När man älskar någon tycker man ofta att den personen är den vackraste i världen. Cyrano de Bergerac har inte kommit till den punkten, eller snarare är det ingen som finner just honom finast i världen. Han är snabbtänkt och underhållande i sina dikter/spoken word men hans näsa är så stor att en del har svårt att ens se på honom. Ur hans synvinkel är barndomsvännen Roxane den vackraste i världen, men han har ingen chans att vinna hennes kärlek när hon istället ber honom att hjälpa henne att vinna lyckan tillsammans med Christian som hon blivit blixtförälskad i.
Kulturhuset Stadsteatern har plockat upp Martin Crimps nydaning av 1600-talspjäsen Cyrano de Bergerac, och det är mycket som är annorlunda från originalet. Enligt min mening litet för annorlunda; ungdomligt och skitnödigt moderniserat. Skådespelarna står och hänger i ett tjimmande kompisgäng när pjäsen börjar, vilket en del nog tycker är skönt avslappnat men jag ser som slarvigt och tråkigt - det återkommer under pjäsens gång och bidrar till att handlingen känns ofokuserad. Man utmanar varandra på rapp-dueller och det är ibland kul och intressant, särskilt när det är den begåvade Shebly Niavarani i Lignières drivande gestalt, eller den gulligt tafflige Le Bret (Leif Andrée).
Men den röjiga stämningen jagar undan romantiken i historien och kvar finns bara stress. Att föreställningens Cyrano inte har någon särskilt stor och ful näsa är menat som en punkt att fundera över men greppet leder ingenvart. När alla står och hojtar till varandra hela tiden knuffar det undan kärleken, och ännu mer den blyga, längtande kärleken som inte vågar höja rösten i eget namn.
Länk till Stadsteaterns sida om Cyrano de Bergerac
 |
| Foto: Carl Thorborg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar