Historien berättas i form av brev: dels från Lempi till Jim Gråpäls, och dels från Lempis mor Rose till dottern, de senare skrivna för 45 år sedan strax innan Rose försvann. Ibland är det svårt att hålla isär vem det är som talar till vilket du, då personer förstås återkommer i båda tiderna och ibland omnämns som mor eller far till den som talar eller den som lyssnar. Det tar ett tag innan det som berättas och dem det berör hinner jämkas samman till en helhet. Men det är också så som både Lempi och Rose lever sina liv, halvt i indianernas värld, halvt i de vitas, och inte helt accepterade någonstans.
Katja Kettus prosa är intensiv, med många adjektiv varav flera egenskapade, i meningar som byggs med många bisatser. (Översättaren Marjut Hökfelt har så vitt jag förstår gjort ett fantastiskt arbete!) Det skapar känslan av många starka sinnesintryck medan mycket händer i rask takt. Ja, inte bara rask takt utan så smått utom kontroll, utan planering, bara att reagera och hänga på så gott det går. Ärligt talat blir det litet för okontrollerat för mig, då allt vi får läsa om är överraskande händelser under ovanliga omständigheter. Först efter avslutad läsning kan jag tänka tillbaka och föreställa mig fridsamma stunder emellan stunderna av kaos och konfrontation, och skapa mig en bättre bild av livet nära naturen och gamla seder från både marken man lever på och minnena från ett land på andra sidan havet.
Fler böcker av Katja Kettu:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar