Ravel med Oramo

Maurice Ravel är en av de kompositörer som fascinerar och glädjer mig mest, så att få en hel konsert med hans musik är jag mycket tacksam för, särskilt som den leds av den skicklige dirigenten Sakari Oramo som ju är mycket väl samspelt med Kungliga Filharmonikerna efter många år tillsammans.

Ravels Pianokonsert i G-dur öppnar med sin lekfulla och utmanande energi, vilken plockas upp av den gode pianisten Bertrand Chamayou. Kontrasten blir uppfriskande mot innerligheten i den stillsamma andra satsen, med felfria inslag av solisten vid flygeln och orkestern. I sista satsen är det moderniteten som råder, hetsiga toner i ambitiösa melodier som hastar framåt, framåt - kanske aningen för hetsigt och för skarpt i klangerna, det hade varit fint med litet mer tyngd och att modernitetens rusch inte var på väg bort från oss lyssnare.

Pavane för en död prinsessa är ett stycke som är så vackert att man knappast kan tro att det är sant. Skönheten gör sorgen i dödsbudet desto djupare. I musiken finns bara vemod, ingen tröst, förutom lyckan över att musiken är evig när människans liv är kort.

Det är intressant att Menuet antique är en omarbetning som den femtioårige Ravel gjorde av ett stycke som den tjugoårige Ravel skrivit för piano. Melodierna och harmonierna är intressanta, kanske är växlingarna i musiken inte helt motiverade, men att ha klätt det hela i orkesterdräkt gör att musiken får mer av sammanhållning och samband ändå.

Le tombeau de Couperin utgörs av musikaliska bilder av vänner som föll offer under första världskriget. Dessa rundmålningar av olika liv innehåller ändå glädje, trots sitt vemodiga tema. Från stillsamma lyriska stycken till en mer magnifik avslutning får vi faktiskt känna glädjen över att leva.

Länk till Ravel med Oramo på Konserthuset Play