Ridån på Kungliga Dramatens stora scen är trasig. En man kravlar fram under den - rocken är snygg med blankt rött foder, säkert dyr en gång när den var ny, men mannen i den är sliten. Han reser sig och deklamerar Shakespeares underbara ord om livet som ett skådespel för oss, men även om man vill tro dem klingar de ihåligt just nu, för vi ser att hans liv inte är något lyckligt skådespel. Ridån har gått upp och vad vi ser är bänkraderna vi själva sitter i men halvt nedrasade, och en grupp människor har satt upp tvättlinor och ställt in madrasser där.
Framför våra ögon vaknar människorna långsamt och trevande till liv. Vi ser vad de sysselsätter sig med, och vad deras relationer är till varandra. De gör vad de kan, här inne eller ute i staden, för några kopek eller en klunk sprit. De rör sig krokigt och snubblar till ibland. Skillnaden märks när det kommer in några personer som går rakt, med bestämda steg som att de vet sitt värde och sitt mål i livet: Kostylev som äger stället och driver in hyran, hans fru Vasilisa och hennes syster Natasja.
En annan person kommer in utan att vingla, en ny gäst på natthärbärget. Men hon, Luka, ser på sina medboende och frågar dem varför de gör som de gör. Inte nedlåtande, utan tvärtom med en uppriktig förundran över hur människorna lever sina liv, förminskade av omvärlden och sig själva. Hennes frågor och uppmuntran får en del av dem att öppna sig och försöka göra något bättre av tiden de har på jorden. Men det är svårt, för att både omgivningen och en själv vet hur mycket dåligt man har gjort och det känns som att man aldrig skulle kunna göra något bättre.
Och Luka stannar inte länge. När hon har gått är det några, framför allt Satin, som försöker hålla fast vid den värdighet hon för ett litet tag gav dem, men svartsjukan blossar upp, ilskan sprider sig och får konsekvenser för dem alla. Maksim Gorkijs pjäs skrevs år 1902 men den känns sorgligt tidlös, så länge några av oss människor faller mellan stolarna och inte hittar tillbaka. Dramatens uppsättning är tät och välspelad, med speciellt lysande insatser av Torkel Petersson som Baronen, Danilo Bejarano som Satin, Thomas Hanzon som Skådespelaren, Ingela Olsson som Luka, Johan Holmberg som Bubnov och Elin Klinga i sin desperata monolog om förlorad kärlek och tårarna hon fäller över Anna Karenina, försjunken i sin bok så att hon inte ens tänker på sitt egna fattiga liv.
 |
| Foto: Sören Vilks |
2 kommentarer:
Wow! Den här vill jag se!
Jag är glad att höra det! Berätta gärna vad du tyckte när du har sett pjäsen!
Skicka en kommentar