Femton år är gott om tid för att få perspektiv på stora händelser. Det är den tid som förflöt mellan president Richard Nixons besök hos ordförande Mao i Kina år 1972, och premiären på John Adams opera om den veckan. Nästan trettio år senare skulle tiden ha kunnat lagt till ytterligare perspektiv, men istället framstår det hur klarsynt och allmängiltigt Adams och librettisen Alice Goodman såg och gestaltade händelserna redan 1987.
Att skapa en tidlös tolkning är förstås lättare om man utesluter den rent dokumentära aspekten, men redan i inledningsscenen kan man extrapolera den amerikanske presidentens tankar in i nutiden: hur detta ögonblick, stegen nedför flygplanstrappan, handskakningarna med de kinesiska dignitärerna, blir världsnyheter som flyger runt jorden.
Operan rör sig ofta över gränsen till dröm, där överträdelser mot protokollet kan ses som symboler för stämningen mellan de båda länderna, eller senare Kinas historia så som den beskrevs officiellt och som den upplevdes av det förtryckta folket. Nixon möter premiärministern Zhou Enlai, och Mao själv, uppbackad av tre uppassande kvinnor i likadana anonyma grå dräkter. Nixon börjar tala konkret politik, men Mao svingar sig ut i propaganda; fraser som låter kraftfulla, har visat sig vara tomma och inte inbjuder till seriösa förhandlingar. Det är lätt att leva sig in i desperationen hos USA:s president, vars ställning beror av folkets vilja i det kommande valet, och som skulle hjälpas av konkreta förbättringar i ländernas relationer.
Med på resan är hustrun Pat Nixon, som inte ens har tryggheten av rådgivare och säkerhetspersonal när hon leds runt på en surrealistisk demonstration av lekande barn, och av glada grisar som hon uppmanas att klia bakom örat. En stund tycks situationen nästan bli hotfull, när en rad av bondeuniformerade kineser sluter samman på led och sjungande marscherar mot henne. Detta, och Maos kryptiska beteende vid det första mötet, är en föraning om att de två delegationerna kommer från två olika kulturer och kanske inte kommer att kunna finna större förståelse för varandra. En operaföreställning uppvisar än större symbolik, när en av huvudpersonerna, tyrannen och våldtäktsmannen som får sitt straff, liknar eller kanske till och med är USA:s utrikesminister Henry Kissinger, och fru Nixon följd av sin make vid tillfälle springer upp på scenen för att hjälpa en ung kvinna som tycks piskas på riktigt. Det får Maos maka Chiang Ch'ing att bryta in med hård stämma och hårda ord om nödvändigheten av kulturrevolutionen och hennes egen roll i den.
Kissinger, som är med i operan från början, tycks oberörd av den allmänna förvirringen, grundad i verkligheten som han är med repliker som "Var är toaletten?" men likväl en storspelare. I operans sista akt sjunger föreställningens två par, Nixon och Mao med respektiva maka, inte om veckans händelser och eventuella resultat, utan minns längre bak i tiden, tiden då de fann varandra och hade andra problem än världsfreden att tänka på. Samtidigt mediterar Zhou Enlai över dagarna, vemodigt framfört av Jeremy Carpenters ljuvliga baryton. Veckan som tycktes så stor och avgörande kanske varken gjorde något från eller till ändå.
John Adams musik har de goda aspekterna av minimalismen i form av skallöpningar i orkestern som driver handlingen och sångarna framåt. Men till vissa scener är musiken ytterst dansant: jazz, och i synnerhet Gershwin, har fått influera men trimmats av Adams till att smälta in sömlöst i helheten. Det är fint att höra paret Nixons kvällssamtal på hotellrummet till lättsamma lounge-toner. Men viktigast av allt är att många av ariorna är underbart melodiska. Pat Nixons sång där kärleken till Amerika och omsorgen om maken lyser fram är en höjdpunkt, också tack vare Hanna Husáhrs fina, inlevelsefulla röst.
Nixon in China är en fascinerande opera, och uppsättningen på Kungliga Operan i Stockholm är en fullträff i regi och framförande. Jag hoppas att den kommer att återkomma på repertoaren i framtiden.
Länk till Operans sida om Nixon in China
Att skapa en tidlös tolkning är förstås lättare om man utesluter den rent dokumentära aspekten, men redan i inledningsscenen kan man extrapolera den amerikanske presidentens tankar in i nutiden: hur detta ögonblick, stegen nedför flygplanstrappan, handskakningarna med de kinesiska dignitärerna, blir världsnyheter som flyger runt jorden.
Operan rör sig ofta över gränsen till dröm, där överträdelser mot protokollet kan ses som symboler för stämningen mellan de båda länderna, eller senare Kinas historia så som den beskrevs officiellt och som den upplevdes av det förtryckta folket. Nixon möter premiärministern Zhou Enlai, och Mao själv, uppbackad av tre uppassande kvinnor i likadana anonyma grå dräkter. Nixon börjar tala konkret politik, men Mao svingar sig ut i propaganda; fraser som låter kraftfulla, har visat sig vara tomma och inte inbjuder till seriösa förhandlingar. Det är lätt att leva sig in i desperationen hos USA:s president, vars ställning beror av folkets vilja i det kommande valet, och som skulle hjälpas av konkreta förbättringar i ländernas relationer.
Med på resan är hustrun Pat Nixon, som inte ens har tryggheten av rådgivare och säkerhetspersonal när hon leds runt på en surrealistisk demonstration av lekande barn, och av glada grisar som hon uppmanas att klia bakom örat. En stund tycks situationen nästan bli hotfull, när en rad av bondeuniformerade kineser sluter samman på led och sjungande marscherar mot henne. Detta, och Maos kryptiska beteende vid det första mötet, är en föraning om att de två delegationerna kommer från två olika kulturer och kanske inte kommer att kunna finna större förståelse för varandra. En operaföreställning uppvisar än större symbolik, när en av huvudpersonerna, tyrannen och våldtäktsmannen som får sitt straff, liknar eller kanske till och med är USA:s utrikesminister Henry Kissinger, och fru Nixon följd av sin make vid tillfälle springer upp på scenen för att hjälpa en ung kvinna som tycks piskas på riktigt. Det får Maos maka Chiang Ch'ing att bryta in med hård stämma och hårda ord om nödvändigheten av kulturrevolutionen och hennes egen roll i den.
Kissinger, som är med i operan från början, tycks oberörd av den allmänna förvirringen, grundad i verkligheten som han är med repliker som "Var är toaletten?" men likväl en storspelare. I operans sista akt sjunger föreställningens två par, Nixon och Mao med respektiva maka, inte om veckans händelser och eventuella resultat, utan minns längre bak i tiden, tiden då de fann varandra och hade andra problem än världsfreden att tänka på. Samtidigt mediterar Zhou Enlai över dagarna, vemodigt framfört av Jeremy Carpenters ljuvliga baryton. Veckan som tycktes så stor och avgörande kanske varken gjorde något från eller till ändå.
John Adams musik har de goda aspekterna av minimalismen i form av skallöpningar i orkestern som driver handlingen och sångarna framåt. Men till vissa scener är musiken ytterst dansant: jazz, och i synnerhet Gershwin, har fått influera men trimmats av Adams till att smälta in sömlöst i helheten. Det är fint att höra paret Nixons kvällssamtal på hotellrummet till lättsamma lounge-toner. Men viktigast av allt är att många av ariorna är underbart melodiska. Pat Nixons sång där kärleken till Amerika och omsorgen om maken lyser fram är en höjdpunkt, också tack vare Hanna Husáhrs fina, inlevelsefulla röst.
Nixon in China är en fascinerande opera, och uppsättningen på Kungliga Operan i Stockholm är en fullträff i regi och framförande. Jag hoppas att den kommer att återkomma på repertoaren i framtiden.
Länk till Operans sida om Nixon in China
 |
| Foto: Markus Gårder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar