Naturen som möter oss i inledningsscenerna är inte inbjudande, men den är ändå vacker på sitt eget sätt; karg, utmanande, och därför så mycket mer givande när de magiska ögonblicken dyker upp och försvinner. Hugh Glass och hans son Hawk kliver i vattnet mellan smala trädstammar för att hitta ytterligare en hjort att skjuta. Tillbaka i lägret sitter männen i Glass grupp och flår de skjutna hjortarna och bereder skinnen för att kunna säljas till bra pris; ett makabert göra som inte går att skilja från villkoren för den mer rofyllda jakten.
I nästa ögonblick blir förhållandena sju resor värre. Gruppen blir överfallen av en grupp indianer på jakt efter en bortrövad dotter. Med brutal detaljrikedom visas pilar och gevärsskott som tränger genom kroppar från långt håll, och yxhugg, knivhugg och annan närstrid; blodigt och grymt.
Glass är anlitad för att leda männen genom skogarna och bergrområdena i Dakota, till hjortarna de jagar genom den svårforcerade naturen, men framför allt undan de fientliga indianstammarna i området. Att gruppen förlorat två tredjedelar av sina män och måst lämna de flesta skinnen efter sig gör att många är ilskna på Glass, främst John Fitzgerald som vill ha sin lön och flytta vidare till Texas.
Det är nästan som att filmen vill visa att det är farligt att stanna upp och se det vackra i naturen. Under en runda Glass företar sig på egen hand kommer genom den gröna skogen fem lekande björnungar. Och bakom honom frustar deras mor. Hennes attack på Glass är oundviklig och mycket brutal. Det liknar hur hon, med sin överlägsna styrka och skarpa tänder, övermannar Glass, sliter och kastar med hans kropp över marken, trampar på honom och känner sig fram, verkar ha tröttnat men går till attack igen. Scener är utdragen och ytterst grym, men det går inte att hata björnhonan: hon gör vad hennes instinkter säger åt henne för att skydda sina barn.
Glass sönderslagna kropp hittas av männen i hans grupp. Det kommer att dröja innan vi får se såren, men redan på hans plågade rörelser och ansiktsuttryck, och med synen av den hårda attacken i minnet, går det att leva sig in i hur skadad Glass är. Gruppen bär honom med sig på en bår, men når en brant klippvägg de inte kan lyfta båren uppför, och bestämmer att lämna Glass tillsammans med tre män som skall vårda honom tills han dör. Sonen Hawk är självskriven, och den yngste medlemmen Bridger är frivillig. Mindre förståeligt är att den avoge Fitzgerald lämnas att stanna, men då han lovas extra ersättning för besväret är det han som blir kvar med de två pojkarna och Glass som inte kan röra sig.
Med en opålitlig Fitzgerald och fientliga indianstammar smygande mellan stammarna blir Glass öde etter värre; lämnad ensam, halvt nedskottad i graven han inte är redo för än. Desperationen och styrkan lyser igenom varje plågad rörelse när Glass kämpar sig fri. Nej, själen i den hårt sargade kroppen är inte redo att lämna jordelivet än, och med obegripliga styrkeprestationer, krypande och efter mer läkning gående, ger sig Glass iväg mot gruppens befästa läger flera mil bort. På vägen kommer han att möta så många fler hinder och motgångar att det är närmast overkligt att han överlever. Å andra sidan är hans ärrade kropp ett bevis på vilken stark livsvilja han har, särskilt med ett viktigt mål för ögonen.
Även under de grymmaste och inte alls vackra scenerna är ändå omgivningarna, djuren och människorna fascinerande att se på. Bilden visar ofta ett stort stycke natur i brett format, där de enskilda människorna och djuren ändå är i fokus, och färgskalorna är kalla och klara. Jag är inte alls någon naturvän och känner mig extra tacksam för mitt kontorsjobb, men det går att föreställa sig lockelsen och stoltheten hos den som klarar av att leva i den svårbemästrade naturen. Under premiärveckan visades The Revenant i IMAX-format, och jag är litet ledsen att jag missade det. Trots en del förbryllande logiska luckor hos människornas agerande i filmen, speciellt mot slutet, är The Revenant en fantastisk berättelse och en fantastisk film som jag är glad att jag har sett.
I nästa ögonblick blir förhållandena sju resor värre. Gruppen blir överfallen av en grupp indianer på jakt efter en bortrövad dotter. Med brutal detaljrikedom visas pilar och gevärsskott som tränger genom kroppar från långt håll, och yxhugg, knivhugg och annan närstrid; blodigt och grymt.
Glass är anlitad för att leda männen genom skogarna och bergrområdena i Dakota, till hjortarna de jagar genom den svårforcerade naturen, men framför allt undan de fientliga indianstammarna i området. Att gruppen förlorat två tredjedelar av sina män och måst lämna de flesta skinnen efter sig gör att många är ilskna på Glass, främst John Fitzgerald som vill ha sin lön och flytta vidare till Texas.
Det är nästan som att filmen vill visa att det är farligt att stanna upp och se det vackra i naturen. Under en runda Glass företar sig på egen hand kommer genom den gröna skogen fem lekande björnungar. Och bakom honom frustar deras mor. Hennes attack på Glass är oundviklig och mycket brutal. Det liknar hur hon, med sin överlägsna styrka och skarpa tänder, övermannar Glass, sliter och kastar med hans kropp över marken, trampar på honom och känner sig fram, verkar ha tröttnat men går till attack igen. Scener är utdragen och ytterst grym, men det går inte att hata björnhonan: hon gör vad hennes instinkter säger åt henne för att skydda sina barn.
Glass sönderslagna kropp hittas av männen i hans grupp. Det kommer att dröja innan vi får se såren, men redan på hans plågade rörelser och ansiktsuttryck, och med synen av den hårda attacken i minnet, går det att leva sig in i hur skadad Glass är. Gruppen bär honom med sig på en bår, men når en brant klippvägg de inte kan lyfta båren uppför, och bestämmer att lämna Glass tillsammans med tre män som skall vårda honom tills han dör. Sonen Hawk är självskriven, och den yngste medlemmen Bridger är frivillig. Mindre förståeligt är att den avoge Fitzgerald lämnas att stanna, men då han lovas extra ersättning för besväret är det han som blir kvar med de två pojkarna och Glass som inte kan röra sig.
Med en opålitlig Fitzgerald och fientliga indianstammar smygande mellan stammarna blir Glass öde etter värre; lämnad ensam, halvt nedskottad i graven han inte är redo för än. Desperationen och styrkan lyser igenom varje plågad rörelse när Glass kämpar sig fri. Nej, själen i den hårt sargade kroppen är inte redo att lämna jordelivet än, och med obegripliga styrkeprestationer, krypande och efter mer läkning gående, ger sig Glass iväg mot gruppens befästa läger flera mil bort. På vägen kommer han att möta så många fler hinder och motgångar att det är närmast overkligt att han överlever. Å andra sidan är hans ärrade kropp ett bevis på vilken stark livsvilja han har, särskilt med ett viktigt mål för ögonen.
Även under de grymmaste och inte alls vackra scenerna är ändå omgivningarna, djuren och människorna fascinerande att se på. Bilden visar ofta ett stort stycke natur i brett format, där de enskilda människorna och djuren ändå är i fokus, och färgskalorna är kalla och klara. Jag är inte alls någon naturvän och känner mig extra tacksam för mitt kontorsjobb, men det går att föreställa sig lockelsen och stoltheten hos den som klarar av att leva i den svårbemästrade naturen. Under premiärveckan visades The Revenant i IMAX-format, och jag är litet ledsen att jag missade det. Trots en del förbryllande logiska luckor hos människornas agerande i filmen, speciellt mot slutet, är The Revenant en fantastisk berättelse och en fantastisk film som jag är glad att jag har sett.
1 kommentar:
Vackra, ovanliga och fascinerande nordamerikanska miljöer i en osedvanligt brutal film. Dock tacksamt ganska amoralisk i sin våldsamhet. En del obegripliga scener, några stora "plot holes". Och, som sagt, brutal.
Skicka en kommentar