkt är bra: Michael Collins visar upp utrustningen och redovisar för de regelbundna kontrollerna av värdena i skeppet, inklusive självkontroll - några frågor om familjesituation och ett logiskt test som skall säkerställa att han är vid sina sinnens fulla bruk. Sally Ståhl som den ensamme astronauten är trovärdigt uppklädd i otymplig rymddräkt, självsäker i sitt kunnande om alla instrument och knappar, men litet väl käck i sitt tilltal. Ofta liknar hon mer en sagotant än en seriös vetenskapsman och rymdtekniker.
Halvvägs igenom pjäsen sänker sig allvaret över den ensliga platsen, och pjäsen får de egenskaper som jag längtat efter: stillhet, oro, eftertänksamhet. Det blir också några ögonblick av en välkommen koncentration efter att handlingen hoppat till synes mållöst från tema till tema. Michael Collins filosoferar över sin ensamhet och längtar till hustrun Pat. Tyvärr tar paniken överhanden och driver honom in i en centrifug av känsloyttringar - ilska mot Neil och Buzz, rädsla, litet storhetsvansinne, glädjetjut - och återigen tappar handlingen fokus. Det hela mynnar ut i framblixtrade kortscener av tilltagande galenskap.
Pjäsen hade vunnit mycket på ett långsammare tempo, perioder av tystnad och fokus på några av de infall som tumlade förbi. Något av det bästa i Radioskugga var när Michael Collins berättade hur han orienterade sig efter Andromedagalaxen, och hur de stjärnbilder som på jorden är avlägsna prickar med exotiska namn blir hans förtrogna i rymdens väderstreck. Det här är som sagt en fruktbar utgångspunkt för stycken som kan bli mycket givande trots att det bara står en skådespelare på scenen, och jag hoppas på fler pjäser av det här slaget.
Länk till Teaterverkets sida om Radioskugga
Pjäsens utgångspunkt är bra: Michael Collins visar upp utrustningen och redovisar för de regelbundna kontrollerna av värdena i skeppet, inklusive självkontroll - några frågor om familjesituation och ett logiskt test som skall säkerställa att han är vid sina sinnens fulla bruk. Sally Ståhl som den ensamme astronauten är trovärdigt uppklädd i otymplig rymddräkt, självsäker i sitt kunnande om alla instrument och knappar, men litet väl käck i sitt tilltal. Ofta liknar hon mer en sagotant än en seriös vetenskapsman och rymdtekniker.
Halvvägs igenom pjäsen sänker sig allvaret över den ensliga platsen, och pjäsen får de egenskaper som jag längtat efter: stillhet, oro, eftertänksamhet. Det blir också några ögonblick av en välkommen koncentration efter att handlingen hoppat till synes mållöst från tema till tema. Michael Collins filosoferar över sin ensamhet och längtar till hustrun Pat. Tyvärr tar paniken överhanden och driver honom in i en centrifug av känsloyttringar - ilska mot Neil och Buzz, rädsla, litet storhetsvansinne, glädjetjut - och återigen tappar handlingen fokus. Det hela mynnar ut i framblixtrade kortscener av tilltagande galenskap.
Pjäsen hade vunnit mycket på ett långsammare tempo, perioder av tystnad och fokus på några av de infall som tumlade förbi. Något av det bästa i Radioskugga var när Michael Collins berättade hur han orienterade sig efter Andromedagalaxen, och hur de stjärnbilder som på jorden är avlägsna prickar med exotiska namn blir hans förtrogna i rymdens väderstreck. Det här är som sagt en fruktbar utgångspunkt för stycken som kan bli mycket givande trots att det bara står en skådespelare på scenen, och jag hoppas på fler pjäser av det här slaget.
Länk till Teaterverkets sida om Radioskugga
Michael Collins i simulatorn för kommandomodulen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar