Det är ett överflödssamhälle Williams beskriver, ett där de klokaste väljs ut att styra folket så att ingen skall behöva lida och alla skall kunna få tillfredsställande liv. Noggranna test avgör vilka som blir Aristoi. Har du blivit Aristos (maskulin form) eller Ariste (feminin form) är dina tillgångar obegränsade; du får egna planetsystem att befolka (med frivilliga) och utveckla efter eget önskemål. En del, som Ariste Cressida, väljer att fördjupa sig i vetenskapliga studier, medan Ariste Virtue's Icon upprättat ett strikt religiöst samhälle som många invånare försöker lämna. Kreativitet inom konst och musik är ett måste för en Aristoi: bokens huvudperson Aristos Gabriel är mer artistiskt lagd, och komponerar under handlingens gång återkommande på sin opera Lulu and Louise, en intertextuell tragedi om Louise Brooks och Lulu, den dödsdömda rollen hon spelade och tvinnades samman med under det tidiga 1900-talet.
Aristoi (likväl som andra människor) kan mötas i vad vi nu skulle säga en virtuell värld men som Williams poetiskt har kallat oneirochronon, vilket översatt från grekiska blir drömtid. Många lägger ned mycket tid och arbete på detaljer i klädsel, utseende och omgivningar i såväl oneirochronon som i verkligheten. En hjälp för att hinna med allt man önskar utföra finns en teknisk-biologisk understödd struktur för att ens olika personlighetsdrag skall kunna arbeta självständigt och parallellt. Gabriel låter sina daimones/limited personalities diskutera, föreslå tillvägagångssätt och överta kontrollen i situationer där det är nödvändigt.
En bortskämd läsare kan undra om inte det här livet är för bekvämt för att vara sant. Eller hållbart. Kan det fortsätta så här i all evighet, med praktfullare fester, fler operor om flydda tider, hantverk av finaste slag? Är alla hjälpsystem - daimones, nanoteknologi för att terraforma och bygga - en god utveckling eller en krycka för mänskligheten? Den frågan tycks andra i Aristois universum också ha ställt sig. Gabriel får veta att något stort hålls hemligt i en avspärrad del av galaxen. I ett samhälle där alla Aristoi har så gott som obegränsad makt och deras göranden är öppna för andra Aristoi är det en indikation på att något potentiellt farligt hemlighålls. När Gabriel börjar undersöka saken, dödas den som gav honom tipset, och läget blir allvarligare än på länge.
En del läsare, bland andra den kloka Jo Walton, har klagat på att Gabriel är alltför gudalik och därtill en självisk skitstövel, att handlingen är simpel och att den obegränsade skapelsekraften gör förutsättningarna ospännande. För egen del fascineras jag av världsbyggen, och i detta fall är det ju dessutom världsbyggen som sker framför läsarens ögon, vilket ger mig en barnslig form av berusning. Den obekymrade leken med namn och företeelser ur mänsklighetens tidigare historia, som sker både i Gabriels sofistikerade värld och på ett mer primitivt plan i andra världar, är i mina ögon mycket underhållande och höll spänningen på topp under hela min läsning. Jag uppskattar Walter Jon Williams berättarröst och ser fram emot att läsa mer av honom.
Fler böcker av Walter Jon Williams:
Implied Spaces
This Is Not A Game
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar