Sidsel råkar visserligen ut för något omtumlande när hon av egen oaktsamhet krockar med en skåpbil. Det ger henne mindre skador som genast följs upp på sjukhuset - inga stora operationer men istället orsak till några fler av de små prövningar i vardagen som Sidsel är med om. Åter igen inga stora saker, snarare sådana stunder av hjälplöshet som vi alla kan uppleva ibland, som att vänta på någon som aldrig tycks komma, eller undra om de andra i köpcentret tycker att man är konstig. I ett liv utan större rörelse eller glädjeämnen bidrar de till en aldrig sinande känsla av otillräcklighet.
Berättarrösten har en diffus identitet men ganska stor klarhet i vad den säger. När man hamnat på dess våglängd kan man med den känna litet irritation, oro men mest en stor ömhet för Sidsel. Hon är ingen av dem med intelligens, kreativitet eller energi nog för att göra något stort av sitt liv, och hon tillbringade en tid på en institution när hon hade psykiska problem som ung. Men inte heller är hon och hennes dotter och bästa väninna helt hjälplösa. De har alla fått barn med odugliga män men lyckats mota ut dem ur sina respektive liv, för sitt eget och sitt barns bästa.
Sidsel har alltid gjort så gott hon kan, en sådan som Sidsel måste alltid sträcka sig längre än vi andra och är därför ingen dålig mor.
Efterordet avslöjar att boktiteln är tagen från en av de alternativa titlarna till Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Den boken dök faktiskt upp i mina tanker medan jag läste, men som en sämre variant av Maria Navarro Skarangers verk, där den obemärkta, obetydliga människan betraktas mer ömsint och förstående medan hon långsamt tunnas ut och försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar