Den högre tiden av Fritz Leiber

Hugo-priset för bästa science fiction-roman startade med några riktiga bottennapp på 1950-talet: The Demolished Man och Double Star är föga mer än kioskdeckare fördelat på ytterligare några planeter i solsystemet och The Forever Machine lär vara en tafflig moralkaka. Ambitionen är i alla fall högre än så i Fritz Leibers Den högre tiden/The Big Time, 1958 års vinnare.

Det som är fascinerande är hur tydligt dåtidens värderingar och vetenskapliga teorier framstår i de nämnda böckerna: innan NASA med stor möda och noggrann planering satt en människa på månen fantiserades det fritt om snabba rymdresor, mänskliga kolonier och till och med urinvånare på de närmsta planeterna.

En annan uppfattning som är lika genomgående och lika nedslående är den förlegade kvinnosynen. I Den högre tiden hade jag då och då hopp om mer autonoma kvinnoroller, då huvudpersonen är kvinna och det i berättelsen finns en stark kretensisk krigarkvinna. Men nej, Greta som för ordet är "hålligångtjej", anställd för underhållning av de utmattade tidskrigarna då de vilar ut efter sina uppdrag. Visserligen finns det också några män på vilo-stationen, men det är av kvinnorna som det förväntas omhändertagande och underhållning, ibland av erotiskt slag, vare sig det gäller människor eller utomjordiska päls-bläckfiskar från framtiden. Om de tre kvinnorna på stationen inte skulle räcka till, finns det också ett tusental spökflickor att plocka fram ur påsar.

Om jag skjuter de gammaldags fånigheterna åt sidan för ett tag, kan jag berätta om vad som är bra i boken. Den bygger på en fascinerande idé om två mäktiga fraktioner av tidsmanipulatörer som båda slåss om kontrollen över världshistorien. Skall vi backa upp Tyskland i WWII så att de tar över hela Ryssland? Skall vi gå tretusen år bakåt i tiden och backa upp Kreta så att Grekland aldrig hinner utvecklas? Lämpliga krigare från alla tidevarv väljs ut för att kunna sättas in i strider vid alla möjliga andra punkter i historien.

De som väljer ut dem och ger dem teknologin att resa i tiden kallas för spindlar, men ingen ur bokens persongalleri har någonsin sett dem. De kallas för spindlar, och deras motståndare för skorpioner. Oroväckande beteckningar, båda två!

Ytterligare en fascinerande idé är Stället där boken utspelar sig, ett av många liknande ställen placerade utanför tid och rum, men med en port genom vilken tidsresenärer dimper in. Ett dimmigt, grått, oberörbart intet finns utanför deras väggar. Det ger mig en lätt klaustrofobisk känsla som Leiber dock inte spelar så mycket på.

Några sista saker som irriterar är den ostrukturerade handlingen, som rör sig för långsamt genom oväsentligheter och för snabbt genom de viktiga upptäckterna. Det gör också den "råa men hjärtliga" ton och de många skämtsamma omskrivningarna som alla använder mot varandra, även i stunder av största allvar, och alla gånger talar Greta till sig själv i tredje person. Detta klingar av andra världskrigsjargong, så jag kan väl låta det passera.

Den högre tiden är dryga hundra sidor lång och någorlunda snabbläst, trots sina metafysiska förvecklingar. Den är ganska intressant och tankeväckande, men litet för tunn och lättviktig för att lämna några djupare minnen. Men - det kanske är det som spindlarna vill? Eller skorpionerna?!

Fler böcker av Fritz Leiber:
The Wanderer