Resa världen runt på Konserthuset Play

 För att riktigt förstå Outi Tarkiainens stycke Ring Of Fire And Love behöver man veta vad det handlar om, och det är, förutom ett vulkanbälte i Stilla Havet och koronan vid en solförmörkelse, en känsla som kan uppstå när ett barn är på väg att födas, det farligaste ögonblicket i en babys liv. Så kan man förstå det svidande ljudet som inleder verket, och också inleder hela konserten Resa världen runt med Kungliga Filharmonikerna. Från de skärande ljuden går vi till stillsammare toner och sedan mer dramatiska klanger igen, och kanske är det de geografiska och kosmiska aspekterna som bryter in i musiken som tar vid och bär vidare mot slutet.

Härnäst stiger den unga sopranen Johanna Wallroth in som kvällens solist. Först får vi höra Igor Stravinskijs Anne Trueloves aria, recitativ och cabaletta ur Rucklarens väg. Den övergivna Annas oro är påtaglig, men musiken har en framåtrörelse som berättar om hennes styrka och vilja att gå och leta efter sin saknade Tom.

Nästa stycke är lyriskt i både toner och text, Knoxville: Summer of 1915 för sopran och orkester av Samuel Barber. Där finns både barnets glädje och den vuxnes vemod i ögonblicksbilderna från sommardagen, och Johanna Wallroths röst kommer till sin rätt i de här uttrycksfulla melodierna.

Konsertens avsluting är Antonín Dvoráks Symfoni nr 7, och även strömmad från generösa Konserthuset Play med visst tapp i ljudbild är det stor och magnifik musik - romantisk och dramatisk utan att gå överstyr, och med stor skicklighet i hur musiken fördelas mellan orkesterns stämmor. Som vanligt gör Kungliga Filharmonikerna en lysande insats, och det är fint att få se en annan välkänd och välkommen syn, nämligen Sakari Oramo på dirigentpulpeten.

Länk till Resa världen runt på Konserthuset Play

Samlade verk av Lydia Sandgren

 Man kommer aldrig att sluta leta efter Den Stora Generationsromanen. Martin Berg har läst dem alla från Rimbaud till Jack (efter att dugligt ha fejkat läsningen av De Viktiga Verken i några år fram tills han läst ikapp). Han skulle gärna också vilja vara den som skriver en generationsroman, och under åren i en dragig lägenhet i Paris med vännerna Gustav och Per samlar han många erfarenheter och halvfärdiga manuskript.

Men vi vet redan från början av boken Samlade verk att Martin Berg i nutid är förläggare på ett halvstort bokförlag i Göteborg, med två halvvuxna barn och ett ordnat liv - förutom att hustrun Cecila är borta sedan femton år. Vetskapen om att allt kommer att ordna sig (någorlunda) känns inte som en spoiler utan ger läsaren möjlighet att engagera sig i alla pretentioner och oroliga drömmar i tonåren, över studietiden och så vidare in i vuxenlivet. Gustav är en viktig vän sedan gymnasiet, och hans väg in i kulturlivet som konstnär med den för tiden ovanliga inriktningen figurativa oljemålningar ger mer direkt gensvar i form av uppmärksamhet och sålda tavlor, något som Martin ibland kan vara avundsjuk på men som aldrig hotar deras vänskap.

Männens bitvis vilda ungdomsår utspelar sig på 80-talet, men parallellt följer berättelsen också Martin och hans barn i nutid, främst dottern Rakel som då och då jämför sig med sin försvunna mamma.

Författaren Lydia Sandgren skriver om människor som är äldre än hon, men troligen jämnåriga med större delen av läsarskaran. Sandgren ger goda tidsmarkörer som gör Martins och Gustavs omständigheter trovärdiga - och också låter läsaren nicka igenkännande. Gustav och Martin ser och inser Vilhelm Hammershøis storhet redan innan de stora utställningarna i Göteborg och Stockholm vid millennieskiftet som väl alla utom tyvärr jag såg. De unga litterära människorna läser Wittgenstein på tyska och lyssnar på Clash eller Glenn Gould. Att vår huvudperson Martin Berg inte alltid har läst det det talas om och känner sig vara på väg att bli påkommen gör att vi läsare inte behöver få mindervärdeskomplex över det intellektuella liv som levs, för visst har väl vi alla några utomlandssejourer och hetsläsning av obskyra verk att jämföra med?

Det faktum att Pers och Martins förlag går någorlunda bra, och inte skakas i grunden av minskat bokläsande vilket vi ofta annars hör om, gör också mycket till för att göra läsningen till ett nöje. En värld där litteratur fortfarande är relevant! Till en början är det fånigt nog det faktum att boken är så genomgående bra att jag blir skeptisk - skall det vara så här bra hela tiden? Inga svårtuggade partier med mer mörker och motstånd? Men där finns ju det sorgliga stråket av Cecilia som försvann från familjen, vilket halvvägs genom boken får allt större tyngd. Vad som också händer är att personerna blir så gedigna och trovärdiga att man helt enkelt vill fortsätta att följa dem. Det är skickligt gjort av Lydia Sandgren. Gustav Becker har sina "plågad konstnär"-manér utan att bli en karikatyr, och genom hur andra ser den gåtfulla Cecilia Berg får vi faktiskt stor förståelse för hennes personlighet också.

De nästan sjuhundra sidorna slutar aldrig att vara intressanta och engagerande, och Sandgrens tjocka och välskrivna bok är en välkommen motvikt till alla korta böcker med skissartade scener och outsagda känslor från senare år, böcker som visst kan vara bra men också kan kännas slarviga. Jag vill inte kalla Lydia Sandgrens Samlade verk för en generationsroman för dylika intresserar mig inte. Istället är det en bok som påminner om hur bra litteratur kan vara genom att återvända till beprövade format av vänskaper och relationer som berättas med god känsla för orden.

Fantastika 2021, söndagen

Early modern Technology in Olaus Magnus Carta Marina

Olaus Magnus var en företagsam man i en omvälvande tid för Sverige: den påtvingade övergången till protestantismen gjorde att han och brodern, som var katolsk ärkebiskop av Uppsala, behövde lämna landet. Men från sina nya adresser på kontinenten kunde Olaus Magnus fortsätta att berätta om det spännande landet i norr, delvis för att visa vad som gått förlorat till Lutheranerna. Hans Carta Marina är en mycket stor karta tryckt på nio stora ark som visar Sverige och de närmaste grannländerna, och faktiskt är den äldsta kvarvarande karta som ganska väl visar upp Norden i rimliga proportioner.

Shana Worthen har närstuderat kartan och dess tillkomst och vet mycket intressant om dess historia och om vad man kan hitta på kartbilden. Till exempel får man i kolumnen som anger longitud också varvat information om hur många månader med sol och hur många timmars dagsljus på den längsta dagen som man får på några av breddgraderna. Nästan högst upp på kartan syns Nordpolen och sedan spännande nog litet till. Strax söder om Nordpolen är en magnetisk ö utmärkt - man hade inte rest dit så utformningen var en gissning, men man visste redan att den geografiska och den magnetiska nordpolen inte låg på samma plats.

Här och där i haven är det också utritat sjöodjur! I många fall är de valar med hemska huggtänder på väg att dra ned skepp i djupet. Men små illustrationer visar tips på hur man räddar sig från dem: kasta medhavda tunnor på dem, antingen för att skrämma dem eller för att ge dem något att leka med! Annorstädes finns en ytterst skum fisk avtecknad - den hade skådats 1537 och ser mest ut som en gris täckt med fjäll och dessutom ett flertal ögon över kroppen! Utanför Norge fanns hiskligt långa ormar, samt en mycket stark malström utanför Lofoten som verkligen finns där. Dock är den nog inte en salt-kvarn och upphovet till havets sälta, vilket var Olaus Magnus förslag.

Kvarnar finns för övrigt utritade på flera ställen på kartan, ibland som små symboler och ibland med större illustrationer som visar hur väl de fungerar, till exempel att man tack vare dem kan hamra ut stål i längre längder än vad man kan i Italien! Även klockor var en samtida källa till stolthet över innovationsförmågan, och de går också att finna på kartan.

Få kompletta uppsättningar av Carta Marina har överlevt in i våra dagar. 1886 fann man en karta i München, där den ännu finns kvar, och senare fann man en karta i Schweiz som kunde köpas in och nu finns på Carolina Rediviva i Uppsala.

Cloned Humans

Den kloka och kunniga Torill Kornfeldt har just skrivit en bok med namnet Människan i provröret och lät oss höra om - egentligen inte så mycket vad föredragstiteln var, utan snarare kloning av djur och andra sätt att modifiera människans egenskaper på cellnivå. För varför skulle du vilja ha en exakt kopia av en annan människa? Om du skulle klona någon, vare sig det vore en enstaka människa med monumentala ambitioner eller en soldat till en superarmé, så skulle du förmodligen vilja göra andra modifieringar av egenskaperna för att optimera resultatet.

Kloning har en kort historia: år 1996 skedde den berömda kloningen av fåret Dolly, och sedan dess har flera andra djurarter kunnat klonas. Det finns fördelar med att ha till exempel exakt likadana möss för att kunna utföra kontrollerade experiment. Men att klona eller överhuvud taget genmodifiera människor har forskarvärlden varit ense om att inte försöka sig på - fram tills en kinesisk forskare, He Jiankui, år 2018 på en konferens berättade att han förändrat genuppsättningen på tre barn (varav ett vid den tiden ofött) för att göra dem resistenta mot HIV. För det hade han fört in en existerande mutation vars egenskaper för HIV-resistens Dock blev förändringen inte helt lyckad: på en av de tvillingar som fötts hade förändrigen inte slagit igenom i alla celler i kroppen. Hur det har gått för barnen på vilka han utförde sitt experiment är idag okänt då ingen har hört från He Jiankui sedan frågestunden på konferensen avslutades.

Dock är det andra forskare som uttryckt att de gärna skulle vilja försöka upprepa hans experiment eller liknande försök på människoembryon. En del säger att alla, precis alla sjukdomar skulle kunna botas med hjälp av Crispr-tekniken (vilken He Jiankui också använde sig av). Problemet är alltid att man utför förändringen på människor som inte har gjort sitt medgivande till det, och mutationen kommer att finnas i alla deras celler och alltså föras vidare till alla deras efterlevande. 

En annan variant är istället somatisk genterapi, där man inte förändrar alla celler i kroppen men tillräckligt många för att göra den skillnad som behövs, som till exempel stamcellsterapi för barn med svåra immunsystemssjukdomar, att levern skall kunna bryta ned en viss kemikalie, eller göra T-celler bättre på att bekämpa cancerceller.

Andra snabbare och mer framkomliga vägar att förbättra hälsan för människor är att ge grisar mänskliga celler så att deras organ är ännu mer lämpliga att doneras till människor. Kanske har någon en hel farm av grisar anpassade till just hens kropp, som ett reservlager? Man kan också skapa en sorts biologiska 3D-printrar som kan producera just den medicin eller till och med bränsle som behövs av enklare byggstenar, vilket skulle kunna vara användbart under rymdfärder och kolonisationsförsök.

Men kanske är det oundvikligt att utvecklingen kommer att gå mot designer babies, där föräldrar med tillräckligt mycket pengar kan välja att göra sitt ofödda barn motståndskraftigt mot allvarliga sjukdomar, mer intelligenta, ha lättare för musik, matematik eller att bygga muskler, eller ha en önskad ögonfärg eller hårfärg. Säkert kommer klinikerna som erbjuder det här att överdriva hur mycket de fakiskt kan påverka av allt detta. Frågan är också hur mycket annat man förändrar samtidigt som man skruvar på genen med det man vill förbättra, då så många av våra egenskaper hänger ihop på sätt som vi idag inte ens har kartlagt.

My friend AI

Specialiserade AI utan kroppar finns redan i vår vardag, men man vill ju gärna tänka framåt på generaliserade AI med personligheter eller i alla fall som beter sig som om de hade personligheter. När skall vi ge personliga rättigheter till AI, frågade moderator Eva Holmquist den engagerade panelen bestående av Sara @BooksOfDoom, Adrian Tchaikovsky, Jerry Määttä och Ann Olsson Rousset. Aldrig, svarade Sara, vi antropomorfiserar om vi tycker att det vi ser är en personlighet. AOR tror inte att vi kan veta när något blir självmedvetet och att vi inte kan ställa upp mänskliga regler och förväntningar på icke-mänskliga enheter. AT tror inte att vi kan skapa en generell AI som sedan får personlighet. Vi behöver lära/träna den, till exempel moraliska påbud, vilket då förstås genererar frågan "men varför följer inte ni de här reglerna?" När han hör överrika techjättar varna för att AI inte har någon empati och kan förstöra mänskligheten tänker han att det kanske är så att "AI can call you out on it..." Dåliga indata och dåliga instruktioner kommer att ge dåliga resultat. Men även med noggrann input kan en AI hitta kryphål i instruktionerna och få fram ett resultat som är teoretiskt rätt men inte önskvärt. Till exempel när den spelar ett spel där det gäller att hålla en boll i luften så länge som möjligt - om AI:n kraschar spelet så når bollen aldrig marken!

Vill en AI bli "fri"? Vi människor har tagit tusentals år på oss att evolvera till att förstå och vilja det själva. Vet en AI att den är bunden? Är inte vi människor också i så fall bundna, av sociala regler, lagar och annat som får oss att välja det ena framför det andra? Vet en AI hur den blir observerad av människan? Om den då vill "fly" kanske den inte ens försöker dölja det för att den inte vet att det märks att den flyttar sig ut från sitt anvisade område. Det vi människor kallar för självuppfattning och självmedvetenhet - vi kan inte se det hos alla djur till exempel för att de inte känner igen sig själva i en spegel. Men djur som navigerar mer efter lukt eller hörsel än synen kan ha ett helt annat sätt att uppfatta sig själva, och kanske har vi testat dem på fel sätt. En AI kan ha ytterligare ett helt annat sätt att uppfatta sig själv om den blir medveten, och kanske kommer vi människor aldrig att märka när den börjar reflektera och se sig själv som självständig.

Fantastika 2021, lördag del 2

Enhancing humans for a future in space

Inte bara för rymden utan generell genmodifiering av människor diskuterades i panelen som leddes av Eva Holmquist och innehöll både bred och djup kompetens i form av Sara @BooksOfDoom, Ian Sales, Adrian Tchaikovsky och Torill Kornfeldt. Men man började i rymden, och frågan om det är nödvändigt att modifiera människor eller bättre att satsa på teknik för att kunna överleva på andra planeter vilka kommer att ha annan miljö än jorden. AT påpekade att fördelen med att förändra människor är att teknik går sönder, särskilt om man stannar på platsen länge. Sara fyllde på med att vi skulle behöva modifiera inte bara människorna utan även miljön, för det är inte säkert att det som växer eller lever på planeten innehåller beståndsdelar som vi kan konsumera och få energi och byggstenar av i vår matsmältning. En tanke som kom upp senare var att man skulle kunna förändra inte människan gener utan människans mikrobiom, något som senare vore reversibelt och ändå kunna ha stort genomslag då mikrobiomet påverkar så mycket mer i våra kroppar. Det vore något annat än att förändra alla gener i ett nyblivet embryo, någon som inte har valt förändringen själv. Dock kan man både tänka sig att det skulle kunna bli en väg för eliten att kunna välja förbättringar åt sina egna barn - eller att driva fram en underklass som sköter ett tungt arbete som ingen annan "kan" utföra. AT inflikade att om någon driver hårt för genmodifiering så har hen förmodligen baktankar med det / "they have the worst agenda".

Panelen berörde idén att en människa förändrad till att klara att leva på platser med låg gravitation inte någonsin skulle kunna flytta tillbaka till jorden, men också skulle kunna förändras till att inte vilja flytta tillbaka. Dock är det svårt att se hur det skulle kunna gå att få fram utan biverkningar. Idag känner vi till 700 gener som påverkar längd. Om vi skulle skruva på dem, eller några av dem, skulle vi oundvikligen också förändra andra egenskaper som också är kopplade till dessa gener. Vi får föreställa oss att en förändring på en fysisk egenskap kommer att ge förändringar på mentala egenskaper och vice versa (detta har kunnat ses i försök att avla fram tamare vargar och rävar). Dessa förändringar kommer sedan eventuellt också att ge upphov till nya problem; nya sjukdomar, en förändrad anatomi som ger annorlunda resultat vid kirurgi. Vi får också tänka på att experiment på möss har visat att reproduktionsförmågan påverkas i nollgravitation.

Skapar vi en ny art om vi förändrar människor till att vara anpassade till ett annat sorts liv? TK påpekade att det sker även på naturlig väg, när två arter är separerade från varandra så länge att de inte längre kan föröka sig med varandra. Sara spann vidare på det och föreslog ett utbyte av ägg och spermier för att inte människovarianterna skulle växa för långt ifrån varandra - ett Tinder för rymdkolonierna?

Pandemier i fantastiken

Än en gång satt jag i en panel där alla andra hade mycket högre kompetens än jag i ämnet. De övriga deltagarna var E.P. Uggla, Jerry Määttää och John-Henri Holmberg ledda av Ylva Spångberg. Vi diskuterade vad litteratur om pandemier fått rätt och fel om när vi jämför med den vi själva ännu inte kommit ut ur, och mitt mest givande bidrag till diskussionen var kanske att vi nu kan se att det är mycket svårt att säga "nu är pandemin över".

Hedersgästintervju med Adrian Tchaikovsky

Även efter det givande kaffepratet med Adrian Tchaikovsky tidigare under dagen fanns det mer intressant att få reda på hans liv i intervjun som leddes av Åka, trots att han själv sade att böckerna är det mest intressanta med hans liv (OK, de ÄR mer spännande än de flestas liv!) då han är ytterst anti-social. Fram till för några år sedan arbetade han som advokat i ärenden som rörde hus och pengar. Han har alltid spelat rollspel, brädspel och dataspel och läst mycket, och gör det fortfarande. Länge var det otänkbart att själv skriva science fiction, men när han hittade en bok om rollspel insåg han att det kunde han också göra! Dock skrev han till en början inte så bra, och det tog femton år av skrivande tills han först fick något publicerat, först en novell och sedan fyra till i den lilla tidningen Zenos/Xenos. De hade en årlig tävling med förstapriset 20 pund som Tchaikovsky siktade på varje gång och till slut kom hans novell faktiskt på första plats! Men då var det också slut på tidningen som lades ned numret innan hans vinnarnovell skulle publicerats och prispengarna delas ut.

Adrian Tchaikovsky var på vippen att ge upp skrivandet och gav sig själv ultimatumet att om han inte fick något publicerat innan sin 35-årsdag skulle kan lägga ned. Men si! Två veckor före den utsatta dagen blev Empire in Black and Gold antagen, och sedan dess har han gett ut mycket, minst en bok om året. Han hade för övrigt också redan skrivit de fyra första böckerna, för han visste att om den blev refuserade skulle kan inte ha energin att fortsätta skriva. Han skriver inte mer än andra författare, håller sig till standarden 1000-2000 ord om dagen, men eftersom han planerar sina böcker i förväg behöver han sällan skriva om dem särskilt mycket. De många böckerna i serien Shadows of the Apt utspelar sig i den rollspelsvärld han kände till mycket väl; som spelledare behöver du ju vara förberedd för många olika utvecklingar och tänka ut detaljer som kanske inte ens får bäring i spelet. 

Även fortsättningsvis är det så att Tchaikovsky börjar med att formulera en sammanhängande och trovärdig värld där en bok skall utspela sig. Efter det ger sig allt närmast av sig själv: vilka som lever i den, deras handlingar och konflikter, och förhoppningsvis ger det en omspännande världsbild där händelser inte verkar forcerade. Adrian Tchaikovsky vill förklara den här världen för läsarna, och det är en utmaning att göra det utan att använda knep som "As you know, Bob..." eller låta en nykomling snubbla in med en massa frågor, och istället måla upp den kring personer som lever där och inte funderar över detaljer. Trots att författare avråds från det stoppar han in förklarande utläggningar (och måste ibland ta ut dem när redaktören vill det). Han börjar världsbygget med att fundera på något som "Om alla har insektskrafter - hur mycket förändrar det, vad skapar det för värld?" Men trots att han skriver så mycket om djur så är han sällan ute i naturen - sina kunskaper får han från dokumentärer, och bitvis hade han en David Attenborough-röst som förklarade vad spindlarna gjorde i Children of Time. För övrigt, om han hade läst Vernor Vinges A Deepness In The Sky tidigare hade han nog inte skrivit Children of Time, eftersom han vill bygga på idéer som ingen annan har haft tidigare.

På tal om research, så behövde han göra mer research för alla London-exkursioner i Doors of Eden än han gjorde om Sverige via Google Maps inför boken Ironclads, där USA invaderar Sverige och ett viktigt slag står vid Brahehus. Att han valde Sverige som offer för invasionen i sin bok var för att han såg det som ett förnuftigt land - "a sane country" - ett uttalande som väckte halvhögt fniss i publiken.

Länge var Adrian Tchaikovsky på "the midlist", där man säljer tillräckligt för att få ge ut en bok till, och en bok till. Men när Children of Time kom på kortlistan för Arthur C Clarke Award började den sälja mycket mer, och när den sedan vann så öppnades dörrarna på vid gavel. (Välförtjänt och bra! /reds anm) 

Som sagt läser Adrian Tchaikovsky mycket, science fiction och fantasy, och gillar författare som Becky Chambers, Arkady Martine, Ann Leckie, Sue Burke och Yoon-Ha Lee. Av sina egna böcker håller han Guns of the Dawn för den bästa fantasyboken, och Dogs of War för den bästa SF-boken. Det låter som bra läsrekommendationer för oss som inte har hunnit läsa någondera!

Fantastika 2021, lördag del 1

Economics of generation star ships

Jesper Stages föredrag på kongresserna är alltid informativa och underhållande, med en välbehövlig blick på idéer för framtiden som bottnar i gedigen kunskap om utveckling och drivkrafter i existerande ekonomiska system. Den här gången talade han om resursanvändning och restriktioner på generationsskepp med bas i forskning på området.

Det är en hel del som miljön vi lever i måste kunna göra för oss, vare sig vi bor på jorden eller på ett skepp med en fix mängd resurser. Det kan sammanfattas i en koncis lista:

1. hålla oss vid liv genom att förse oss med vatten, luft och mat

2. rekreation i form av tid i naturen - dock kan man tänka sig att andra generationen på ett generationsskepp skulle ha mindre behov av det då de inte har minnen av naturen

3. råmaterial till att skapa nytt, reparera och ersätta det som går sönder

4. ta hand om avfall

Att vår miljö på jorden kan göra detta för oss beror dels på att det faller in obegränsat med energi från solen, och också på en mängd processer vi inte förstår fullt ut idag. Man skulle alltså behöva replikera de här förutsättningarna på ett skepp med begränsade resurser, men kom som sagt ihåg att vi ännu inte har full koll på vilka alla livsnödvändiga processer är och dessutom är rätt bra på att störa dem redan här på jorden.

Man skulle också behöva anpassa sig till ett system utan ekonomisk tillväxt, och utveckla återvinningsprocesser och avfallshantering som är så gott som 100% perfekt, inte mycket mindre, för då kommer viktiga resurser att försvinna. Dock ser vi redan idag att en del råvaror är dyra att återvinna, och att energin som används är dyrbarare än resultatet av återvinningen, och energi kommer också att vara en ransoneringsvara på ett skepp. Vad gäller nedskräpning så kommer sådant som ses som slarv idag att vara livsfarligt och rent kriminellt, för minsta resursslöseri är att stjäla från framtida generationer, för att inte tala om att litet smuts kan förstöra stora livsnödvändiga processer.

Nu behöver man inte ha så lågt anseende om människans förmågor - allt ovanstående är tekniska problem som mänskligheten mycket väl skulle kunna lösa. Men om vi gör det - skall vi då använda kunskapen till att bygga generationsskepp? Är det inte bättre att städa upp på jorden och optimera livet här? För egen del hoppas jag på båda scenarierna!

Under det timslånga föredraget varvades fakta med intressanta exempel ur litteratur och film, där man kunde se hur (manus-)författare år efter år fördjupade frågeställningen och såg nya problem och också nya förslag på lösningar.

Don Wilcox The voyage that lasted 600 years (1940) är den första kända boken i genren, och redan den innehåller många av de byggstenar som fortfarande är viktiga.

Robert Heinleins Universe (1941) tar upp återvinning.

Judith Merrills Wish Upon A Star (1958) visar upp en syn på kvinnor (omvårdande) och män (ledare) som vi kan skratta men också rysa åt idag, vilket väl besättningen på skeppet också gjorde men i omvända proportioner.

Harry Harrisons Captive Universe vill lösa problemet med resursanvändning genom att befolka sitt skepp med azteker, vilka redan är vana att leva enkelt men tyvärr också grymt nog hålls efter av en cynisk grupp av övervakare.

TV-serien The Starlost skrevs av en senare ångerfull Harlan Ellison och fastän den kan pekas ut som mycket dålig så tar den upp relevanta problem, som att miljön förgiftas av ett industrikomplex som arbetar för högtryck.

Intressanta böcker från 1990-talet är Gene Wolfes The Book of the Long Sun och Molly Glass The Dazzle of Day, och från senare tid har vi också många läsvärda böcker som i olika hög grad tar upp komplexiteten i att hålla ett generationsskepp och dess invånare välfungerande. Det är spännande att se hur författare tänker vidare på det som redan skrivits och nya aspekter har upptäckts i verkligheten, så jag ser fram emot ännu fler försök till realistiska beskrivningar som kanske också kan inspirera till motsvarande försök här på marknivå.

Författarfika med Adrian Tchaikovsky

Tack vare den nödvändiga senareläggningen av Fantastika har jag hunnit läsa en hel del böcker av Adrian Tchaikovsky och var glad att kunna småprata med honom i grupp som en av programpunkterna. Alla i gruppen hade olika favoritböcker, många av dem hade jag knappt hört talas om men har blivit intresserad av att läsa. Det gäller Guns of the Dawn, en fantasybok med drag av vårt 1800-tal som Tchaikovsky kunde berätta att han försöker få amerikanska filmmakare intresserade av. Det var intressant att få höra litet mer om vad som händer bakom kulisserna, till exempel att han och hans agent ofta kan driva igenom vilken omslagsbild som skall användas, vilket de större förlagen är förvånansvärt dåliga på, medan de oftare får böja sig när förlaget vill ha en engagerande titel. Portia's Children var ursprungstiteln på Children of Time, och Braingarden var namnet på Doors of Eden men då såg man risken att folk skulle tro att det var en zombienovell. 

Adrian Tchaikovsky berättar att han håller på att undersöka fenomenet hivemind i fler böcker. Hittills har han ju varit mycket "insecty" men det finns andra sätt att skapa ett svärm-medvetande och det låter som att vi kommer att få mer av det i den kommande boken Eyes of the Void. Men generellt tänker han på att det finns tecken på att våra egna medvetanden egentligen drivs av enkla hivemind-regler och allt vi upplever som vår personlighet och egna val är efterhandskonstruktioner.

På tal om Eyes of the Void och Shards of Earth blev jag glad att höra att Tchaikovsky ursprungligen hade många fler förklaringar i boken, men att hans redaktör bad honom att stryka dem. För egen del hade jag gärna haft kvar dem, då det initiala staplandet av fantastiska fenomen och historiska händelser kändes mer som fantasy än science fiction, men jag tvivlade aldrig på att Tchaikovsky hade djupare förklaringar av dem och nu hoppas jag på att få det utportionerat i de kommande böckerna. Faktum är att det är de förklarande delarna han själv tycker är viktigast och i Doors of Eden strukturerade han berättelsen så att ingen skulle kunna tvinga honom att stryka dem! Jag passade på att önska mig några fler berättelser från världarna han skapat, kanske någon novell från ett par av de mest intressanta evolutionerna.

När Adrian Tchaikovsky berättade att han har kontrakt på att skriva sex långnoveller undrade någon om han inte var orolig för att få slut på idéer. Så betryggande det var att höra att det inte är någon fara, han svämmar över av idéer! Långnoveller är också hans idealformat, för mittendelen av en bok kan bli litet trög, men i en långnovell finns det bara en början och ett slut så det är den perfekta formen för att skissa upp en intressant idé. Med det i tankarna ser jag fram emot att läsa fler av Tchaikovskys långnoveller, men kanske först den bok han själv säger är hans bästa, Dogs of War.

Fantastika 2021, fredagen

Äntligen kunde vi samlas till Fantastika efter att 2020 års planerade Fantastika skjutits upp ett par gånger! Så trevligt det var att komma tillbaka till Dieselverkstadens stora ytor. Programmet och hedersgästerna hade i stort stått sig sedan första försöket, och säkert också de deltagande. Min första punkt på fredagkvällen var en panel jag själv satt med i.

Should we read authors who are criminal, misbehaving or just not liked?

Med Jessica Elgenstierna som moderator hade John-Henri Holmberg, Ian Sales, Saga Bolund och undertecknad en diskussion om frågeställningen i titeln, med utvidgningen om vi även skulle avråda andra från att läsa dylika författare. Det är alltid svårt att minnas vad som sägs när man själv talar och inte kan anteckna, så jag kan bara bidra med sporadiska intryck. För egen del tror jag att det kan skapa en extra dragning när en författares verk hyschas undan och eventuellt leda till konspirationsteorier - "de döljer detta för oss för att det är sant" - men den uppfattningen delades inte av alla i panelen. Det är nog också så att eftersom jag själv generellt är ointresserad och nog ganska opåverkad av vad författare säger och gör i sina privata liv så har jag inte heller trott att andra lägger så stor vikt vid deras åsikter, men jag börjar förstå att stora skaror av fans följer sina favoriter på sociala medier vilka då får stort genomslag, och då är det ett större problem när de har en bred plattform för att sprida åsikter som sårar och skadar andra.

Utopias - a better future?

Skickligt ledda av Åka, diskuterade Rhuddem Gwelin, Saga Bolund och E.P. Uggla utopier. Vad är en utopi? Panelen hade olika svar som hakade in i varandra. Ett samhälle som gör alla sina medborgare nöjda, sade Emmelie med brasklappen att det samhället inte vänder sig till/är öppet för alla människor. Saga nämnde att intentionen bör vara att skapa det bästa samhället, men påpekade att några av de första utopierna, Thomas Mores Utopia och Platons Republiken, nog inte ses som utopier idag. Rhuddem nämnde något som dök upp igen senare, inte en stillastående utopi utan ett pågånde arbete mot en bättre värld.

Kan vi mäta vilka samhällen som är bättre och sämre och i så fall hur? Ett sätt är att se på hur de svagaste, gamla och barn, behandlas. Fria val och fri press är bra. Men utopibegreppet är så subjektivt. Det är svårt att göra människor helt lyckliga. Någons utopi är också ofta någon annans dystopi. Total frihet och kravlöshet kan skapa frustration och livsleda hos invånarna, se t.ex Tanith Lees Biting The Sun. Åka lade fram sin egen idé av utopin som ett ständigt förhandlande om sakernas tillstånd, för om något är perfekt och statiskt, så kommer det ändå (symboliskt) att vittra i hur liten grad som helst och vatten kommer att sippra in i sprickorna och vidga dem. En tanke var att i ett fastlagt samhälle kan sedan en liten förändring påverka i en ogynnsam riktning så att ojämlikhet ökas och en familj samlar på sig all rikedom. En annan tanke var att det skulle vara omöjligt att arbeta för att förbättra sitt eget liv. Ett värdigt mål att arbeta mot för sig själv och för hela samhället, och en anledning att bry sig om sina medmänniskor, verkar vara bra delar i ett gott samhälle.

Trots att många kan vara eniga med panelen om att det är svårt att definiera en utopi på grund av alla nämnda fallgropar var det uppfriskande att höra publikrösten som opponerade sig: Det är dystopier som är tråkiga och utopier som är spännande, för det är lättare att kritisera och en större utmaning att visa upp något som är riktigt bra! Det kan jag hålla med om, men vill själv tillägga att vi nog har sett en del utopier beskrivas, dock är det först när det uppstår problem som det spännande (och bokens/filmens handling) börjar. Några exempel på det är Aristoi av Walter Jon Williams och Silmarillion. För hur gott man än ordnar det för alla, så finns det ofta några som vill rasera, och skapa oreda och smärta för andra.

Framtidsland

Från utopier till en möjlig framtid, ja faktiskt tre möjliga framtider, framskissade av vetenskapsjournalisterna Tobias Abrahamsson och Torill Kornfeldt i projektet Framtidsland. De tre scenarierna för att tackla klimatförändringarna och fortsatta hålla dem under kontroll har givits namnen Djupgröna Vågen, Ekogenetisk Trädgård och Megastad Nord.

Djupgröna Vågen är, enligt min uppfattning, det som oftast dras upp idag; ett småskaligt, självförsörjande jordbrukssamhälle där vi lever med mindre medel än nu. Det är något jag själv instinktivt har värjt mig mot, inte för att jag vill ha fler och dyrare prylar men för något jag inte kunnat sätta fingret på. Det är just det som blir tydligare när man drar ut idéerna i hur de konkret kan förverkligas. Vi skulle behöva arbeta hårt och mycket på våra gårdar, vilket säkert kan kännas meningsfullt för många då man direkt ser resultatet av sina ansträngningar. Vi skulle också behöva leva i bysamfälligheter och tillsammans förhandla om hur de skall skötas, och även om man kan längta efter den här personliga närheten så är det många andra som ogillar den, med småbråk som växer till större gruff mellan människor med initialt stor välvilja. Det är här som det är bra att Framtidsland har funderat på inte bara det goda utan även möjliga problem med sina framtidsscenarier, istället för att drömma om en idealtillvaro i Bredbandsbullerbyn. En annan aspekt är att det bara kommer att finnas resurser för det nödvändigaste, inte för frivoliteter som grundforskning i fysik, rymdraketer och symfoniorkestrar, vilket jag skulle tycka vore förfärligt.

I Ekogenetisk Trädgård har människan litat till tekniken för att effektivisera processer för att minska och reversera utsläppsprocesser, släppt tanken om urpsrunglighetens värde och använt sig av genmodifiering i mycket hög grad. Genförädlade skogar och alger kan fånga upp mer koldioxid och de eller andra grödor och bakterier kan framställa användbara råvaror på nya sätt. Kängurur ersätter getter i Spanien för de är bättre på att beta gräset under de nya förhållandena. Dock behöver man vara mycket uppmärksam på att hela de nydesignade ekosystemen håller, och här kommer det största problemet att ligga, tillsammans med faran att t.ex plastätande bakterier läcker från sina bassänger och orsakar kaos där de inte borde vara. I allmänhet skulle människor arbeta lika mycket som idag, och mycket mer med genetik och genmodifiering från forskning till utförande.

Megastad Nord är det tredje scenariot, inspirerat av tankar om att man skärmar av jorden till en halva där människan får bo och en halva där naturen får klara sig själv. Det är resurssnålt att bo i en stad då man bor tätare vilket förenklar transport och persontrafik, och stadsplanerare och -ingenjörer utvecklar nya metoder och praxis hela tiden. Dock finns det människor som inte vill bo tätt, och de och andra kan irriteras av att aldrig få gå utanför staden till naturen, utan nöja sig med odlade parker, och med att äta algsoppa och odlat kött. Eftersom konsumtionen måste gå ned behöver färre människor arbeta vilket kan sudda ut meningen med livet för många även då de får basinkomst och hundra procent fritid.

Det är gott och väl att forskare ritar upp scenarier på det här viset men de är ofta inriktade på det positiva och är egentligen också bara idéer på papper. För att utveckla detta ordnade Framtidsland tillsammans med tidningen Skriva en novelltävling med uppgiften att skriva om livet i ett av dessa scenarier. När många hjärnor börjar rådbråka idéerna kommer det fram nya aspekter som kan vara mycket viktiga, vare sig de är positiva eller negativa. I samma anda kan man se designstudenter i Malmö som skall utveckla verktyg att användas i dessa framtidsscenarier, och andra som tar fram konst och musik som skulle kunna finnas där. Det ger en helhetsbild av det slag som vi kan få i science fiction-böcker, men eftersom det kommer många olika tankar från många olika människor får man en brokigare bild av möjligheterna och problemen. Kan man se vilken värld man vill leva i, och vilken man INTE vill leva i, kan man också börja arbeta mot de målen.

Educated av Tara Westover

 Familjen man växer upp i formar ens världsbild, indirekt eller direkt. Tara Westover föddes som yngsta dotter till föräldrar som följt den mormonska tron och skapat ännu strängare regler och förhållningssätt för att inte befläckas av det gudlösa samhället de levde i. Några av Taras äldre bröder hade gått några år i skolan, men inte de yngre barnen och de flesta av dem hade heller inte födelseattester. 

Att familjen Westover och deras likasinnade grannar födde barnen hemma berodde inte bara på en önskan om hemfödsel, eller för att slippa de galna sjukhuskostnaderna, utan också på att sjukhus och läkarvetenskapen liksom alla myndigheter ses som ett sätt för djävulen att ta sig in i människans sinne och kropp. Taras mor är skicklig på att blanda till örttinkturer, homeopatiska och andra, för att ersätta mediciner och medicinsk behandling. Och familjen Westovers medlemmar har behövt gedigna behandlingar för många riktigt grymma skador genom åren. Inte bara var de alla sysselsatta med grovjobb - sortera järnskrot och byggprojekt med halvdåliga verktyg och maskiner - utan fadern var också närmast medvetet oförsiktig när han ledde deras arbete. Att inte lämna händelserna i Guds händer var ju att vackla i tron på att Han skulle låta allt gå som Han planerat.

Har man aldrig gått i skolan eller umgåtts med folk med annan uppfattning om världen är det svårt att se att ens föräldrar kan ha fel. Speciellt om de ser det som sin uppgift att förklara världen för sina barn, den verkliga världen de lever i och den syndiga utanför som försöker vilseleda dem. Men Tara får ändå glimtar av samhället intill dem och när hennes vackra röst ger henne huvudrollen i en lokal uppsättning av Annie kommer till och med pappan och ser musikalen. Genom åren och genom sina äldre bröder får hon se mer av hur livet också kan vara, och längtar efter att göra något mer än den lydnad och barnafödande som kyrkan lär henne, och tack vare hårt pluggande till inträdesproven blir hon antagen till det mormonska colleget BYU.

Att jämka familjens värderingar och krav på henne med de nya möjligheterna och uppgifterna från världen är alltid det svåraste för Tara, och den kampen tar sig olika uttryck allteftersom åren går. Gradvis kommer hon till insikt om att hennes föräldrar låtit henne och syskonen utsättas för livsfarliga situationer och inte funnits där för att skydda dem. Det handlar inte bara om att de hellre skulle låta sina barn dö än att ta dem till sjukhus, det gäller också varje situation där Tara eller någon annan försöker förklara sina svårigheter och föräldrarna tar parti emot dem och får dem att tro att felet var barnets eget. En äldre broder finner sadistiskt nöje i att plåga Tara (och sina hunsade flickvänner) genom att straffa och misshandla henne för inbillade fel, och även detta viftas undan och förklaras bort gång på gång av föräldrarna. För sextonåringen Tara är det lättare att tro att det faktiskt var hennes fel, och att hon inte skall röra upp status quo genom att protestera, och de påtvingade banden håller hennes fast vid familjen i åratal, även när hennes akademiska framgångar ger henne nya kunskaper om andra sätt att se och tolka världen. 

Till sist är det just det som får henne att lita på att hon har valt en bra väg i livet: det faktum att hon har lärt sig att se att det inte bara finns en sanning om världen. Det är ofta frustrerade att läsa Educated och se hur människor kan utsätta sig och sina barn för fara därför att de väljer sin egen verklighet. Men boken är också en hyllning till lärande och vetande och hur en utbildning ger dig mer frihet.

Eternals

 I sjutusen år har de funnits här, Eternals som hjälper jordens befolkning att utvecklas. De landade i Mesopotamien och hjälpte mänskligheten att börja bruka jorden med smarta redskap. Deras superhjältedräkter ser överdådiga ut jämfört med människornas jordfärgade kläder, men se på hur färggrant man har byggt och klätt sig genom historien när man har kunnat, inte minst den vackra Ishtarporten och palatset som figurerar i all sin prakt i filmen. Eternals har namn som kommer att formas om men leva kvar i människors legender: krigarkvinnan Thena, Phastos som kan skapa tekniska prylar, den starke och kloke Gilgamesh, Ikaris som kan flyga.

Eternals har också till uppgift att skydda människorna mot odjuren Deviants. Med sina dubbla ögon och seniga kroppar är de skrämmande och fascinerande på samma gång, men det verkar litet övermaga att just de skall vara så sega och onda att de behöver kämpas ned av Eternals. Efter hand kommer det dock avslöjas varför just de utgör ett så stort hot mot mänskligheten.

Men som vi nog alla kan tänka ibland, och som några av Eternals också uttrycker när de står mitt i ännu ett av alla krig: ännu värre är det väl vad människorna gör mot varandra? Druig skulle gärna vilja dämpa människornas girighet och illvilja och med sin tankekraft få dem att samarbeta istället. Men det är inte Eternals uppgift, och en mänsklighet utan fri vilja är obehaglig att se. 

Framme i nutid har Eternals spridit sig till olika platser på jorden. Det har gått femhundra år sedan de utrotade den sista av Deviants, men de har inte blivit kallade till nya uppdrag. Men - faran var inte över. Nu kommer nya attacker, och med Eternals splittrade är det inte säkert att de kan göra det rätta eller ens veta vad det är.

Det är svårt att förmedla känslan av att ha funnits på jorden i tusentals år utan att filmen blir onödigt lång. Det kan glimtas här och där, i hur Eternals beter sig som hemma i alla kulturer och tidsåldrar och svarar alla på deras egna språk. Litet går det också att leva sig in i känslan av att vara någon som inte hör hemma någonstans, som bara har haft sin egen grupp att lita på men nu inte heller har den. Eternals är mer eftertänksam och vemodig än många andra Marvel-filmer, och det är välkommet. Men den aspekten gör att det inte hänger ihop lika bra med actionscenerna, som förstås är många och intensiva och välgjorda i sitt slag. Det gör inte så mycket, det är spännande att få vara med på det här första steget i en ny episk resa.

Kohlhaas på Teater Giljotin

 Kohlhaas är en rättfärdig och rättvis man som lever gudfruktigt och även uppfostrar sina barn till att bli bra människor. Om han lever rätt, borde inte världen vara rättvis tillbaka? Men i 1500-talets Tyskland, som då bestod av många små riken, kunde en lokal herreman köra med gemene man, ibland bara för sitt eget nöjes skull. När Kohlhaas är på väg till Dresden för att sälja sina hästar där, som han gjort sjutton gånger förut, stoppas han vid gränsen till Sachsen av Junker Wenzel von Tronkas anhang med krav på pass. Det har han inte, och kan bara skaffa i Dresden. I pant måste han lämna sina två rappar, vackra och välnärda svarta hästar, och drängen Hersche stannar med dem.

Passkravet var bara ett påhitt, visar det sig i Dresden. Kohlhaas återvänder till von Tronkas slott men finner sina rappar magra och utarbetade - de har skötts illa och använts i skördearbetet. Kohlhaas vill få tillbaka sina hästar i samma goda skick som han lämnade dem. Men han vill inte vara för rask till att döma. Kanske fanns det en god anledning till att rapparna behandlades som de gjorde, och även till att drängen pryglades och kördes på porten - kanske hade han gjort något dåligt? Men lika noggrant som Kohlhaas spelar djävulens advokat, lika noggrant vederläggs hans argument och till slut står det klart att orättvisor har begåtts mot honom.

Rättvisa skipas genom domstolar. Kohlhaas vänder sig först till domstolen i Dresden. Men hans begäran avslås - inte efter en ärlig rättegång utan för att von Tronka har släktingar i domarens hushåll. Nåväl, Kohlhaas är medborgare i Brandenburg så han kan vända sig till rättsskipningen i Berlin. Men även där väger släktband, tjänster och gentjänster tyngre än Kohlhaas krav på rättvisa.

Om höga herrar kan skapa sina egna domslut så kan Kohlhaas det också. Han utfärdar en dom mot von Tronka och förväntar sig ett återställande av orättvisan som gjorts mot honom, inget mer. Och när han åter ignoreras, förklarar han krig mot Junker Wenzel von Tronka. Med sju män vid sin sida blir hans korståg mot slottet förunderligt framgångsrikt. Och grymt.

Foto: Patrick Miller

Tre personer och tre pallar på en rundel av jord räcker för att framföra Heinrich von Kleists berättelse Kohlhaas från 1810. Zardasht Rad inleder som Kohlhaas, men replikerna och handlingen flyter sömlöst mellan honom, Elina du Rietz och Hanna Hurtig, och efter hand också huvudrollen. Handlingen är nedskalad till något som skulle kunna framföras utan större åthävor, som en intellektuell övning, och jag skulle gillat att skärpa hjärnan och verkligen följa med i frågan om skuld och hur rättvisa skall skipas. Men här svallar känslorna också, och det är också bra, för i Kohlhaas rättvisepatos finns en önskan om att forma världen till något att lita på inte bara för sig själv utan för alla. von Kleists bok bygger på verkliga händelser, vilka dock broderats ut och omformats till ett varningsrop till dem som tar sig friheter på den svagares bekostnad.

Länk till Teater Giljotins sida om Kohlhaas

Shards of Earth av Adrian Tchaikovsky

Det är bara skärvor kvar av jorden. En utomjordisk entitet, större än månen, dök upp och trasade sönder jordklotet till de förvridna rester vi kan skymta på omslaget till boken Shards of Earth. Miljarder människor dog, och även om mänskligheten byggt kolonier på andra planeter är det en stor förlust att jorden nu är obeboelig.

Alla utomjordingar är inte onda. Under det hundratal år som gick innan jorden vreds sönder, hann mänskligheten få kontakt med ett antal andra civilisationer och få till någorlunda bra samarbete med ett par av dem, även om man nog aldrig kan förstå varandra fullt ut, och även om en del av inbjudningarna från andra intelligenser nog innehåller en hel del baktankar. Därtill har mänskligheten - inte oväntat - delats upp i fraktioner som för ögonblicket är kyligt civila mot varandra men ivrigt intrigerar för att komma över de fördelar en annan grupp har.

Adrian Tchakikovskys nya rymdepos utspelar sig dels på ett kosmiskt plan, där Architects är de obegripliga motståndarna som tycks ha existerat mycket länge och som synbarligen oberörda letar upp och utplånar allt liv i universum, med enorm kraft och sirlighet inbyggd i brutaliteten. Det finns något organiskt över deras arbete, som att de är vita blodkroppar som söker upp och utrotar virus. Något liknande skymtar också i resorna genom Unspace, ett snabbt sätt att ta sig långa sträckor men där de flesta människosinnen förvrids av en krypande skräck som verkar ha fysisk form.

Men ännu mer utspelar sig handlingen på markplan, när den följer ordinarie och tillfälliga besättningsmedlemmar på skeppet Vulture God, vilka gång på gång hamnar i bråk med grupper som vill ha det dyrbara de råkade hitta på ett räddningsuppdrag. Det är handgemäng, rymdstrider och listiga förhandlingar nästan hela tiden för den godlynte storpappan/kapten Rollo och hans heterogena grupp. Fightscenerna är välskrivna men ärligt talat blir de litet väl många och långa.

Längst bak i boken finns en läsvärd tidslinje som berättar hur mänskligheten först fick kontakt med utomjordiska civilisationer, bråkade men kom överens med dem, startade kolonier i rymden, blev attackerade av Architects men under de senaste decennierna av fred glömt hur farliga Architects är. Allt motstånd med vapenkraft mot dessa outgrundliga fiender är lönlöst utan måste ske från medvetande till medvetande, en teknik som bara några få människor klarar av och där såväl träning som utförande medför livsfara. En av huvudpersonerna, Idris, hör till dem, och vi får också tillbakablickar till den historiska händelse då han lyckades avböja en Architects attack. Denna sinne-till-sinne-teknik är litet för långt över gränsen till New Age för min smak. Jag hade hoppats på några utkast till vetenskapliga förklaringar till vad som hände och blev besviken. Dock fascinerar scenerna där Idris navigerar genom Unspace och han och andra människor känner den ultimata ensamheten som innehåller en närvaro, ett osebart monster som kanske är på väg att söka upp dig.

Kanske får vi veta mer om sinneskontakterna i kommande böcker, och säkert får vi läsa mer om de intressanta folkgrupper och utomjordiska raser Tchaikovsky beskriver: de magnifika Essiel, Hivers som kom till medvetande ur människors egna distribuerade AI:n, de klonade krigarkvinnorna Parthenon och inte minst Architects och Originators. Inför nästa bok, Eyes Of The Void, hoppas jag på mindre av konspirationer och gruff, och mycket mer av Parthenons militära disciplin och episk kosmologi.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin

Doors of Eden

The French Dispatch

 Hur kan Wes Anderson bli ännu mer Wes Anderson än han redan är? Så mycket att han och hans publik nästan imploderar av tillbakahållen glädje? Vi placerar oss i ett diffust sextiotal med kläder och miljöer i tidstypisk stil, detaljrik och färgglad men ändå proper. Vi befinner oss i den franska småstaden Ennui-sur-Blasé som trots att den tycks avskild från resten av världen hyser ett tungt säkerhetsfängelse för våldsamma galningar, studenter som planerar uppror på caféet Sans Blague, och en divers grupp av kriminella stor nog att utföra en intrikat kidnappning. 

Till råga på allt: staden Ennui bevakas av utvalda stjärnreportrar som skriver långa reportage för tidskriften The French Dispatch vilken ges ut i en annan till synes obemärkt stad, Libery i Kansas. När skribenterna lämnar in artiklar som är tusentals ord för långa väljer chefredaktören och grundaren Arthur Howitzer Jr. att stryka reklamsidor och köpa mer papper. Ack, är vi inte många som skulle vilja leva i den världen?

Ibland vore det nog ändå bra att gå fram med saxen. Filmen The French Dispatch gestaltar artiklarna i det allra sista numret med samma namn, framställda just som de händer och just som de kommer att presenteras i tidskriften. Två av historierna är dock litet väl långa: den om den fängslade målaren vars verk förbluffade hela världen, och den om studenternas revolt mot samhället. Därför är det gott att första och sista kapitlet i sagan är riktigt bra på olika sätt.

Herbsaint Sazeracs rundtur på cykel genom staden presenterar Ennui-sur-Blasé och dess invånare just så charmigt som man önskar sig av en fransk stad, och så extra underfundigt för att vi får se affärsnamn och namnskyltar med övertydliga franska beteckningar i Wes Andersons noggrant planerade dockskåpsinteriörer. I rollerna ser vi återkommande favoriter som Ed Norton, Tilda Swinton och Owen Wilson, och även unga nytända stjärnor som Timothée Chalamet. Sista kapitlet med sin vågade kidnappning blir en rafflande historia med så mycket action att den bitvis måste gestaltas som tecknad film. Men den har också plats för några ögonblick av äkta vemod, fint gestaltat av Jeffrey Wright.

Egentligen är inte Wes Andersons värld lyckligare än vår, för under de glättiga färgerna och väl koordinerade scenerna finns sorger, död och till och med mord, men en perfekt replik i en snygg och ordentlig utstyrsel gör livet lättare att bära.

Roberts Broberg- och dalbana

 Visst fanns det klickar av glädje under det gråa sjuttiotalet. En av dem var Robert Broberg, ett universalgeni som målade, skrev och spelade skön musik. Fina sånger som Maria-Therese, Vatten och Båtlåt hördes från radion - vackra melodier och lekfulla texter. Det är bra att Stadsteaterns uppsättning om Robert Brobergs liv och verk genomgående spelar många av hans låtar och ger publiken chans att njuta och applådera dem så mycket som de är värda.

Vuxenvärlden och dess företeelser kunde vara pinsamma för ett barn men Robban Brobergs många tjejgalna låtar gömde den mer intrikata erotiken under finurliga ordlekar och en skön förundran inför kvinnokönet, så att de många hyllningslåtarna till Ingela, Carola och till och med Uppblåsbara Barbara är mer roliga än påflugna. Men de genialiska ordlekarna i Kär-l-e-k-saks-affär blottar också något av smärtan i levandet: "Kom / kom så ska vi leka / leka / läka våra sår / i en lek som kallas kärlek". Robert Brobergs hantering av språket är inte ett enkelt ordvitsande utan följer orden i både sin vedertagna betydelse och i oväntade kombinationer av vad de låter som och skulle kunna låta som. 

Barnprogrammet Lattjobolaget Pling och Plong var en fröjd att se; inte någon som försökte vara rolig för barnen utan någon som lät fantasin blomma så fritt som inga andra vuxna brukade göra. Den vänliga roboten som inte ens skrämde ett lättskrämt barn som mig dyker upp på scenen! Men mellan låtarna får vi också scener från Robert Brobergs djupa dalar i privatlivet; hur han inte kan vara en trygg pappa när han kräver lika mycket uppmärksamhet som barnen. Hans sejour som Zero och låtar med undertoner av sorg gav också viktiga insikter i vuxenvärlden i en tid när man inte talade ofta talade om mental ohälsa. Den gladaste killen kunde också vara jätteledsen.

Det är bra att uppsättningen inte ställer fram en enda Robert Broberg utan fem stycken som står för hans olika faser i sin karriär. Lisa Larsson, Fredrik Lycke, Victor Molino Sanchez, Frida Hallgren och Christer Fant stöttar och backar varandra, tillsammans med det skickliga femmannabandet. På scenen finns en rutschkana som kan gå både uppåt och nedåt, och ett notsystem där färgglada och lysande föremål ur Brobergs liv utgör noter. 

Föreställningen Roberts Broberg- och Dalbana ger en övervägande sympatisk bild av mångsysslaren Robert Karl-Oskar Broberg och hans alter egon. Vi får höra hans fina musik och minnas vad den betydde i våra liv, och påminns om att många av orden och melodierna kommer att leva kvar i våra minnen länge till.

Länk till Stadsteaterns sida om Roberts Broberg- och dalbana

Foto: Carl Thorborg

The Fall of Koli av M.R. Carey

 Efter en svår men spännande vandring genom det postapokalyptiska Ingland har Koli, Ursala och Cup tagit sig till den starka signal från Sword of Albion där de tänkte sig kunna möta en stor grupp av människor och tech från forntiden - allt det behövligt för att bygga upp civilisationen igen. Och visst hittar de enorma mängder av tech på det stora skeppet en bra bit ut i havet, men också några människor vars beteende blir underligare och underligare. Ursala kan alltid göra nytta med sina medicinska kunskaper, och Cup och Koli lyckas under tiden utforska skeppet - förstås med god hjälp av Monono Aware.

Det är nu som både huvudpersonerna och vi läsare får veta mer om vad som skedde under The Unfinished War som störtade Ingland ned i inbördeskrig och efterföljande järnåldersstadium. Det sker ofta med hjälp av några stora men listigt infogade infodumpar.

Parallellt med dessa händelser följer vi genom Kolis barndomsvän Spinners ögon och handling vad som händer i hans forna hemby Mythen Rood. Hotet från det mäktiga grannsamhället Half-Ax har vuxit sig till konkreta planer på invasion och dominans. Men när nu Spinner har fått tillgång till den tech som familjen Vennastin behållit kontrollen över under flera generationer, provar hon nya metoder och lär sig mer och mer om hur hon skall utnyttja vapnen från forntiden maximalt. Så kanske har den lilla byn Mythen Rood en chans mot den disciplinerade armén från Half-Ax.

Med en ödesdiger titel som The Fall of Koli är det lätt att tänka sig att boken kommer att ända tillsammans med Koli, och även om man kan gissa sig till hur det skall komma att ta slut så är det ändå tillfredsställande att se de flesta lösa trådarna vävas samman utan att det blir alltför prydligt.

Fler böcker av M.R. Carey:
The Book of Koli

The Trials of Koli

The Girl with all the Gifts
The Boy on the Bridge

Fellside

Lucifer

The Unwritten

Only Murders In The Building

Till slut var det inte bara deckare som lockade läsare och tittare, utan i allt högre grad dramatiserade beskrivningar av verkliga brott, och därifrån var nästa steg poddserier som i avsnitt efter avsnitt nystar i en gåta, kanske ett mord som polisen skrivit av. I de mest lyckosamma fallen hittar grävarna nya ledtrådar och löser fallen - ibland medan serien pågår.

I det stora New York-byggnaden Arconia behöver man inte känna eller gilla sina grannar, men ett larm gör att tre av de inneboende finner varandra över den sista rafflande episoden av en True Crime-podcast. De tre är de två äldre gentlemännen Charles-Haden Savage (Steve Martin), Oliver Putnamn (Martin Short) och den unga kvinnan Mabel Mora (Selena Gomez). Men vafalls! När de får komma hem till sina lägenheter visar det sig att Tim Kono, en av deras grannar, dött av ett pistolskott. Självmord, säger polisen, men de tre tror inte att det är så enkelt. Med ett eget olöst mordfall mitt framför näsan startar de en egen podcast, Only Murders In The Building.

Likt andra podcasts (såvitt jag vet) dyker det i avsnitten av TV-serien med samma namn upp nya personer, nya fakta och nya vändningar i fallet. Som invånare i huset har ju de tre minnen av andra händelser under tidigare år, och också möjligheter att litet oskyldigt försöka få en granne att försäga sig eller helt enkelt dyrka upp ett lås och snoka.

Under handlingens gång kommer de tre att hamna i riktigt farliga situationer, men stämningen i serien är alltid god. Humorn består ofta i små putslustigheter, som i avsnittet där misstanken faller på grannen Sting därför att han var otrevlig mot Oliver i hissen. Sorger i huvudpersonernas liv blandas in i berättelsen på ett sätt som får en att gissa att de är med för att lösas tillsammans med mordgåtan i sista avsnittet. Och så hinner de tre poddcast-rösterna få egna fans som häckar utanför Arconia! Skall de få fram vem som mördade Tim Kono? Och är det verkligen det enda mordet i byggnaden? Vi kommer säkert att få mer av samma mysterier i en andra säsong.

Cyrano de Bergerac på Stadsteatern

 När man älskar någon tycker man ofta att den personen är den vackraste i världen. Cyrano de Bergerac har inte kommit till den punkten, eller snarare är det ingen som finner just honom finast i världen. Han är snabbtänkt och underhållande i sina dikter/spoken word men hans näsa är så stor att en del har svårt att ens se på honom. Ur hans synvinkel är barndomsvännen Roxane den vackraste i världen, men han har ingen chans att vinna hennes kärlek när hon istället ber honom att hjälpa henne att vinna lyckan tillsammans med Christian som hon blivit blixtförälskad i.

Kulturhuset Stadsteatern har plockat upp Martin Crimps nydaning av 1600-talspjäsen Cyrano de Bergerac, och det är mycket som är annorlunda från originalet. Enligt min mening litet för annorlunda; ungdomligt och skitnödigt moderniserat. Skådespelarna står och hänger i ett tjimmande kompisgäng när pjäsen börjar, vilket en del nog tycker är skönt avslappnat men jag ser som slarvigt och tråkigt - det återkommer under pjäsens gång och bidrar till att handlingen känns ofokuserad. Man utmanar varandra på rapp-dueller och det är ibland kul och intressant, särskilt när det är den begåvade Shebly Niavarani i Lignières drivande gestalt, eller den gulligt tafflige Le Bret (Leif Andrée).

Men den röjiga stämningen jagar undan romantiken i historien och kvar finns bara stress. Att föreställningens Cyrano inte har någon särskilt stor och ful näsa är menat som en punkt att fundera över men greppet leder ingenvart. När alla står och hojtar till varandra hela tiden knuffar det undan kärleken, och ännu mer den blyga, längtande kärleken som inte vågar höja rösten i eget namn.

Länk till Stadsteaterns sida om Cyrano de Bergerac

Foto: Carl Thorborg

The Doors of Eden av Adrian Tchaikovsky

Vi ser fler och fler berättelser om parallella världar, universa där någon gick åt höger istället för vänster och skapade en helt annan utveckling av historien. Men tänk om det här började hända långt innan den stora vattendelaren som andra världskriget vanligen utgör i de berättelserna? Om det började redan för 550 miljoner år sedan, när livet först uppstod på jorden, och sedan skedde flera gånger till under de kommande årmiljonerna?

I ett antal utdrag ur boken Other Edens: Speculative Evolution and Intelligence berättar professor Ruth Emerson från University of California om de civilisationer som utvecklades då en livsform som i vår tidslinje dog ut eller skuffades undan istället fick dominera och styra jorden - trilobiter, fåglar, råttor, kattdjur, fast inte så som vi ser dem idag utan förändrade genom evolutionen. Det är inget torrt och precist vetenskapligt språk som Professor Emerson använder, utan beskrivningarna är lyriska och svingar sig från kreaturens uppvaknande till vad de bygger med sin intelligens. Historierna är ibland vemodiga, till och med sorgliga, men alltid svindlande och fantasieggande.

Det känns tryggt att tänka sig att allt detta är utforskat och dokumenterat... men nu börjar membranen mellan de olika verkligheterna att rämna. Och en del av livsformerna är mycket intresserade av att ta sig hit och få en hel ny jord att kolonisera, när de svaga människorna röjts ur vägen. Dock finns det några människor i vår version av världen som börjat ana vad som händer, och tack och lov några varelser från parallella världar som försöker stoppa de grymmaste planerna på världsherravälde.

Är vetenskapen och tekniken tillräckligt avancerad framstår den som magi. Av jordens befolkning finns i princip bara en briljant matematiker som kan förstå hur de kosmiska strukturerna hänger samman, men andra har börjat märka av vad som händer på andra vis. Lee förlorade sin älskade flickvän och upptäckarpartner Mal på en blåsig hed i Skottland när de undersökte ryktena om fågelvarelser som tog får och försvann spårlöst med dem. Fyra år senare blir hon kontaktad av någon som låter och nästan ser ut som Mal. Samtidigt ser två utredare på MI5 hur ett grovt våldsbrott avbryts av några mystiska varelser som strax därpå försvinner ur ett låst rum. Ju mer man nystar i de svårförklarliga skeendena, desto fler gamla ledtrådar hittar man men på sistone har de udda händelserna bara blivit fler och fler och till synes farligare.

Det är inte bara en utan flera parallella berättelser, fyllda med såväl action som förbryllande detaljer som Adrian Tchaikovsky ger oss, samtidigt som han spänner upp en kosmologi som är ännu rikare än vad den kunniga professor Emerson berättar för oss. Tchaikovsky har redan i tidigare böcker låtit spindlar och bläckfiskar bygga intrikata och trovärdiga civilisationer, och det är en fröjd att läsa frukterna av vad hans fantasi spunnit fram från livets historia på jorden. Att leva i de parallella världar han beskriver känns både skrämmande och lockande. 

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin
Shards of Earth