Oh William! av Elizabeth Strout

Fastän boken är ganska kort, är det egentligen bara den sista tredjedelen som är värd att läsa. Och knappt ens det, för mot slutet kommer manéren tillbaka igen. Detta är tredje boken om Lucy Barton, och säkert är det därför som hon, berättarrösten, hastar förbi några av sina minnen, men sättet hon gör det på är mycket irriterande. På var och varannan sida står det "And that is all I will say about that", "If you haven't been there, you wouldn't know" eller "Oh, I cannot say any more right now", ofta som en egen rad efter ett annat stycke.

Raka motsatsen men minst lika irriterande är när Lucy Barton upprepar sig med de återkommande orden "I mean...", "what I want to say is..." eller "... is what I'm saying". Man tycker att om hon är författare så borde hon vara bättre på att formulera sig och direkt få fram vad hon vill säga. Kanske är den här berättarstilen tänkt att indikera att det inte är författaren utan personen som talar till oss mer vänskapligt, men det gör inte metoden mindre jobbig för undertecknad.

Vad Lucy Barton berättar är också så polerat att de djupa sorgerna man förstår finns under ytan snarast sopas under mattan men på ett självförnekande sätt som är menat att skapa oändlig sympati för henne, vilket är oändligt jobbigt. Hon kastar sig också till från det ena minnet till det andra för att en långsökt anekdot skall bilda bakgrund till vad hon just berättat. Till råga på allt är titelns William, hennes exmake, en gnällig jättebebis i sjuttioårsålden som hon fortfarande lirkar med och tar ansvar för hans själsliga välmående. Och Lucy Barton själv framstår som sagt som en ytterst fånig person.

Tur nog kastade jag inte boken ifrån mig när jag ville det, för med en tredjedel kvar börjar historien äntligen bränna till. Vi slipper Lucys gnälliga och upphackade historiehopp och får en sammanhängande historia som verkligen berör, med ett par insiktsfulla kommentarer från William om Lucy som bonus. Det måste vara den här Elizabeth Strout som har så många trogna läsare i världen. Då förstår jag. Men jag kan ändå inte rekommendera den här boken. Den tar tunga mänskliga erfarenheter och förminskar dem till något fjuttigt och lätthanterligt. Det vill inte jag ha.