Regissören Colm McCarthy har gjort några stora förändringar när han flyttat M R Careys bok The Girl With All The Gifts till filmduken. Några stora bifigurer och sidohistorier har utelämnats för att ge ett mer koncentrerat händelseflöde, några huvudpersoner har förändrats liksom några viktiga ögonblick, speciellt mot slutet. När jag läser har jag en suddig bild av dem jag läser om, vilket gör att jag sällan blir överraskad eller besviken av rolltillsättningen, snarare tvärtom. I den här filmatiseringen har jag dock litet svårt för att se Gemma Arterton som Miss Justineau, då jag minns hur ofta Melanie talade om hennes fina svarta hy. Dock är det lätt att acceptera hudfärgsrockaden när Melanie spelas av den mer än utmärkta Sennia Nanua.
När en bok bygger på så många inre monologer som Careys behövs det förstås några avgörande förändringar fungera på film. McCarthy gör det kloka valet att gå åt helt andra hållet, låta scenerna tala för sig själva och ofta vara helt tysta eller ljudsatta med suggestiv musik. Mycket av detta bärs av huvudfiguren Melanie, ett spinkigt barn som fastspänd i rullstol tillsammans med andra skolbarn i säckiga röda kläder förs till underliga lektioner i en bunker.
Den jag mest av allt längtade efter att se var Glenn Close, och det var ingen överraskning att hon var övertygande som Dr. Caldwell, forskaren som säger sig vara på vippen att hitta ett vaccin mot smittan som gör människor till "hungries". Dilemmat är att hon för det behöver skära upp Melanie, som i våra ögon liknar ett oskyldigt barn, och som väckt Miss Justineaus beskyddarinstinkt.
Men varken Melanie eller de andra i klassen är ju barn, utan en speciell form av hungries. Jämfört med de vuxna hungries utanför stängslet, som är vanställda av sitt tillstånd och nog så otäcka när de attackerar i grupp, blir skräckeffekten ändå större när ett runt barnansikte förvrids av hunger och käftarna börjar klippa efter människokött. Hur skall gruppen av människor som drivits på flykt kunna känna sig trygga med ett sådant farligt väsen inpå livet? Å andra sidan, hur skall de kunna låta bli att behandla Melanie som ett barn med känslor och behov, när hon så villigt sätter på sig munkorgen över sitt nyblodade ansikte för att vara dem till lags?
Melanie upptäcker världen utanför bunkern med solljus och grässtrån, men vi tittare upptäcker världen efter katastrofen med skogar av smittade människor att smyga igenom i hopp om att inte bli upptäckta, och andra faror som lurar i skuggorna. Bilderna från den nya världsordningen med öde städer överväxta av en helt ny flora är skrämmande men fascinerande. För människogruppen är Melanie en flicka med många gåvor, en som kan gå mellan klungorna av odöda och hitta räddning åt dem som ännu lever. Med blod från byten över hela bröstet är hon en hårdare figur i filmen än i boken, och det är vad som behövs i det som inte längre är den civilisation vi byggde en gång.
När en bok bygger på så många inre monologer som Careys behövs det förstås några avgörande förändringar fungera på film. McCarthy gör det kloka valet att gå åt helt andra hållet, låta scenerna tala för sig själva och ofta vara helt tysta eller ljudsatta med suggestiv musik. Mycket av detta bärs av huvudfiguren Melanie, ett spinkigt barn som fastspänd i rullstol tillsammans med andra skolbarn i säckiga röda kläder förs till underliga lektioner i en bunker.
Den jag mest av allt längtade efter att se var Glenn Close, och det var ingen överraskning att hon var övertygande som Dr. Caldwell, forskaren som säger sig vara på vippen att hitta ett vaccin mot smittan som gör människor till "hungries". Dilemmat är att hon för det behöver skära upp Melanie, som i våra ögon liknar ett oskyldigt barn, och som väckt Miss Justineaus beskyddarinstinkt.
Men varken Melanie eller de andra i klassen är ju barn, utan en speciell form av hungries. Jämfört med de vuxna hungries utanför stängslet, som är vanställda av sitt tillstånd och nog så otäcka när de attackerar i grupp, blir skräckeffekten ändå större när ett runt barnansikte förvrids av hunger och käftarna börjar klippa efter människokött. Hur skall gruppen av människor som drivits på flykt kunna känna sig trygga med ett sådant farligt väsen inpå livet? Å andra sidan, hur skall de kunna låta bli att behandla Melanie som ett barn med känslor och behov, när hon så villigt sätter på sig munkorgen över sitt nyblodade ansikte för att vara dem till lags?
Melanie upptäcker världen utanför bunkern med solljus och grässtrån, men vi tittare upptäcker världen efter katastrofen med skogar av smittade människor att smyga igenom i hopp om att inte bli upptäckta, och andra faror som lurar i skuggorna. Bilderna från den nya världsordningen med öde städer överväxta av en helt ny flora är skrämmande men fascinerande. För människogruppen är Melanie en flicka med många gåvor, en som kan gå mellan klungorna av odöda och hitta räddning åt dem som ännu lever. Med blod från byten över hela bröstet är hon en hårdare figur i filmen än i boken, och det är vad som behövs i det som inte längre är den civilisation vi byggde en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar