En bok för ingen av Isabella Nilsson

"En bok för alla" var en sådan där generös men ändå tvingande uppmaning som 1970-talet kändes fullt av. En bok för ingen låter som ett litet näsvist svar av en tonårsrebell och titeln hade kunnat avskräcka mig av den anledningen, om jag inte läst en initierad och lockande understreckare av författaren Isabella Nilsson i Svenska Dagbladet. Svenska Dagbladet och intressanta artiklar därifrån dyker för övrigt upp i boken i fråga, och det gör mig litet glad att tänka att Isabella Nilsson haft glädje av en morgontidning som regelbundet dunsade ned i brevlådan, men kanske läste hon den under andra omständigheter.

Textstycken på en eller ett par rader, ibland ett par sidor, flyter fram på bokens uppslag, numrerade från 1 till 275. Jag hinner tänka att de korta tankarna påminner om Ferdinand Pessoas Orons bok innan just den referensen görs i en av aforismerna. Men en mer direkt influens är Friedrich Nietzsches bok Den glada vetenskapen, från vilken Nilsson hämtat kapitelrubrikerna men gjort något eget av dem.

De första styckena framstår som kloka och litet tröstande i en osäker värld och det är alltid välkommet. De många referenserna till andra litterära verk är också intressanta och givande, vare sig man har läst dem eller ej. Isabella Nilsson är bra på att förklara böckerna, eller låta dem förklara världen eller bara förundras över dem - Mervyn Peakes Gormenghast, Peter Pan, Bruno Schulz, Shirley Jacksons We Have Always Lived In the Castle. Och där kommer en del ordvitsar som kan vara riktigt smarta.

Bit för bit vävs Nilssons egna erfarenheter in i framställningarna. De senaste decennierna har de navelskådande ångestskildringarna tagit all större plats i den svenska bokutgivningen och jag värjer mig automatiskt. Men tänker sedan ett varv till - genom litteraturhistorien har många författare använt sina egna liv och grubblerier för att belysa vad de vill säga om världen, och Isabella Nilsson sällar sig till dem. Det faktum att hennes omständigheter är samtida gör dem inte automatiskt till något som inte kan vara tidlöst.

Självklart är jag också tjusad av de många referenserna till intressant litteratur, och bara det gör ju att En bok för ingen inte blir en rundgång i de egna tankarna. Men framför allt är gör Isabella Nilsson kloka kopplingar mellan den OCD och anorexi hon levt och lever med, och människans försök genom historien att bemästra världen. Visst är det litet väl många av aforismerna som är ögonblicksbilder ur Isabella Nilssons liv, men till största delen grundar de de mer högtflygande tankarna i verkligheten så att de inte blir pretentiösa bubblor utan markkontakt. Boken är kort men bör inte sträckläsas. Ett tiotal sidor i taget var lagom för mig.