Beethoven, Dean & Farrenc i Konserthuset

Kunnigt och engagerat inledde cellisten Kajsa William-Olsson med att berätta om hur hon fått idén till att (igen) spela Beethovens trio tillsammans med violasten Brett Dean, och strax så övergick de båda till att tillsammans med Alan Gilbert på violin spela Ludwig van Beethovens Stråktrio i c-moll (1798). Det är ett verk som likt kompositörens berömda femte symfoni inleder med några toner som tar ett fast grepp om lyssnaren. Men det är inget tvingande över musiken, tvärtom låter man sig med glädje ledas genom musiken med de virtuosa violinpartierna, ett virvlande glatt scherzo och en rik klang, särskilt i finalsatsen.

Nästa stycke var just ett ganska nykomponerat sådant, Imaginary Ballet – Dances and Interludes för piano och stråktrio (2021) av just medmusikanten Brett Dean. För det verket anslöt Simon Crawford-Phillips vid flygeln. Som kompositören själv berättade så flyter de nio satserna in i varandra, så jag vet inte exakt vilka som var mina favoriter, men det var partiet ungefär i mitten när pianisten fick hamra lätt på flygelns pianosträngar och stråkarna bidrog med pizzicato i pianissimo. I övrigt var det litet för o-harmoniskt för min smak, och nej, jag kan inte föreställa mig hur man dansar till den musiken.

Louise Farrenc är däremot alltid en glädje att lyssna till, här i form av hennes Pianokvintett nr 2 i E-dur (1840) till vilken Håkan Ehrén dök upp med sin kontrabas. Den började med medryckande och lättälskade melodier som lånats och lånats ut ända in i våra dagar, men fortsatte med sitt eget uttryck där alla stråkar i tur och ordning fick leda leken minst någon gång. Så livfull och vackert strömmande musik! Det var ett fint program att lyssna på.