De tre paren är uppklädda för finrestaurang - visserligen alla i likadana svarta kostymer med slips, men könstillhörigheterna lyser tydligt fram så snart pjäsen börjar. Det ska vi fira (Celebration) är en av Harold Pinters senare verk, från 1999, men konversationen och genusrollerna för tankarna till tidigare decennier - ett sextiotal där explicit frigjordhet utgjorde en form av uppror mot konventioner. Suki berättar eftertryckligt för sin make Russell om när hon innan de möttes idkat sex bakom dokumentskåp, och känner snart igen en gammal älskare i sällskapet intill.
De å sin sida - ett par bröder och ett par systrar ihopparade i äktenskap - drar sig inte heller för att bryta mot konvenansen och förolämpa varandra med lätt hand. De parallella konversationerna vacklar hela tiden mellan normalt, gott uppförande och uttalanden med chockvärden, med övertoner av surrealism. Den artige hovmästaren får berätta sitt livs historia, och alla hänger vid läpparna på mytomanen till servitris, när hon brister ut i ytterligare en osannolik historia om sin farfars berömda vänner.
Man kan ana att de unga skådespelarna på scenen gestaltar rollfigurer som egentligen skall vara något mer till åren komna, men det lägger ytterligare ett abstraherande raster över pjäsen, och är framför allt inget hinder eftersom alla spelar sina roller säkert och övertygande. Handlingen och fokus kickas runt mellan personerna som flipperkulor. Vill pjäsen förmedla någon insikt om människans villkor? Några kan säkert hitta någon djupare mening i den, men den här gången gjorde inte jag det, och det gör inget för Det ska vi fira var en dryg timmes Pintersk verklighetsflykt, något som gör gott för själen bara sådär.
Länk till Teater Almas sida om Det ska vi fira
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar