Jord och gudar av Maria Küchen

 Andra människor har levt före oss i den här världen, och våra hus kan vara byggda ovanpå byggnader från forna tider. Vid ett grävarbete utanför Maria Küchens hus hittas en åttahundra år gammal grav strax intill ytterväggen. En arkeolog tillkallas för att frilägga och undersöka människoresterna, men det är fredag och hen hinner inte bli klar. Under helgen, då graven bara är täckt av en presenning, känner Maria Küchen närvaron av människorna som gått före henne på samma platser och fördjupar sig i hur de kan ha levat och faktiskt alla vi som lever nu också.

I boken Jord och gudar strövar berättelsen från ett ämne till ett tangerande ämne. När man läser dylika böcker vill det till att författarens associationsbanor inte är för olika ens egna, för då kan det kännas sökt och skava vid läsningen. För egen del var turen på min sida; tidigt i boken gjordes några kopplingar som jag själv hade kunnat välja, baserade på känslor som hade kunnat vara mina. Det gäller ögonblicksbilden av att stå uppe i ljuset, i livet, medan någons sista vila är nere i jorden framför fötterna; men än mer utvecklingarna via ordet jordemoder till jorden själv, de bokstavligen livsviktiga daggmaskarna och fosforet som behövs för att ge näring till det som växer.

Maria Küchen får sällskap av två personer från dessa gångna tider; en Sigrid med hög status i sitt samhälle, kanske samtida med människan i graven, och en Mikael som finner arbete och ro som ansvarig för att baka bröd i dominikanerklostret några hundra år senare. Det är sympatiskt att hon inte genast sätter kropp, kläder och känslor på skelettet utanför porten, utan respektfullt kallar denna människa för X för Xenos. Tills hon faktiskt sätter några egenskaper på honom: 

Han hade ingen tobak, ingen whisky. Öl hade han däremot, och sitt jätteskratt och trygga händer. Sådan var han. Det känns som att jag vet det för att jag har skrivit det. Att skriva är att bedra sig själv.

För mig som länge har känt att jag brister i förståelsen för vad som sker ens i nuet några väggar bort, än mer skedde där under århundradena innan jag fanns här, är det här en nyckel. De som har funnits och är borta talar inte automatiskt till oss, vi kan inte suga upp deras autentiska känslor, utan vi måste skapa gestalterna själva, så trovärdigt som möjligt, för att ha en aning om hur det har levts på platserna där vi nu kan luta oss tillbaka så bekvämt och fundera.

Förutom den här förankringen i gångna tider tycker jag mycket om hur Maria Küchens associationsbanor ofta går genom viktig naturvetenskaplig kunskap, och tar en sväng över religiös tro och över böcker som inte hör till den svenska intelligensians kanon, såsom Robert A. Heinlein och Ted Chiang. Utan att vilja vara en lärobok är Jord och gudar en fin berättelse om hur livet hänger ihop, okända detaljer med välkända landmärken med ett nödvändigt inslag av egen fantasi.