Svindel på Dramaten

Man skulle bara kunna berätta om hennes liv så här, i scener som är fragment av det rastlösa, rotlösa livet hon levde. Svindel är dramatiseringen av Sara Stridsbergs bok Kärlekens Antarktis som är den fiktiva omdaningen av ett grymt mord som fanns i allas medvetande under en lång tid för fyrtio år sedan. Vi åskådare sitter i en nästan hel cirkel kring en rundel i mitten, men det är inte bara där utan även mellan oss på gradängerna som handlingen pågår. 

Ingela Olsson bär föreställningen på sina tunna, bara axlar med en saklighet som behövs när det handlar om så jobbiga och ibland fruktansvärda händelser och känslor. Den mördade kvinnan berättar och spelar fram sitt liv, tillsammans med människorna som betydde något för henne. Några av dem är särskilt lysande när de kliver in i scenerna, det gäller Kristina Törnqvist som mamman Raksha och Elias Salonen som den älskade partnern Shane. Båda är sega av alkohol respektive heroin, men Shanes kärlek är ändå så stark i kaoset. Rakshas långsamma haranger glider trovärdigt över i eftertryckliga utrop eller självmedvetna kommentarer som är sorgliga men ganska lustiga ändå. Det är väl skrivet och ytterst fint spelat av Kristina Törnqvist.

Vår döda kvinna fick två barn som växte upp hos fosterföräldrar och först i vuxen ålder får veta sin mammas öde. Redan det första mötet mellan dem två är känsligt och inlevelsefullt framställt. Har man redan löst fotfäste i tillvaron är det extra svårt att ta till sig det ohyggliga ödet för livet som man sprungit ur. Om sorgen över huvudpersonen är långsam och molande, så är deras smärta skarp som en kniv. Och ändå är det en gott att inte glömma de trasigaste människorna utan påminna om hur svårt livet kan vara, i bokform och på nationalscenen.

Länk till Dramatens sida om Svindel

Foto: Sören Vilks

The Residence

Någon har dött i Vita Huset! Mitt under en statsmiddag med Australiens premiärminister! Så olägligt. Det kan man ju inte låta gästerna få veta. Allra minst möjligheten att det var ett mord. Men det ligger ju ett självmordsbrev intill offret? Nja, hur trovärdigt är det? I vilket fall som helst så startas genast en utredning. Stjärnan i den brokiga skaran av polischefer, vakter och utredare som hastigt kallas in är superdetektiven Cordelia Cupp. Som dock inleder sitt besök till Vita Huset med fågelskådning, vilket är hennes största intresse i livet. Att lösa mordgåtor kommer knappt på andra plats, men ändå är hon den bästa i världen. Tur att hon kom till brottsplatsen, låt henne nu sköta utredningen så excentriskt hon bara vill!

TV-serien The Residence har en lika lättsam stämning som till exempel Only Murders In The Building, men lägger också till sin egen gimmick i utredningen. Detektivernas intervjuer med alla anställda, och efter hand också gästerna, korsklipps med varandra så att en persons utsaga om sin relation till mordoffret i nästa sekund motsägs av en annan person. För att inte tala om när en person talar om en annan persons relation till mordoffret. Det hela varvas med scener från när mannen i fråga levde och gav ut befallningar och åthutningar. För vårt mordoffer är ingen mindre än chefen för Vita Husets hushåll, den som har det högsta ansvaret för inte bara kvällens middag utan alla dagliga göromål flyter på i bakgrunden, och det är många som har något otalt med honom.

De snabba klippen mellan rappa repliker är underhållande - tills ungefär halvvägs genom serien. Sedan börjar det bli litet uttjatat, och inte hjälps det av att intervjuerna också gör tidshopp till ett senatsförhör med ungefär samma människor. För uppenbarligen löstes inte gåtan på mordnatten, och hanteringen har blivit en het potatis i offentligheten. Nåväl, det är fortfarande rätt så roligt att se misstankarna åka slalom mellan dussintalet personer i staben, på gästlistan och så de som inte återfinns på någondera lista. Undersökningarna tar detektiverna runt i huset, och ger en bild av hur många som arbetar för att hålla ställningarna för en respektabel president och hans familj och gäster. Om man kan acceptera att gåtan kommer att få sin lösning på ett helt oväntat sätt, så är The Residence en kul bagatell.

The City in Glass av Nghi Vo

Staden Azril sjuder av festivalstämning när demonen Vitrine går genom den och nöjt beser sitt verk. Det är hon som har odlat den till att bli vad den är under de trehundra år som gått sedan hon kom dit. Från en liten bosättning utan större ambitioner har hon viskat uppmaningar i människors öron, och lockat dit driftiga personer från andra håll, tills Azril har växt till en stad med högre utbildning, skickliga och stolta hantverkare inom sina skrån, och sång, musik och god mat till att fira. Poetiskt och lockande beskriver Nghi Vo hur Vitrine formade om staden efter sina önskemål, och lika ömsint och fascinerande beskriver hon hur Vitrine återformar sig själv och vandrar genom ruinerna av Azril. För mitt under festligheterna kommer fyra änglar från öst för att utplåna staden. Efter deras eld ligger byggnaderna och människorna krossade. Vitrine kan inte kämpa emot dem men kan skicka en förbannelse på en av dem, vilken då mot bådas vilja blir bunden till henne.

Långsamt och försiktigare den här gången börjar Vitrine bereda plats för en ny inkarnation av Azril på samma plats, med ängeln hon förbannade som betraktare och ibland som medhjälpare. Varför utplånades Azril den första gången? Kommer den nya staden att få stå kvar? Änglar kan inte ljuga men kan svara på frågor så att inget svar egentligen ges.

Nghi Vos språk är lyriskt utan att ställa sig ivägen för handlingen, och mytologin hon bygger upp kring demonerna och deras roll i världen har en fin balans mellan påtaglig kraft och obegriplighet. Mellan pärmarna på den korta romanen ryms århundraden och tusentals människoliv, och krafter som ingen av dem kan ana.

Fler böcker av Nghi Vo:

Mammoths at the Gates

Say She She på Debaser

Say She She börjar sin konsert ytterst långsamt med den korta låten Collage, följt av Forget Me Not som är härligt släpig men ändå funkig tack vare den tunga basen. Den funkiga basen är förstås en av de viktigaste ingredienserna i Say She Shes sköna sound, och tillika den som klarar sig bäst i Debasers skramliga lokal. De vackra harmonierna i tjejernas sång går tyvärr inte fram lika bra, men låtarna är ju så bra att stämningen ändå är hög genom hela konserten. 

Musiken på nya skivan Cut & Rewind är precis lika väl skrivna och producerad i den 70- och 80-talsstil vi gärna kan få höra mer av även idag. Med underbara Prism från förra skivan inflikad får vi en rad av nya bra låtar: Disco Life, Take It All och den mjuka, välkomnande Under the Sun (vars somriga sound inte heller kommer fram så väl som man skulle önska). Tempot ökar igen i hitten Reeling, och Cut & Rewind stegrar sig till ett härligt kaos.

När bandet är så väl förankrat i det bästa soundet från 70- och 80-talet, passar det bara bra att varva in covers från eran, som Jackson Sisters I Believe In Miracles, följt av dansvänliga Chapters och Questions, lika funkiga de. Nyaste singeln Shop Boy (som handlar om glädjen i att swipa till höger, får vi höra) har ett litet mer avant garde-sound, som följs väl upp av nästa cover, Slippery People av Talking Heads som nu får den fina Say She She-behandlingen. Ett annat perfekt par är den lätt psykedeliska Astral Plane som följs av en cover på The RAH Bands Messages From the Stars.

   

She Who Dares är ett upprop för starka kvinnor, men jag hade gärna hört den ännu starkare rebellandan i NORMA. Nåväl, som extranummer får vi ännu mer glädje och kärlek i den fantastiska C'est si bon och den uppmuntrande Do All Things With Love. Låt oss hoppas att hela världen inspireras av både text och musik från Say She She, och att de själva fortsätter att spela länge till.

Innan dagen viker för natt av Clémence Boulouque

Att Stefan Zweig, Salvador Dalí, Gala och mecenaten Edward James besökte Sigmund Freud i London en sommarkväll år 1938 är belagt. Vad de sade i detalj är okänt, men i boken Innan dagen viker för natt har Clémence Boulouque satt sig in i de olika personernas kynnen och skrivit hur mötet skulle kunna ha gått till. I enlighet med Stefan Zweigs egna skrifters insikter i människors psykologi låter Boulouque honom reflektera över sin roll i världen speglat i det som sker i mötet.

En blygrå tystnad faller, den där tystnaden som dunkar i tinningarna efter en svekfull kommentar. Han står just i begrepp att uppfylla Dalís dröm genom det här mötet, och så förolämpar han honom. Zweig kommer att verka oberörd, omvandla gliringarna till förevändningar för iakttagelser och gallan till karaktärsstudier. Den konsten behärskar han; det är hans självförsvar. Någonting hos honom väcker förakt, så har det alltid varit, och han vet det; angreppen kommer till och med från vännerna, och han ursäktar dem, men det tär på honom.

Vi känner till Salvador Dalí som en underhållande, utlevande typ som målade spännande och roliga tavlor - en färgglad klick i vår allmänbildning. På nära håll kan hans excentricitet ha varit jobbigare att stå ut med i längden, särskilt om hans många excentriciteter, tänkta att stöta mot konvenansen, också är personligen stötande för omgivningen. Påeldad av sin självupptagenhet är det just så Dalí beter sig under kvällen, men även om Boulouque inte faller för den simpla stereotypen att ursäkta honom som ett sårat barn, skissar hon ändå upp hur viljan att bete sig motvalls grundlades i barndomen, och han slipper framstå som enbart en pladdrande pajas.

Dock, Dalí saknar den lågintensiva men ändå akuta sorg som Zweig, Freud och hans dotter Anna känner, av att vara i exil i Storbritannien på grund av det tilltagande hotet från nazismen i sitt hemland. Varvat med den flerspråkiga konversationen flikas in tankar på vad man måst lämna efter sig, som minnen från Freuds klinik på Berggasse, samt de närvarande österrikiska judarnas medvetenhet om varandras oro.

Än om vi inte kan veta exakt vad som sades den kvällen, så gör Clémence Boulouque ett gott arbete med att förmedla stämningen på flera plan; inte bara vemodet över världens tillstånd hos människor som inte ens vet hur mycket värre det kommer att bli, utan också det som hände innan, nämligen ambitionen att utforska människans inre vilket förändrat hela världen utanför deras rum: Sigmund och Anna Freuds psykoanalys, Stefan Zweigs noveller och biografier, och även Salvador Dalís lekfulla surrealism. Det kan vara givande att inte låta sig nedslås av den korta romanen, utan istället ta med sig den stimulerande känslan från den.

Hela världens recept på Teater Galeasen

En vällagad och god måltid, visst är det civiliserat? Ett tecken på förfining och civilisation, på att allt är bra? De tre personerna inleder pjäsen Hela världens recept i köket, och på TV-skärmar ser vi hur de knådar degen, bryner köttet... nej, nu blev det fel, nu måste de börja om från början. Tillagningen måste vara perfekt, och det blir som ett återkommande mantra när andra omständigheter känns osäkra. Personerna kommer ut på scenen, där växter slingrar sig i varje hörn och även över bilvraket som står där. Girlangerna av gröna blad skulle kunna vara en lyxig inredningsdetalj, eller ett tecken på att våra huvudpersonern lever i samklang med naturen. Men de liknar också hur naturen i slutändan arbetar sig in och återtar de öde platser som människan har måst lämna.

"Vi har det bra" upprepar den ena kvinnan med eftertryck, som en besvärjelse. Fast hon blir mindre övertygad för varje gång, och hon hejdar sig när hon märker likheten i orden "beredda" och "rädda". Gång på gång räknar personerna med eftertryck upp alla delikata ingredienser de har hemma, och hur bra de har det på ön, med utsikt över till fastlandet. Men när proppen går och det blir mörkt börjar paniken växa till sig. Det här är något de inte kan hantera. Tur att elektrikern/sällskapshunden kan fixa så att strömmen kommer tillbaka. Den här gången i alla fall.

Foto: Markus Gårder

Christina Ouzounidis pjäs Hela världens recept låter på ett lysande vis personernas middagsprat glida fram på en tunn, hal yta över ett bråddjup av rädsla. Matlagningen och den belevade konversationen blir ett sätt att hålla stången oron över att civilisationen kan vara på väg att krackelera, att de trevliga middagarnas tid kommer att ta slut och att kanske till och med all mat kommer att ta slut. Genom missöden och misströstan är pjäsen fängslande från början till slut.

Länk till Teater Galeasens sida om Hela världens recept

Jag visslar i den mörka vinden av Maria Navarro Skaranger

Hur lever de människorna som inte verkar göra något? Inte har arbete, litet bortkomna. De har familj och vänner men inga nära kontakter. Sidsel är en av dem. Man kan börja läsa boken Jag visslar i den mörka vinden snabbt och otåligt vänta på att hon skall göra något gripbart, eller kanske bryta samman inför omvärlden. Men det är inte det som boken handlar om, och det kan vara bra att gå tillbaka och läsa om de första sidorna med mildare ögon. 

Sidsel råkar visserligen ut för något omtumlande när hon av egen oaktsamhet krockar med en skåpbil. Det ger henne mindre skador som genast följs upp på sjukhuset - inga stora operationer men istället orsak till några fler av de små prövningar i vardagen som Sidsel är med om. Åter igen inga stora saker, snarare sådana stunder av hjälplöshet som vi alla kan uppleva ibland, som att vänta på någon som aldrig tycks komma, eller undra om de andra i köpcentret tycker att man är konstig. I ett liv utan större rörelse eller glädjeämnen bidrar de till en aldrig sinande känsla av otillräcklighet.

Berättarrösten har en diffus identitet men ganska stor klarhet i vad den säger. När man hamnat på dess våglängd kan man med den känna litet irritation, oro men mest en stor ömhet för Sidsel. Hon är ingen av dem med intelligens, kreativitet eller energi nog för att göra något stort av sitt liv, och hon tillbringade en tid på en institution när hon hade psykiska problem som ung. Men inte heller är hon och hennes dotter och bästa väninna helt hjälplösa. De har alla fått barn med odugliga män men lyckats mota ut dem ur sina respektive liv, för sitt eget och sitt barns bästa.

Sidsel har alltid gjort så gott hon kan, en sådan som Sidsel måste alltid sträcka sig längre än vi andra och är därför ingen dålig mor.

Efterordet avslöjar att boktiteln är tagen från en av de alternativa titlarna till Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Den boken dök faktiskt upp i mina tanker medan jag läste, men som en sämre variant av Maria Navarro Skarangers verk, där den obemärkta, obetydliga människan betraktas mer ömsint och förstående medan hon långsamt tunnas ut och försvinner.

Den lilla vida världen på Hallwylska Museet

Innan dockskåpen gjorde sitt intåg i barnkamrarna på 1900-talet, var de dyrbara objekt för vuxna människors ömsesidiga beundran och nöje. I det vackra och välmöblerade Hallwylska palatset fanns det även där ett tittskåp med noggrant förfärdigade miniatyrer. Några av dem visas i utställningen Den lilla vida världen, sida vid sida med underbara, uppfinningsrika verk skapade på senare år. Ett av dem är Göril Larssons minutiösa återskapande av en av de redan så detaljrika salarna i Hallwylska palatset, från utställningen Dukat för fest från 2023.

Flera andra tittskåp återskapar byggnader från tidigare eror.

Men lika gärna låter man fantasin flöda fritt och skapar den arkitektur och de noggrant uttänkta detaljer man längtar efter att få göra och se.

För många är miniatyrbyggandet både en utmaning och avkoppling. Ett par montrar och en film visar hur det går till att skapa ett litet föremål av föremål i vardagen.

Modelljärnvägar är förstås ett av ställena att få utlopp för sin längtan att skapa en värld i miniatyr.

Men man kan också experimentera med annat, som ett futuristiskt växthus eller ett skräckhus.

Eller en idealisk, välkomnande julinteriör med dignande bord.

Länk till Hallwylska Museets sida om Den lilla vida världen

De dödas encyklopedi av Danilo Kiš

Berättelserna utspelar sig på vitt skilda platser och under vitt skilda tider, och även tonen och ambitionen i boken vittnar om att den är skriven i en annan tid (1983) och plats (Paris, efter att ha måst lämna Jugoslavien) än här och nu, och det är så uppfriskande. Den första novellen handlar om Simon Undergöraren som utför sina under i Samarien sjutton år efter Jesus av Nasarets död. Han verkar bland människor som är vana vid uppdykande vandringsmän som predikar och profeterar, eller utför konster, eller både och. Men nu vandrar även Jesu lärjungar i byarna, beredda att konfrontera falska profeter. Simon Undergöraren med sina arga utrop mot "skadeglädjens, elakhetens och svartsjukans Gud" är deras motståndare. Men se hur hans under faktiskt är fantastiska och oförklarliga! Hur skall lärjungarna ifrågasätta eller kanske misstänkliggöra det? Men se också att berättelsen ett par gånger till viker in några till ifrågasättanden, till och med från dem som är mitt uppe i handlingen.

Om än historierna har vitt skilda huvudpersoner, miljöer, handling och karaktär, så har flera av dem det gemensamt att berättaren själv för in en tvekan om dess äkthet. Det kan vara genom en insmugen bisats, ett stycke, eller i omtag efter omtag som i novellen Kungarnas och dårarnas bok, som i en historieskrivning parallell till vår berättar om tillkomsten av en förljugen bok, gång på gång misstolkad med flit eller av dumhet, som motsvarar Sions Vises protokoll i vår värld.

Titelnovellen De dödas encyklopedi utspelar sig under en natt på Kungliga Biblioteket i Stockholm, och det är tänkvärt (och en källa till stolthet) att även det kalla Sverige i norr kvalar in som en av de exotiska platser som Danilo Kiš valt för sina fascinerande berättelser. I efterordet talar han själv om hur döden är det gemensamma temat för samlingen, men fastän jag ser vad han menar så kan man också se att ett annat genomgående tema är hur legender skapas och lever vidare fastän eller till och med på grund av att fakta glöms bort eller förfalskas. Och ändå så påminner läsningen av boken om hur viktigt det är att fortsätta att läsa nya berättelser och låta dem utöka ens förståelse av världen. Men inte låta sig luras till att starta pogromer på grund av dem.

Black Lodge på Folkoperan

Vanlig logik och regler gäller inte i the Black Lodge i David Lynchs värld. Det mesta är skrämmande för en o(fri)villig besökare, men man kan ana att där finns en egen, helt annorlunda logik och att man kan behöva underkasta sig den. David T. Littles opera Black Lodge använder sig av element i den stilen, även fusionerat med William S. Burroughs mytologier och det buddhistiska mellan-tillståndet bardo. I inspelade sekvenser får vi se skeenden från ett sådant ställe bortom normaliteten, men också halvt hemtama platser där människor beter sig underligt.

Filmen visas bakom ensemblen på scenen; en stråkkvartett till höger och till vänster keyboard, bas, gitarr och trummor. Allra längst till höger står mannen i ljus kostym som vi också ser på filmduken, tenoren Timur Bekbosunov. Musiken de spelar är hög och intensiv. Från slitna rum förs den unge mannen till ett operationsbord, där han spänns fast med remmar och en luftig men olustig hjälm kring huvudet. Kvinnan som har dansat i flera upplagor på vägen in täcker honom i lera, efter att först ha plockat små symboliska föremål ur fickorna på hans ljusa kostym. Föremålen bakas in i ett fågelbo av halm i lerkokongen, och dras sedan långsamt ut i en body horror-sekvens.

Den slamriga musiken övergår i harmoniska toner och en ljus berättelse om barndomen, i ett soligt, friskt växande landskap. Men de ödesdigra föremålen finns kvar, och en röst från djupet uppmanar till att se djupare. Nu börjar en ny resa inåt, mot smärtpunkten som allt kretsar kring. Vägen dit går ytterst, ytterst långsamt, i en dans och till en musik som båda är psykedeliska, där spegeleffekter gör dansarna till något o-mänskligt, litet otäckt men svårt att slita blicken från.

Foto: Jason Williams

Om förlåtelse eller förlösning inte går att få, går processen ett varv till, och sedan ett varv till, i nya skrämmande eller fascinerande eller hopp-lösa omlopp. Det är osäkert om det finns någon väg ut. Men det är svindlande att få vara med på resan.

Länk till Folkoperans sida om Black Lodge

Länk till David T. Littles sida om Black Lodge

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Hon börjar med att berätta för oss hur hon dör, eller rättare sagt hur hon blir mördad av en man som senare i boken kallas för jägaren. Det brutala men sakliga skildrandet av hur hon blir dödad och skuren i stycken varvas med intryck från naturen runt omkring som skulle kunna vara lyriska men som med några inflätade ord blir påträngande och otäcka. Och ändå finns det skönhet i några ögonblicksbilder på oväntade ställen:

[...] mitt huvud sjunker långsamt till botten, det är inte så djupt, bara någon meter. Det mörka håret står som en fallskärm ovanför huvudet så länge det befinner sig i rörelse [...]

Från andra sidan dödsögonblicket berättar hon om sitt liv för oss, inte kronologiskt utan i oordning, så som hennes liv var mer eller mindre från det hon var liten. Livet på gatan. Den sköna första silen. Kärleken mellan henne och Shane. Barnen de fick - Valle som togs ifrån dem, Solveig som hon gav ifrån sig direkt efter födseln. Barndomen med föräldrarna vars egna drickande gjorde dem halvt frånvarande. Lillebrodern som dog. Och då och då varvar hon in bilder från bilfärden med jägaren, hur han tar henne till en isolerad plats utanför staden, hur han begår sitt våld mot henne. I några stunder är hon medveten om att hon är på väg mot sin död, och lugn över det. I andra stunder vill hon fly, ropar högt med jord i munnen. Efter att hon dör kan hon se hur livet fortsätter för dem som överlever henne, fortfarande varvat med pusselbitar från sin sista dag och alla dagarna innan.

Kapitlen är på några sidor eller bara några meningar, med samma förmåga att nästan visa något vackert i det som är trasigt, vare sig det är vajande trädgrenar eller kärleken till Shane och barnen som inte räcker. En egen skönhet ligger i det fragmentariska berättandet, som känns som ett troligt sätt att se och förklara världen för någon som har lämnat den, någon som redan innan döden bara hade ett svagt fäste i livet.

Fler böcker av Sara Stridsberg:

Drömfakulteten

Här är ditt liv med Mangan på Södra Teatern

Genom åren har vi hört Mangan vara osäker på sig själv, särskilt när han kastar sig ut i de där projekten som liksom skall vända på allt. Även ikväll är han nervös. Men han har ju faktiskt varit med om en massa spännande saker! Mammas Nya Kille:s evige straight man Bengt Strömbro har bjudit in Mangan till en kväll av tillbakablickar på hans liv, med gäster som kompletterar Mangan eller - i de flesta fallen - tar tillfället att breda ut sig om sina egna liv.

En stor bedrift var rekordförsöket att ta sig från Treriksröset till Smygehuk på rullskridskor som aldrig skulle sluta rulla. Klippet från när det begav sig speglar inte den värsta desperationen som ofta lyste igenom, men på plats på scenen berättar huvudpersonen om fler jobbiga detaljer, som till exempel hur man går på toa om man aldrig får sluta rulla. Jodå, han kom på ett sätt att göra både Lilla björn och Stora björn, ett tips som han gärna delar med sig till Bengt Strömbro och publiken! 

Den första gästen, livscoachen Peter Nilsson, har förstås några handfasta råd till Mangan inför hans nya projekt. Men det är förstås en lågoddsare att en annan gäst, Katla, tar kontroll över hela showen sätter sig själv i huvudrollen och briljerar med sina tragiska och ändå grandiosa vardagsproblem.

Med Mangans liv som röd tråd i föreställningen, bidrar flera andra av de kända och älskade gubbarna med underhållande scener, och skratten och applåderna från publiken blir många från första till sista stund under Mangans nästan egna Här är ditt liv.

Frankenstein

Victor Frankenstein är en man besatt av att skapa liv ur död, driven av både den disciplin och den revanschlust som fadern jagade in i honom med sin hårda uppfostran. Inför kollegorna i Royal College of Surgeons of Edinburgh visar han hur han med elektricitet kan få ett halvt kadaver att röra sig och till och med lyda hans order! Ingen av männen i salen anmärker på hur den ryckiga kroppen tycks flämta i plågor, sådant kan man bortse från då inte alla människoliv är lika mycket värda, utan det är för hädelsen i att göra sig själv till Gud som doktor Frankenstein kastas ut från sällskapet.

Men en åskådare, den förmögne Henrich Harlander, blir intresserad av demonstrationen och ger Frankenstein finansiering och en avskild plats att fortsätta sin forskning. Ah, handlingen flyttas nu till ett isolerat torn med fantastisk arkitektur där de otäcka men spännande experimenten kan fortsätta. Grymheterna presenteras estetiskt, till energisk valsmusik: det blodstänkta golvet glittrar vackert i motljus, likdelarna som används i det mänskliga pusslet har livlös grågrön hud men inga droppande vätskor eller ojämna sårkanter.

In bland dessa män som tar sig friheten att styra med andra människoliv stiger en finlemmad kvinna i ljuvliga stora klänningar. Lady Elizabeth, fästmö till Frankensteins bror William, verkar ett tag kunna vara den som säger emot männens blinda hybris, vilket visserligen är en stereotyp i sig, men för varje scen hon är med i är hennes karaktär förändrad till just den kliché som ger mest effekt. Till en början har hon några egna idéer om livets värde, vilka senare utvecklas till ett sökande efter det ursprungliga och rena på mer förbryllande ställen.

När doktor Frankensteins skapelse till slut får liv fylls han faktiskt av någon sorts kärlek till varelsen. Men snart övergår den i avsmak och förolämpningar - säkert är det minnet av faderns hårda uppfostran som gör att Frankenstein inte har tålamod när varelsen skall lära sig att tala och röra sig.

Övermänsklig styrka och en förmåga att läka sig själv har doktor Frankenstein lyckats förse sin skapelse med, vilket gör det möjligt att flera gånger varva in vad som i det närmaste är superhjältefighter. Dock, intill en Frankenstein som inte tar ansvar och alltid skyller ifrån sig på monstret stannar sympatierna hos den varelse som ju vi alla ser är i grunden snäll. 

Lovorden är många om denna version av Frankenstein. Även om jag gillar de magnifika scenerierna och frossandet i estetiska detaljer, gör den förenklade handlingen och den överdrivna sentimentaliteten att jag i slutändan inte kan tycka om den här filmatiseringen. Men låt oss hoppas att den har stort inflytande på arkitektur, inredning och mode de närmaste åren.

Seascraper av Benjamin Wood

Thomas måste vara noggrann med alla detaljer när han fäster näten som hästen skall dra efter sig på stranden. Kylan som tar över fingrarna, vätan från regn och från vattnet de går genom, de slitna och litet trilskande remmarna, hästen som får en klapp, det hårda arbetet för ett ganska så magert resultat - den som läser lika noggrant som Thomas arbetar känner med honom in under huden. Det är tidigt på morgonen, och Thomas har två timmar på sig innan vattnet vänder tillbaka. Det är tidigt sextiotal, och han är den ende i trakten som fortfarande skrapar upp räkor från stranden när det är ebb. Andra har gått över till modernare redskap och får större fångster längre ut från stranden.

Även Thomas anar att arbetet bara kommer att bli svårare och fångsten mindre värd. Men i sin morfars gamla arbetskläder, ensam i huset med sin mamma, verkar Thomas lika bunden till sitt arbete som den namnlösa hästen som drar nätet. Ändå - när Thomas plockar upp sin gitarr och i hemlighet spelar för sig själv, lyser det vackra upp hans liv för en stund.

Edgar Acheson, en filmregissör på jakt efter den perfekta platsen för en filmatisering han planerar, dyker upp i Thomas liv. Han lovar inte guld och ära, men betalar väl för en guidad tur ut på stranden. Utan att fantisera för stort, får Thomas ändå en glimt av nya möjligheter. Inför en främling som Edgar är det lättare att öppna sig och berätta om musiken.

Benjamin Wood berättar sin historia som en ömtålig balans där olyckorna kan komma från olika håll: en missad rem som gör att hela lasten tappas i vattnet, att hästen skadas och inte kan arbeta, att redskapen går sönder och blir odugliga, att ekipaget går ned sig i kvicksanden och inte kommer loss när vattnet återvänder, och inte minst att inga av grannarna i byn kommer att komma till hjälp om familjen förlorar sin inkomst. Under det tryck som den hårda vardagen utgör är det lätt att som läsare tänka sig att något kan gå riktigt illa. Men boken visar mest av allt hur det som andra kallar för onödigt - musik, film, böcker - för andra utgör meningen med livet.

På Benjamin Woods hemsida kan man höra sången som Thomas skriver.

Sven, inte Sven på Stadsteatern

På en motorväg kvart över ett på natten kan det kännas som att man är losskopplad från sitt vanliga liv. Speciellt om något händer, något dumt som man önskar att det inte hade hänt, och som kanske kommer att krångla till allt. Kan man låtsas som att det inte hänt och köra vidare? Men det kanske var ett djur där som Sven körde på. Han stannar bilen och tittar efter.

Från den punkten förgrenar sig handlingen under en timme, som känns som mycket mer än en timme, till flera olika alternativ av parallella liv. Det kvantfysiska tänkandet har tagit sig in i det allmänna kunnandet och i populärkulturen, och blir så mycket mer fruktbart därför att ingen riktigt förstår det, inte ens fysikerna själva. I varje ögonblick som det sker ett val skulle det kunna vara så att världen splittras upp i två olika världar, där ens liv och hela världen utvecklar sig helt annorlunda. Kanske är det också så att alla fiktiva världar vi har skapat också finns att hitta någonstans? En av de många underhållande gubbar som Sven Björklund skapat tar form på scenen och berättar en underhållande historia från sitt liv, och sedan också ett par olika varianter på hur Svens liv hade kunnat bli om saker skett på andra sätt.

Sven Björklund är en älskad komiker och också en skicklig skådespelare. Med förändrade gester, tonläge och dialekt växlar han på ett ögonblick mellan olika personer inför våra ögon. Och fastän stämningen är god i den huvudsakligen komiska situationen, så känner man en aning av verklig oro när något konstigt verkar hända där i natten, i diket mellan vägen och skogen. Men mest av allt skrynklas hjärnvindlingarna och skrattrynkorna till det bättre av den smarta, tankeväckande och jätteroliga pjäsen Sven, inte Sven på Stadsteaterns soppteaterscen.

Länk till Stadsteaterns sida om Sven, inte Sven

Foto: Leonard Stenberg