The Unbroken av C.L. Clark

Om du tränas hårt för att bli en god soldat, men samtidigt får höra att du aldrig kommer att duga helt, kommer det att sporra en del medan andra kommer att bygga upp ett inre motstånd mot sina överordnade. Eller snarare, hos de flesta kommer det att finnas en blandning mellan de två känslorna. Balladaire-imperiet hämtade barn från Quazal och drillade dem till att bli goda soldater, men på grund av sin mörka hy ses de alltid som mindre värda och har öknamnet Sands. Touraine har ändå kämpat hårt och disciplinerat och fått rangen löjtnant, den högsta rang som getts till någon av Sands. När nu armén sänds till Quazal stiger misstron hos omgivningen och även hos många av Sands - var kommer deras lojalitet att ligga, hos landet som fostrat dem till sina soldater eller hos människorna som ser ut som de själva?

Förhållandet mellan Balladaire och Quazal liknar det mellan Frankrike och Nordafrika, och varför inte börja med en igenkännbar grundkonflikt. Med nyanser och egna detaljer kan sedan C.L. Clark måla upp vardagslivet i Quazal, armén och Balladaires nobilitet, samt flerbottnade karaktärer. Balansgången mellan att hålla fast vid en djupt inlärd lojalitet och att förstå att den aldrig kommer att löna sig för en själv är ytterst intressant dilemma och just Clark är en tillräckligt skicklig författare för att göra Touraines tvivel trovärdiga och engagerande. 

När Touraine utses till att bli mellanhand i tronpretendenten Lucas förhandlingar med rebellrörelsen får hon lära sig desto mer om förhållandena i landet. Luca är också hon en komplex personlighet i en svår position, där hon pressas mellan att vilja behandla quazalierna bättre och att visa styrka för att få äntra Balladaires tron. På liknande sätt vacklar Touraine mellan sympati för quazalierna och ansvarskänsla för sina systrar och bröder bland Sands. Men de möjligheter till försoning och samarbete som hon och Luca får kan lika gärna vändas i sin motsats av makthungriga spelare på endera sidan, och varje handling kan utlösa motsatsen till vad som var intentionen.

Den magi som först bara omnämns som fantasier att inte bry sig om börjar inte göra sig påmind på riktigt förrän i bokens andra halva. Men redan utan detta inslag av fantastik är boken välskriven och läsvärd i sina beskrivningar av miljöer, personer, sympatier och skräckscenarier. C.L. Clark är en god författare och jag hoppas att nästa bok i serien Magic of the Lost är lika bra som The Unbroken.