Om man har läst Hassan Blasims bok Irakisk Kristus kan man känna igen några av novellerna och förundras över hur väl de gestaltas på Teater Galeasens scen. Ännu mer än i boken blandas personerna och händelserna med varandra, och inte bara för att de engagerade skådespelarna har flera roller som de snabbt kliver in i och ut ur. Berättelserna har olika grader av humor och allvar, men ofta är de grymma och brutala. Mest av grymheterna får vi se i första akten, som i högre grad än den andra utspelar sig i Irak eller på någon av vägarna därifrån. Det finns så många olika sätt som människor kan skada varandra, inte ens för egen vinning utan bara för att känna sig starkare för en stund. När tillvaron redan från början är hård och osäker finns det inte utrymme för att visa omtanke och förståelse för en annan, inte ens sin treårige son.
I andra akten utspelar sig scenerna oftare i Finland, dit Hassan Blasim flydde och har bott i i femton år. Men bekymren har inte lättat för Blasims alter ego och de andra som tagit sig från Irak. Det onda har följt efter i olika former. Vi har skrattat åt Salman som i Finland kallar sig Carlos för att det är bättre att vara sydamerikansk invandrare än irakisk invandrare, men hans försök att gömma sig från sig själv manar fram oron inifrån som gör livet ännu värre.
Irakisk Kristus är skickligt iscensatt och framförd, men det är en mycket tung pjäs att se och minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar