Innan dagen viker för natt av Clémence Boulouque

Att Stefan Zweig, Salvador Dalé, Gala och mecenaten Edward James besökte Sigmund Freud i London en sommarkväll år 1938 är belagt. Vad de sade i detalj är okänt, men i boken Innan dagen viker för natt har Clémence Boulouque satt sig in i de olika personernas kynnen och skrivit hur mötet skulle kunna ha gått till. I enlighet med Stefan Zweigs egna skrifters insikter i människors psykologi låter Boulouque honom reflektera över sin roll i världen speglat i det som sker i mötet.

En blygrå tystnad faller, den där tystnaden som dunkar i tinningarna efter en svekfull kommentar. Han står just i begrepp att uppfylla Dalís dröm genom det här mötet, och så förolämpar han honom. Zweig kommer att verka oberörd, omvandla gliringarna till förevändningar för iakttagelser och gallan till karaktärsstudier. Den konsten behärskar han; det är hans självförsvar. Någonting hos honom väcker förakt, så har det alltid varit, och han vet det; angreppen kommer till och med från vännerna, och han ursäktar dem, men det tär på honom.

Vi känner till Salvador Dalí som en underhållande, utlevande typ som målade spännande och roliga tavlor - en färgglad klick i vår allmänbildning. På nära håll kan hans excentricitet ha varit jobbigare att stå ut med i längden, särskilt om hans många excentriciteter, tänkta att stöta mot konvenansen, också är personligen stötande för omgivningen. Påeldad av sin självupptagenhet är det just så Dalí beter sig under kvällen, men även om Boulouque inte faller för den simpla stereotypen att ursäkta honom som ett sårat barn, skissar hon ändå upp hur viljan att bete sig motvalls grundlades i barndomen, och han slipper framstå som enbart en pladdrande pajas.

Dock, Dalí saknar den lågintensiva men ändå akuta sorg som Zweig, Freud och hans dotter Anna känner, av att vara i exil i Storbritannien på grund av det tilltagande hotet från nazismen i sitt hemland. Varvat med den flerspråkiga konversationen flikas in tankar på vad man måst lämna efter sig, som minnen från Freuds klinik på Berggasse, samt de närvarande österrikiska judarnas medvetenhet om varandras oro.

Än om vi inte kan veta exakt vad som sades den kvällen, så gör Clémence Boulouque ett gott arbete med att förmedla stämningen på flera plan; inte bara vemodet över världens tillstånd hos människor som inte ens vet hur mycket värre det kommer att bli, utan också det som hände innan, nämligen ambitionen att utforska människans inre vilket förändrat hela världen utanför deras rum: Sigmund och Anna Freuds psykoanalys, Stefan Zweigs noveller och biografier, och även Salvador Dalís lekfulla surrealism. Det kan vara givande att inte låta sig nedslås av den korta romanen, utan istället ta med sig den stimulerande känslan från den.