Med kort varsel fick konsertprogrammet ändras på grund av sjukdom, men inte blev kvaliteten lidande för det! Filharmonikernas Blåsarkvintett fick sällskap av den älskvärde Bengt Forsberg vid flygeln, och resultatet blev ett program med ljuvlig fransk kammarmusik från ett spann av ett halv sekel. Alla dagens musiker intog scenen för inledande Divertissement op 6 (1906) av Albert Roussel, ett stämningsfullt och melodiskt stycke. Så följde det nyaste av konsertens verk, Elégie för valthorn och piano (1957) av Francis Poulenc, skriven till minne av en berömd men förolyckad hornist, och smärtan kändes i musiken. Kristofer Öberg lät hornet klinga mycket vackert.
Det fina konsertprogrammet väckte minnena av sommarens underbara kammarmusikfestival med franskt tema i Allhelgonakyrkan. Där var ett stående inslag ett pianostycke av Eric Satie tidigt i programmet: gymnopedier och gnossienner. Då skrev jag att det var extra bra att få höra dem utportionerade en om dagen, men just därför blev det idag så skönt att få höra Tre gymnopedier för piano (1888) i rad, finkänsligt spelat av den inlevelsefulle Bengt Forsberg. Likheterna och skillnaderna framstod fint, och en tacksam stillhet bredde ut sig i mitt bröst.
Mer Poulenc: Trio för oboe, fagott och piano (1926); tre till stor del raska och energiska satser, där den första nästan marscherade, och den sista också stegade fram med hast men utan militära övertoner. Musikernas skicklighet prövades av de utmanande noterna och befanns mycket stor!
Efter paus var Debussy utannonserad, men den gode Bengt Forsberg passade på att börja med ett stycke av Cécile Chaminade, en kompositör han lyfte fram redan i somras. Hennes Automne var ett dramatiskt, underhållande och mycket melodiskt tilltalande stycke, och jag är väldigt glad att få ha hört mer av Chaminade!
Så följde tre preludier av Claude Debussy (1910/1913): Steg i snön, Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen. Alla är mycket uttrycksfulla, nästan så att man kan höra historien de bär på, och Bengt Forsberg vid flygeln var inte bara en begåvad pianist utan även sagoberättare, speciellt i den suggestiva Den sjunkna katedralen.
Poulenc igen! Alla musiker samlades åter på scenen, för Sextett för piano och blåsare (1932/1939), ett rikt och välkomponerat verk som både lät melodin leka sig fram mellan stämmorna och utnyttjade instrumentens särdrag. Men det var inte slut där! De sex männen hade hunnit med att repetera in ett extranummer, en riktig Ohrwurm, nämligen den dansanta Vals ur Sjostakovitjs Jazzsvit Nr. 2. Det var en rolig avslutning på ett varierat men ändå väl sammanhållet program, inte alls framhastat utan säkert och inkännande framfört av alla medverkande.
Det fina konsertprogrammet väckte minnena av sommarens underbara kammarmusikfestival med franskt tema i Allhelgonakyrkan. Där var ett stående inslag ett pianostycke av Eric Satie tidigt i programmet: gymnopedier och gnossienner. Då skrev jag att det var extra bra att få höra dem utportionerade en om dagen, men just därför blev det idag så skönt att få höra Tre gymnopedier för piano (1888) i rad, finkänsligt spelat av den inlevelsefulle Bengt Forsberg. Likheterna och skillnaderna framstod fint, och en tacksam stillhet bredde ut sig i mitt bröst.
Mer Poulenc: Trio för oboe, fagott och piano (1926); tre till stor del raska och energiska satser, där den första nästan marscherade, och den sista också stegade fram med hast men utan militära övertoner. Musikernas skicklighet prövades av de utmanande noterna och befanns mycket stor!
 |
| Cécile Chaminade |
Så följde tre preludier av Claude Debussy (1910/1913): Steg i snön, Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen. Alla är mycket uttrycksfulla, nästan så att man kan höra historien de bär på, och Bengt Forsberg vid flygeln var inte bara en begåvad pianist utan även sagoberättare, speciellt i den suggestiva Den sjunkna katedralen.
Poulenc igen! Alla musiker samlades åter på scenen, för Sextett för piano och blåsare (1932/1939), ett rikt och välkomponerat verk som både lät melodin leka sig fram mellan stämmorna och utnyttjade instrumentens särdrag. Men det var inte slut där! De sex männen hade hunnit med att repetera in ett extranummer, en riktig Ohrwurm, nämligen den dansanta Vals ur Sjostakovitjs Jazzsvit Nr. 2. Det var en rolig avslutning på ett varierat men ändå väl sammanhållet program, inte alls framhastat utan säkert och inkännande framfört av alla medverkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar