Dock, handlingen pågår främst i nutid, tjugoett år senare, med Aube som en vuxen kvinna i en ny och ständig kamp mot en omvärld som vill tysta hennes viskande röst och hålla henne på plats. Aubes fostermor Khadija var själv hittebarn, och har vuxit upp till en stark förkämpe för mänskliga rättigheter. Berättelsen tar sig steg för steg närmre de plågsamma ögonblicken, först de oklara omständigheterna kring hur Khadija hittades, sedan hur Aubes ärr ser ut och till sist den grymma stunden när mördaren gav sig på henne och hennes syster. Även i resten av boken presenteras ofta en pågående handling där det endast efter hand framgår att något hemskt har hänt precis innan.
I det samtida Oran driver Aube en skönhetssalong, vilket hatas av de bokstavstroende männen i moskén på andra sidan gatan. Men det är just när de har stängt in sig för fredagsbönen varje vecka som deras hustrur har möjlighet att i hast lämna hemmet för att få håret klippt och färgat, annat hår plockat, och huden masserad och insmord med väldoftande oljor. Och ändå kan deras skönhet aldrig mäta sig med den hos de huris som utlovas till de rättrogna männen på andra sidan gatan.
I salongens diskreta paradis var det vi som var jungfrurna, de verkliga jungfrurna i Edens lustgård, de som utlovades åt mördare och gudfruktiga, åt arméer och helgon. [...] Varför älskar de här männen att drömma om kvinnor som inte finns, varför begraver de oss, vi som skänker dem liv? [...] Vi kvinnor är svägerskor till hurierna i paradiset, deras svärdöttrar, deras färglösa släktingar, deras klumpiga dubbelgångare. Kvinnorna i min salong berättar historier men framför allt betalar de ett högt pris för att likna hurierna bara lite grann, tävla med dem och ha männen i sängen och inte i moskén.
Det ofödda barn som Aube har i magen kallar hon för Huri, och andra namn fyllda av kärlek. Det är just av kärlek till flickan som tar form som Aube vill begå abort, och sända henne tillbaka till paradiset så att hon slipper den här världen och männen som alltid är ute efter att förtrycka och skada kvinnor. Det är för barnet som Aube berättar, och hon vill inte heller skicka tillbaka henne ut ur världen förrän hon har visat henne byn där hon växte upp och dödades av en man med skägg. Precis som kvinnorna får en respit under fredagsbönen, har Aube en chans under Id, när vägarna förhoppningsvis är tomma för att männen samlats för att halalslakta getter. Khadija och Aube firar själva aldrig den högtiden då den alltför mycket påminner om ärret på halsen.
Aubes tystnad utåt och berättande inåt möter sin motsats i Aïssa, mannen hon får lift med. Han är äldre än hon, och det kriget som alla måste tiga om kan han också berätta om, nästan tvångsmässigt. Han kan namnen på alla som mördades under de många massakrerna, och deras datum. Att smyga in på natten och skära halsen av flickor på fem och åtta år var inget ovanligt då. Aube blir mest irriterad av hans pratande, men han och andra människor hon möter på vägen har alla upplevt viktiga delar i berättelsen som måste spridas, fastän alla i omgivningen vill straffa dem för det och tvinga alla att underordna sig och glömma. Många gånger är det nästan outhärdligt att läsa, för det känns som att det inte finns något hopp för en värld där människor väljer att mörda och förtrycka andra för en inbillad gudomlig rättvisa. Då är det ännu viktigare att böcker som Kamel Daouds Ärret finns och fortsätter att berätta.
Fler böcker av Kamel Daoud:
