1931 hade Ödön von Horvaths pjäs Geschichten aus dem Wiener Wald urpremiär på Deutsches Theater i Berlin. Redan då var den en drift med folkteater, och knuffade karaktärerna ut ur de gängse rollerna för att visa hur hämmande de var i en modern, cynisk värld. Men återuppsättningen från 2013 som visas nu har vridit gestalterna ännu längre in i en grotesk framställning som till största delen är jobbig att se.
Marianne (Katrin Wichmann) skall gifta sig med barndomsvännen och grannpojken Oskar. Hon trivs inte riktigt med honom, men känner inte till någon annan än honom och sin domderande far. Och fadern är verkligen tyrannisk, omgivningen kvinnoföraktande, och Oskar är motbjudande i sin småaktighet, det visar alla på scenen (utom Marianne) med sina stela, parodiska rörelser och miner och tillgjorda röster. Oskars tio minuter långa ordlösa fumlande med en pralinask lockar fram några skratt från publiken men bara obehag från mig.
Strax före bröllopet träffar dock Marianne charmören Alfred (som tycks vara modellerad direkt på bröderna Festrunk). Han har precis tillsvidaredumpat Valerie, kvinnan som dittills hållit honom under armarna, och Marianne faller som en fura för honom. Senare skall Alfred ursäkta allt med att han inte kan hjälpa vilken dragningskraft han har på kvinnor. På en badtur under bröllopsfesten flyr Marianne med Alfred och vill i sitt övermod genast ha ett barn med honom.
Men att försörja sig själva och dessutom ett litet barn är svårt i mellankrigstidens Europa, och föräldragenerationen (Mariannes far och Alfreds mormor) ställer sig hård till ungdomarna och låter sig inte bekymras om deras överlevnad. Marianne sjunker allt djupare medan hon sliter för deras uppehälle, tills hon åter hamnar inför sin gamla krets i en scen som förnedrar dem alla.
Den totalt avskalade scenen gör att varje replik framstår desto tydligare, men som åskådare försöker jag hela tiden inom mig placera människorna och dialogerna i ett sammanhang vilket den kolsvarta bakgrunden försvårar. Ingen dekor, däremot bifigurer som endast tycks ha som funktion att göra pjäsen mer grotesk. Främst tänker jag på slaktaren i blodigt förkläde som spottar an bit korv över scenen efter varje replik.
En annan oklarhet i regin är vilken karaktärsegenskap eller känsla som avses när rollfigurerna täcker sitt ansikte med en enkelt ritad pappskivemask. Men trots alla brister är det omöjligt att inte sympatisera med Marianne när nätet mot slutet dras åt kring henne, alla möjligheter till frihet krymper till noll och det enda som återstår är en likadan pappmask som alla andra har.
Länk till Deutsches Theaters sida om Geschichten aus dem Wiener Wald
Marianne (Katrin Wichmann) skall gifta sig med barndomsvännen och grannpojken Oskar. Hon trivs inte riktigt med honom, men känner inte till någon annan än honom och sin domderande far. Och fadern är verkligen tyrannisk, omgivningen kvinnoföraktande, och Oskar är motbjudande i sin småaktighet, det visar alla på scenen (utom Marianne) med sina stela, parodiska rörelser och miner och tillgjorda röster. Oskars tio minuter långa ordlösa fumlande med en pralinask lockar fram några skratt från publiken men bara obehag från mig.
Strax före bröllopet träffar dock Marianne charmören Alfred (som tycks vara modellerad direkt på bröderna Festrunk). Han har precis tillsvidaredumpat Valerie, kvinnan som dittills hållit honom under armarna, och Marianne faller som en fura för honom. Senare skall Alfred ursäkta allt med att han inte kan hjälpa vilken dragningskraft han har på kvinnor. På en badtur under bröllopsfesten flyr Marianne med Alfred och vill i sitt övermod genast ha ett barn med honom.
Men att försörja sig själva och dessutom ett litet barn är svårt i mellankrigstidens Europa, och föräldragenerationen (Mariannes far och Alfreds mormor) ställer sig hård till ungdomarna och låter sig inte bekymras om deras överlevnad. Marianne sjunker allt djupare medan hon sliter för deras uppehälle, tills hon åter hamnar inför sin gamla krets i en scen som förnedrar dem alla.
Den totalt avskalade scenen gör att varje replik framstår desto tydligare, men som åskådare försöker jag hela tiden inom mig placera människorna och dialogerna i ett sammanhang vilket den kolsvarta bakgrunden försvårar. Ingen dekor, däremot bifigurer som endast tycks ha som funktion att göra pjäsen mer grotesk. Främst tänker jag på slaktaren i blodigt förkläde som spottar an bit korv över scenen efter varje replik.
En annan oklarhet i regin är vilken karaktärsegenskap eller känsla som avses när rollfigurerna täcker sitt ansikte med en enkelt ritad pappskivemask. Men trots alla brister är det omöjligt att inte sympatisera med Marianne när nätet mot slutet dras åt kring henne, alla möjligheter till frihet krymper till noll och det enda som återstår är en likadan pappmask som alla andra har.
Länk till Deutsches Theaters sida om Geschichten aus dem Wiener Wald
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar