Arendal av Karl Ove Knausgård

Kanske bygger Karl Ove Knausgård en ny familjehistoria, en helt fiktiv istället för den egna som han berättade om i en räcka digra böcker. I boken Arendal återvänder vi till Syvert Løyning, vars son med samma namn vi mötte i Vargarna från evighetens skog och som indirekt har påverkat livet för flera personer i samhället Bergen. Just som i delarna som följer efter den svindlande första boken Morgonstjärnan, så finns det här mindre av konkret övernaturliga händelser, men ändå ett flertal syner och visioner som knyter an till scener i de tidigare böckerna.

Arendal är namnet på byn där Syvert Løyning måste övernatta när bilen pajar på väg hem till familjen. Det blir en kväll och natt i ett mellan-tillstånd, då han har tid att utforska en annan sorts vardag, stöta på underligheter mitt i småstadskvarteren, och däremellan låta tankarna tränga fram om hans svårlösta dilemma, den omöjliga kärleken till Asja i Sovjetunionen.

När vi vet hur Syvert Løynings historia slutar, känns det extra ödesmättat att läsa om hans bilproblem, hur han ser människor röra sig och till och med tända ett bål ute på sjöns hårdfrusna yta, och till slut själv ge sig ut på isen med bilen. I lilla sömniga Arendal finns (kanske) en kanal till livet efter detta. En långhårig pojke med gitarr kan vara förmedlaren mellan de båda rikena. Personerna kring bålet kan vara några som väntar på just dig, men inte nu utan senare. Med de här upprepningarna ger Knausgård en metafysisk klang åt i övrigt vardagliga scener och personer. Han säger själv att han inte vet hur det skall sluta, men jag ser likväl fram emot att följa historien i två böcker till.

Fotnot: Då bokserien kallas Morgonstjärnan kan det vara värt att tänka på att Earendel är den observerade stjärna som befinner sig längst bort från jorden, och namnet är Old English för morgonstjärna.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3 

Morgonstjärnan

Vargarna från evighetens skog

Det tredje riket

Nattens skola

Anna Casparssons Lycksalighetens ö på Moderna Museet

Anna Casparssons hem i Saltsjöbaden var under början av 1900-talet en samlingspunkt för Sveriges kulturliv. Förutom goda samtal och underhållning vid flygeln bidrog Anna Casparsson med att själv skapa konstnärliga inredningsdetaljer. Dukar, gobelänger och andra utsmyckningar sydde hon samman av vackra material och broderade med fina trådar och pärlor.

En del verk var som sagt rena utsmyckningar, bordsdukar eller täcken till flygeln.

Många andra hade motiv som kan läsas nästan som en saga i sig själva.

Flera tavlors motiv var inspirerade av folksagor. Illustrationen av Rödluvan har en spännande komposition, med en liten rödklädd flicka i ena hörnet, mormors hus i det andra hörnet, och en stor tät skog på vägen däremellan.

Andra tavlor visade flera scener ur Bibelns berättelser om David.

I verket Lourdes (1928) har en Mariastaty inkorporerats i textilierna.

Verket som har gett utställningen dess titel, Lycksalighetens ö, berättar om en ö av allsköns ljuvligheter men också hur dess lycka inte är fullt äkta. Den bild som Anna Casparsson skapade låter oss i fjärran se ett tvillingpar av sagoslott under palmer mot en klarblå himmel. Än en gång befinner sig människorna i bildens ena hörn, omgivna av träd av mer lokalt slag, så fint broderade att det vardagliga känns skönare än det drömlika.

Länk till Moderna Museets sida om Lycksalighetens ö

Hello Tomorrow!

I en parallell värld har vi börjat bebygga månen, och svävande bilar och robotar förenklar livet i retrofuturistisk 1950-talsstil. Dörrförsäljare är fortfarande en stor yrkeskategori. En av dem är Jack Billings. Hans företag säljer andelslägenheter - på månen! De är inte billiga, men har man sammetsröst och ett vinnande leende kan man övertyga de flesta om att skrapa ihop sina besparingar och skriva upp sig för en duplex på månen. 

Det är förstås en annan sak att faktiskt ta sig upp till månen, och mer än något annat så säljer Jack Billings och hans kollegor en dröm om ett annat liv, bort från den jobbiga vardagen. I synnerhet som de planerade avfärderna ständigt skjuts upp, alltså inte till månen utan till senare datum. Vi kan gissa att mån-affärerna inte är så solida som Jack och företagets revisor Shirley Stedman låter påskina.

Hemligheter verkar dock de flesta av de kringresande mån-säljarna ha, och i Jacks fall handlar det också om en vuxen son han inte har sett sedan han lämnade modern vid födseln. När han stöter på den unge Joey Shorter, hans eget kött och blod, vill Jack behålla honom i sitt liv. Men trogen sin vana att fibbla med sanningen håller han tyst om sitt faderskap och ger istället Joey anställning. De vacklande försäljningssiffrorna och de missnöjda säljarna blandat med Joeys osäkerhet gör det till ett riktigt vågspel.

Ett tag verkar det som att tio avsnitt skulle kunna vara för mycket för att berätta historien i Hello Tomorrow!, men serien disponerar sin tid väl. Framställningen väljer ett lugnt tempo för att hinna ge en bred bild av världen, huvudpersoner och bipersoner, och den låter konflikter utveckla sig långsamt så att vi känner de inblandades vånda - fast vi får också några stora utbrott och katastrofer som lurar runt hörnet. Det blev bara en säsong av Hello Tomorrow! men det går att tänka vidare på egen hand om hur det kommer att gå för dem som satsat allt på andelslägenheter på månen - olycka eller ett nytt, bättre liv?

The Raven Scholar av Antonia Hodgson

Yana Valit har anledning att oroa sig när hon och hennes familj blir kallade till kejsaren. Kejsar Bersun har inte straffat dem under de åtta år som gått sedan familjefadern Andren Valit försökte göra uppror och ta tronen, men hans löfte sträckte sig till den här dagen, då Yana och tvillingbrodern Ruko fyller sexton. Genom Yanas minnen och iakttagelser lär vi oss mycket om kejsardömet Orrun och den religion som format dess traditioner och samhällsliv.

Den djupa förankringen och inifrånperspektivet i Yanas berättarröst gör det till en liten överraskning när ett nytt kapitel ställer en annan person i centrum. Men redan nu kan man märka att även om fokus håller sig till ett litet antal personer, låter berättelsen oss lära känna bifigurer som kommer att återkomma under de följande åren, i olika roller beroende på vem som för ordet i historien. Vi kan tänka oss att The Raven Scholar i boktiteln är Neema Kraa, då hon varit en mönsterstudent i det av de åtta kloster som är tillägnat Korpen och dess gestalt i Orruns religion.

Ytterligare åtta år har gått, och det drar ihop sig till den hårda prövningar då en kandidat från varje gruppering skall kämpa om att efterträda kejsaren - Fox, Raven, Tiger, Ox, Bear, Monkey, Hound, Dragon. De har alla sina speciella styrkor, liknande dem som deras Väktares gestalter excellerar i. De åtta dagarnas festligheter kommer att kräva att de anstränger sig till de yttersta, i tvekamper och i andra utmaningar som vardera hus själva utformar. Neema är inte utvald utan arbetar oförtrutet vid kejsarens hov, och ser fram emot lugnet som skall komma när hon efteråt kan dra sig tillbaka för att studera folksagor. Men den kommande kampen utgör snarare sorg än glädje för henne, då Korpens kandidat är Gaida Rack, hennes plågoande från klostret, och Rävens kandidat är hennes förre käresta Cain, som lämnade henne efter ett svek.

Religionen och ritualerna likväl som vardagen och glittrande fester framställs alla så välgrundat och intimt sammanvävt att Orruns värld känns mycket trovärdig och därtill lockande. Legenden säger att de åtta Väktarna har räddat världen sju gånger, men när de återvänder den åttonde gången kommer de att krossa den. Därför avslutas alla förbannelser eller välsignelser med en önskan om att de skall förbli gömda. "May the Eight protect you..." "... and remain Hidden." Kort och kärnfullt som en svordom är utropet "Eight!" Det finns de som tvivlar på religionen, men den har redan format dem genom hur hela samhället är uppbyggt. Om inte annat, så kan man förklara några smärre mirakel med den magi som faktiskt finns och hanteras av det hemlighetsfulla klostret tillägnat Draken.

Att boken The Raven Scholar är så diger beror inte på överflödigt svallande prosa eller upprepningar. Tvärtom är det fascinerande hur mycket som händer från kapitel till kapitel, hur föreställningar vänds i sin motsats och hastigt kastar handlingen i en ny riktning. Vi kan se fram emot att Antonia Hodgson har planerat minst en uppföljare.

Der erste fiese Typ på Deutsches Theater Berlin

När man gör om en bok med många inre monologer för scenen, kan det vara en fördel att även göra pjäsen till en monolog, som här har skett med Miranda Julys bok The first bad man, på tyska Der erste fiese Typ. Dock har en del av huvudpersonen Cheryls tankar skalats bort, och för egen del hade jag gärna sett bokens andra huvudperson Clee på scenen och inte minst de bådas många handgemäng. Men med Cheryl Glickman som ensam berättare kan hon bjuda på sig själv och låta oss se humorn i hennes tillvaro istället för att tycka synd om henne. 

Därutöver gestaltar skådespelaren Maren Eggert skickligt andra personers röster när det behövs, med en god blandning av att visa och berätta handlingen. En del repliker drunknar i hög musik eller annat oljud, men det allra mesta går fram och lockar ofta publiken till skratt. 

Cheryl Glickmann själv är en kvinna i fyrtioårsåldern vars fantasi går på högvarv, där hon lever litet vid sidan om den övriga civilisationen. Men det är inte bara hennes vilsenhet vi skrattar åt, för människorna hon möter beter sig minst lika udda om än med större självsäkerhet. Det är tillfredsställande att se hur Cheryl faktiskt växer i styrka och självförtroende under föreställningens gång, utan att helt tappa sina egenheter.

Länk till Deutsches Theaters sida om Der erste fiese Typ

Foto: Jasmin Schuller

The Beauty

På en Balenciaga-visning börjar plötsligt en av modellerna att bete sig underligt. Hon bälgar i sig vatten och går sedan bärsärkagång, bland åskådarna och vidare ut på Paris gator. En insatsstyrka omringar henne, men innan de kan oskadliggöra henne exploderar hon i ett regn av blod och köttslamsor.

Liknande händelser rapporteras från London, Berlin, Venedig och andra orter. Ett par som verkar vara internationella modebrottsdetektiver kallas till platserna i tur och ordning, och får chansen att tala med obducenter på franska och italienska - glamouröst! Ledtrådar, även de officiella, kommer till dem på underliga vägar, även om den viktigaste informationen når dem bara aningen för sent.

Det finns en ny smitta i världen, som gör människor supermodellvackra. De som smittas blir yngre och snyggare - fast många av dem exploderar på snaskiga sätt efter en viss tid. Till den komplikationen fogas risken att bli avrättad av en seriemördare, utsänd för att eliminera dem som transformerats på ett icke-sanktionerat sätt - via sex. Man kan tycka att det borde vara ett större problem än vad vi får se, för alla de stackars föredetta jättefulingar som nu blir tjusiga har ju ett uppdämt behov av att få ligga, och alla möjligheter att få det att hända med sina snygga kroppar.

Spindeln i nätet för skönhets-smittan som kallas The Beauty är biljonären Byron Forst. I ett härligt koreograferat avsnitt mitt i TV-serien som också heter The Beauty får vi se hur transformationen påverkar honom. Han spelas först av Vincent D'Onofrio, som ju redan i sin stora kroppshydda är dansant och lättrörlig. När väl den har skalats av dansar hans nya jag fram, spelat av Ashton Kutcher på ett sätt så att man lätt kan se D'Onofrios drag som ett raster över minspelet. Mot honom står hustrun Franny Forst, genialt castad att spelas av Isabella Rossellini, vilken ju är en lysande skönhet utan att behöva vara ung och trådsmal. Deras gräl, liksom alla andra dialoger i serien, är banalt skrivna, men säger en del om vilka värden som står på spel. Vad är värdet i att kasta av sig alla spår av livet man levt, inklusive ansiktet man vant sig vid, för att bli jättesnygg?

Men för många är det just det som är drömmen. Fler och fler lockas av möjligheten att bli modellsnygg. Vi får se hur suget efter The Beauty smyger sig in även hos tonåringar, som själva inte ser hur unikt vackra de redan och längtar efter den oemotståndliga skönheten som skall förändra deras liv. Allt ackompanjerat av detaljerade splatter-sceneri varje avsnitt.

Parallellt med dessa scener ur "verkligheten" fläskar serien The Beauty på med nya teknologiska framgångar och företagskonspirationer på hög nivå. Det spretar i handlingen, och logiken är lämnad på efterkälken för länge sedan, men vi förstår att skönhets- och skräckelexperten Ryan Murphy vill lägga upp för en ännu mer rafflande säsong två. Mer splatter är att vänta!

The First Bad Man av Miranda July

Cheryl Glickman har ett hem och ett arbete, och en hel del fixa idéer som gör henne litet underlig. Eller vem vet, kanske har alla människor i hemlighet lika udda fantasier och regler för hemmet. I alla fall har hennes arbete bett henne att jobba hemifrån de flesta dagarna i veckan. Hon kommer in till styrelsemötena, där en av fröjderna är att småprata med styrelsemedlemmen Phillip Bettelheim, vilket hon under flera år har tänkt är inledningen på en romans.

Phillip was wearing a gorgeous wine-colored sweater. My breath thinned. I always had to resist the urge to go to him like a wife, as if we'd already been a couple for a hundred thousand lifetimes. Caveman and cavewoman. King and queen. Nuns.

När dottern till två av hennes chefer behöver låta sin dotter hemifrån, tänker de att Cheryl Glickman som bor ensam borde ha plats. Trots förvirrade protester flyttar Clee in i hennes lilla hus, en attraktiv men tjurig tjugoåring som vräker ut sig över Cheryls inrutade vardagsliv, och möter alla försök till tillrättavisning med tystnad eller till och med våld.

Men ändå är det just Clees otrevligheter och den nya terapeutens okonventionella bemötande som knuffar loss Cheryl ur hennes hämmande tankar. Visserligen in i en ny form av tvångstankar, men det hittar hon sina egna sätt att hantera. Och några av Cheryls fantasier - som den om Kubelko Bondy, grannpojken från barndomen, som hon ser återfödd om och om igen i andra barn - verkar harmlösa och ganska charmiga.

Efter hand som Cheryl hittar sitt fotfäste börjar istället världen omkring henne att bete sig mer osannolikt, bara så mycket att Cheryl och världen möts i ett nytt tillstånd av underligheter som faktiskt fungerar bra. Det verkar faktiskt som att det just är Cheryls många inre regler och fantasier som gör att hon kan hantera tillvarons överraskningar.

Fler böcker av Miranda July:

No one belongs here more than you

Symphony in C / Fearful Symmetries med Staatsballett Berlin

Det var Igor Stravinskij som uppmärksammade George Balanchine på George Bizets  Symfoni i C. Balanchine tog sig an Bizets charmanta ungdomsverk och gav den en koreografi som är en fin balans mellan enkelhet och höga krav. I den första satser uppträder ett halvdussin bakgrundsdansöser, så tillkommer två dansöser av högre rang framför dem därefter en prima ballerina och så tre manliga partners som fullbordar uppvisningen. Konstellationerna upprepas men med andra danssteg och andra par i de följande tre satserna. I uppsättningen på Staatsballett Berlin är alla ballerinor klädda som ljuvliga gräddbakelser i benvitt mot vitt, medan männen har svarta dräkter med en aning glitter, alla mot en lysande klarblå bakgrund, en färg som Balanchine själv valde.

Framförandet ger en ypperlig chans att betrakta skickligheten i dansösernas armrörelser och steg, och se hur den varierar en aning trots att alla på scenen är ytterst skickliga och samspelta. De manliga dansarna får också visa sin styrka och energi och glänsa underbart. Tidvis turas paren om att göra likadana eller växlande pas de deux, tidvis rör de sig synkront - precist men ljuvligt.

I sista satsen kommer som en arketypisk balettdröm alla bakgrundsdansöser intrippade på rad från sidan, varpå sedan alla deltagande dansare från de tidigare satserna intar scenen, alltså fyra prima ballerinor plus manliga partners, med vardera två uppvaktande par, och så alla ballerinor bakom dem. Det är en kontrollerad explosion av precision och skönhet och absolut charmerande.

Fearful Symmetries är helt annorlunda, såväl musik som koreografi. Den förra är skriven av minimalisten John Adams, den senare är skapad av Christian Spuck för Berlinuppförandet. Musiken har ett snabbt tempo som avspeglas i dansens rörelser - hetsiga, moderna, kantiga men alltid vackra då de visar människokroppens yttersta möjligheter och samspel. Där finns fyra figurer som litet grand fått form av kortlekens färger, inte till klädernas glittrande svarta färger, men i frisyrerna. En Hjärter Dam ser vi definitivt, kanske är det Spader Kung som söker hennes kärlek, en Klöver/Joker försöker hålla tempo med dem, men Alkemisten/Ruter med toppig hatt är nästan lika girig och stark som drottningen. Till en början har de var sin skimrande kula, sedan är det en och samma kula som jagas av dem under föreställningen. De illustreras av hårdare, högre musik, medan "vanliga" människor rör sig kring dem i egna danser. 

De vanliga människorna har dräkter med inslag av starka färger som bara lyser litet grand i det dämpade ljuset på scenen. Ibland, när musiken är mjukare, dansar ett par av dem på scenen utan omvärldens stress, uppslukade av varandra. Men när de fyra starka rasar in på scenen blir musiken hetsigare igen, och den drar med sig de vanliga människorna i cirklar eller andra formationer som det ändå är underbart att se på. Och så - musiken stannar upp för ett andetag och hundratals bollar rullar ut på scenen. Två människor dansar bland dem, försiktigt för att inte falla, och så kanske vi kan släppa girigheten och röra oss mot ett harmoniskt slut.

Länk till Staatsballett Berlins sida om Fearful Symmetries

Foto: Carlos Quezada

The Lowdown

Lee Raybon driver en bokhandel och är också undersökande journalist - "truthstorian" kallar han sig själv, en sanningssägare som gärna vill rota i det smutsiga och undangömda. Senast skrev han en avslöjande artikel om familjen Washburn som har mycket offentlig och informell makt i samhället Tulsa, Oklahoma. Nu har familjens mer stillsamma och udda medlem Dale Washburn dött i vad som verkar vara självmord. Dock upptäcker Lee Raybon ett brev från Dale Washburn som får honom att misstänka att det pågått skumraskaffärer, och kanske var det inget självmord. 

När Lee Raybon börjar gräva i vad som har hänt och vilka som kan vara inblandade, hamnar han gång på gång i mycket farliga situationer, bland människor som inte drar sig för att använda våld mot någon som fått reda på för mycket. Redan i första avsnittet får han några rejäla omgångar med stryk och blir vittne till två brutala mord. Uppenbarligen är det mycket som står på spel, även om det länge är oklart just vad den underliggande konspirationen är.

Trots det brutala våldet och undertonen av hot lyckas serien The Lowdown hålla en allmän stämning av lättsamhet och humor. Det beror mycket på huvudrollsinnehavaren, Ethan Hawke, som i sina rappa meningsutbyten med vänner, partners och fiender kan vara rejält fräck och skämtsam men aldrig tappa undertonen av allvar, och heller inte blir en sorglig figur trots alla snytingar till motgångar som han får ta emot gång på gång.

Något annat som serien lyckas med är att hålla uppe intresset under de många invecklade turer som utredningen tar. Personer är insyltade med andra personer på överraskande sätt, och någon som verkar som hjärnan bakom allt kan vara i händerna på någon mycket mer mäktig och mycket mer illvillig.

Serien är full av kända och skickliga skådespelare; Kyle MacLachlan, Keith David, Jeanne Trippelhorn, Tim Blake Nelson, Graham Greene - och Tracy Letts, vi befinner oss ändå i Osage County. Alla fyller sina roller väl, och samspelar som om de aldrig någonsin varit utanför Oklahoma. The Lowdown bygger på skaparen Sterlin Harjos minnen av Tulsa-journalisten Lee Roy Chapman, och även om historien är ren fiktion och Chapmans familj säger att de inte känner igen sin släkting, märks det att historien är grundad i människor och händelser som är vilda och röriga men trovärdiga. En andra säsong är redan på gång, och vi kan bara hoppas att den blir lika bra.

The Everlasting av Alix E. Harrow

I en parallell verklighet ganska lik vår har man automobiler och pistoler, och mer än en generation av män som har minnen av ett krig med grannlandet. Kvinnor har inte rösträtt i Dominion, men landet enas under minnet av Sir Una the Everlasting, en riddare av kvinnligt kön vars mod och stridsduglighet för tusen år sedan stärkte landet åt drottning Yvanne.

Owen Mallory känner en dragning till Una the Everlasting som är starkare än hans intresse som historiker. Minnena av att ha träffat en blond flicka under idegranen som barn känns verkligare än bara fantasier. Att han forskar på myterna kring nationalhelgonet får hans handledare vid universitetet att fnysa, men han är van vid spott och spe då han har det mörka håret och bruna ögon som människorna i det ständigt fientliga Hinterland.

Sagolika omständigheter gör att Owen kastas tusen år tillbaka i tiden, till Una the Everlastings era, för att dokumentera hennes liv. Att finna sanningen bakom de många och också motsägelsefulla myterna är i sig lockande för historikern Owen, men ur en mänsklig synpunkt reser sig många invändningar. Han vet ju hur historien skall gå, så gör han fel när han styr Una i riktning mot den sista draken som hon skall dräpa? Och attraktionen han känner för henne, skall han skämmas för sina tankar, eller följa dem? Men framför allt: hur skall han samvete förhålla sig till att han också vet hur hennes liv ändas? 

Historien får ett slut som skiljer sig från legenden. Men boken vi läser tar inte slut där. Legenden måste ändras igen. Owen kastas tillbaka i tiden ännu en gång, med minnena från det förra mötet raderat hos både honom och Una. Men inte helt. Svaga minnen flimrar fram, överlagringar av händelser som inte faller ut likadant den här gången. Gång på gång sänds Owen tillbaka i tiden, och minnena av vad de är med om börjar få fäste i dem båda.

Att handlingen i boken The Everlasting inte blir repetitiv och tråkig trots att upprepningarna sliter på huvudpersonerna beror på hur skickligt Alix E. Harrow växlar synvinkel mellan kapitlen, och på hur detaljer i historien omformas och ställs mot det vi läsare minns gällde för sanning nyss. Närvaron känns absolut och innerlig i varje ögonblick i den omtumlande historien, och genom alla förvandlingar lever Owens och Unas mänskliga kärna - kanske inte för alltid, men kanske är det inte heller bra att bli ihågkommen och vördad för evigt.

Fler böcker av Alix E. Harrow:

The Ten Thousand Doors of January

Polaris på Deutsches Theater Berlin

Historien om Oleg och Sergeij på forskningsstationen i Antarktis berättas i lager på lager av verklighet, som alla skickligt får flyta in i varandra. Skådespelaren som spelar Oleg börjar med att komma ut och tala till publiken om vad vi skall få se. Hon pekar ut en åskådare i taget och frågar pillemariskt om hen vet hur det kommer att sluta. "Va, vet du inte? Inte du heller? Har du inte läst programmet? Det är ju faktiskt gratis!" Till sist är det någon som vågar sig på att börja svara. "Alter Schwede!" ropar hon då upprört, och vi alla skrattar till - pjäsen Polaris bygger ju på en verklig händelse från 2018 när Sergeij S. knivhögg Oleg B. för att han avslöjade slutet på boken Sergeij läste.

Men dit går vi inte direkt. Inför föreställningen reste regissören Jan-Christoph Gockel, dokumentärfilmaren Lion Bischof och skådespelarna Julia Gräfner och Wolfram Koch till Neumayer-Station III i Antarktis för att tala med människorna där och skaffa bakgrund till pjäsen. Vi får möta öppna, glada människor som gärna tar upp teater-teamets inbjudan till att leva ut sina intressen i en lokal föreställning i snön: en håller baletträning för frivilliga, en annan uppträder som bläckfisk för hon har alltid känt närhet till dem. Vi får senare se ett fotografi från Robert Scotts Antarktis-expedition år 1902 där medlemmarna klätt ut sig för att spela teater och underhålla varandra. En lång tradition av att skapa underhållning för att inte bli galen i det evigt vita. I en liten, isolerad grupp under extrema omständigheter måste människor ta vara på varandra.

Men Oleg och Sergeij klaffar inte med varandra. Redan vid första mötet bär Sergeij på en av sina älskade knivar - varför behöver en elektriker bära kniv? Knivsamlingen och slipmaskinen är det käraste som Sergeij har. Inte bara om böcker utan om stora och små saker i vardagen gnabbas Sergeij och Oleg, ett grälande som inte går att ta sig ur utan ställer dem två hårdare och hårdare mot varandra hela tiden. Pjäsen och aktörerna återkommer dock ofta till boken Solaris, där ensamheten och instängdheten på rymdstationen och den tunna gränsen mot vansinnet kan liknas vid vardagen på Sydpolen. 

Det är mycket skickligt att förstärka den spelade handlingen med montagen från den verkliga isöknen och människorna som funderar över sitt liv där. Scenerna som framförs på scengolvet backas upp av filmade scener som projiceras på de vita tygskynkena och hjälper vecken att ännu mer likna snö och is. (Tack och lov ser vi i de filmade intervjuerna hur de verkliga forskarna på Antarktis visar mer samarbetsanda, positivt humör och en vilja att göra vardagen roligare, än vad Oleg och Sergeij lyckades med.)

De båda skådespelarna spelar med lätthet och humor, särskilt retstickan Oleg, men med ett nödvändigt stråk av fiendskap under komiken. Mot slutet av pjäsen plockar den knivhuggne, blodige Oleg fram bok efter bok och spoilar dem för Sergeij, som varje gång hugger Oleg igen med scenkniven, tröttare och tröttare för varje gång. Inför verkliga foton av de båda männen tar de sig några steg närmare vad som faktiskt hände. Det där med att motivet till knivhuggningen var avslöjandet av slutet på en bok, det var något man sade officiellt för att det skulle låta bättre. Kanske var det inte ens den utlösande faktorn, uppenbarligen var det inte den enda. De båda skakade hand senare, och i rättegången ville inte Oleg gå så hårt åt Sergeij. Det finns en galenskap i att befinna sig på Antarktis som bara de som varit där kan förstå.

Länk till Deutsches Theaters sida om Polaris

Supergirl

Det är Karas födelsedag! Hon skall festa hårt nu när hon fyller 23. Sanningen att säga verkar det som att hon festar hårt varje dag. Med sitt rymdskepp, som inuti liknar en ostädad trailer och utanpå en smutsig men skönt bullig fyrfoting, har hon dragit till en planet med röd sol. Utan sina superkrafter kan hon bli rejält full. Och så gillar hon också att känna riktig smärta när hon slåss.

Minsann om inte klientelet på den lokala puben är ännu mer diversifierat och underhållande än i Mos Eisleys cantina! För att inte tala om de ruffiga typerna på den slitna bussen som plockar upp henne när skurkar har snott hennes rymdskepp. För de här snubbarna med skönt utseende är inte speciellt vänliga mot späda flickor som Kara och hennes påhängsna följeslagare Ruthye, o nej, ju svagare motståndaren är, desto lättare är det att stjäla från henne. Kanske kan vi hoppas på litet mer hederlighet från den gamle favoritskurken Lobo, med sitt KISS-smink, lång skinnrock, flygande motorcykel och fet cigarr.

Men till slut, i sista sekund, hamnar Kara i strålarna från en gul sol, och superkrafterna surrar i hela hennes kropp. Äntligen en rejäl fightscen i rymden, även om hon inte dragit sig för att slåss med större och fulare typer redan när hon varit full och svag. Men jo, det är härligt att se henne framför den senaste omgången av skurkar, svävande i den klassiska super-posen.

Nu är hon ute efter den mest hånfulle och fule skurken, Krem av de Gula Kullarna. Inte för att hjälpa Ruthye att hämnas för att han mördade hela hennes familj, utan för att få motgiftet till giftet som håller på att döda hennes älskade hund Krypto. Det är litet intressant och ibland litet irriterande hur handlingen här och i några andra fall måste rättfärdiga när en kvinna väljer sina strider. Men OK, det är självklart mer personligt för Kara att rädda Krypto. Jakten på Krem och hans banditer tar paret från planet till planet där färgpaletterna går i brunt, svart, mörkt och skitigt, vare sig det är en spännande tättbebyggd stad eller en ödemark. Till slut, äntligen, drar Kara på sig Supergirls klassiska dräkt och dundrar fram som en blå-röd-gul storm bland banditgänget.

Med litet inlevelse kan man förstå Karas vilsenhet i livet, illustrerat i tillbakablickar till de saknade föräldrarna på Krypton och Stålmannens tafatt välkomnande till jorden. Och säkert vill hon distansera sig från den korrekte och pålitlige Superman/Clark Kent och välja en egen väg. Men filmen drar ut litet väl mycket på de många "raglande och oregerlig"-scenerna, även om det förstås är en bra uppladdning till att se Supergirl finna sin styrka och slå tillbaka. Dock, filmen Supergirl är ett mestadels underhållande äventyr bland utomjordingar och utomjordiska miljöer som ser riktigt coola ut, och med ett jättebra soundtrack.