Jean Cocteau skrev år 1930 sin pjäs La voix humaine där en ensam kvinna under en timme talar i telefon med sin älskare som just har lämnat henne för att gifta sig med en annan. Idag år 2023 har vi mobiltelefoner, och när kvinnan i årets uppsättning slår på sin ser vi hennes ansikte på en filmskärm ovanför scenen. Efter hand ser vi henne ur fler vinklar: kameror dolda här och där ger oss nya vinklar, och efter hand listiga dubbleringar när hon syns såväl två som tre gånger speglad i speglarna på hotellrummet hon tagit in på.
Att använda kameror för att visa skådespelare en extra gång på scenen kan kännas uttjatat, men när en enpersonspjäs sätts upp på Dramatens stora scen hjälper det till att ge intimiteten med skådespelerskan även upp på balkongraderna. Närbilderna ger oss ansiktets mimik, och ibland ser vi just det som den namnlösa huvudpersonen själv ser i spegeln.
Men åh, hennes monolog är så jobbig att lyssna på. Visst innebär teater att man har chansen att sätta sig in i en annan människas liv, men mitt liv ligger så långt bort från den nervösa, bekräftelsesökande kvinna vi ser och från det desperata fasthållandet vid ett förhållande som skall ha tagit slut. Jag hinner undra vem mannen är som i andra ändan av kopplingen (till synes) månar om kvinnan han har lämnat, ältar gamla scener, frågar om detaljer och skickar uppmaningar. Är han en psykopat som vill se hur långt han kan gå i att behålla henne under sin kontroll? Är han en sadist som vill plåga henne? Är hon en masochist som (omedvetet) njuter av att vältra sig i sorgen?
 |
| Foto: Sören Vilks |
I Thomas Ostermeiers uppsättning får skådespelerskan själv (Lena Endre) också nog, bryter scenen och börjar klaga på de hämmande kvinnorollerna i teaterhistorien. In på scenen kommer regissören, här spelad av Thomas Hanzon, och svarar henne. Redan stilbrottet i sig är komiskt, och flera av replikerna lockar till skratt.
Ändå hade pjäsen faktiskt innan dess nått till en nerv som berörde; när kvinnan blev ärlig och berättade om sin ensamhet och smärta. Och när pjäsen upptas igen efter avbrottet känns de starka känslorna för ett tag äkta. Men det pågår litet för länge och blir igen så stiliserat sorgligt att det är svårt att känna igen sig. Nåväl, en pjäs som hinner igenom så många känslor på en dryg timme är ändå något att imponeras av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar