Elfrida Andrée Orgelsymfoni nr 2 i Ess-dur (1892) skrevs för orgel och blåsorkester, vilket var en intressant och klok idé. Orgeln och blåsinstrumenten kompletterar varandra på ett spännande sätt, och Andrée använder sig av det väl. I första satsen är en trumpets fina meloder en god accent mot orgeln, men i finalen är det de samlade klangerna av alla instrumenten som skapar en minnesvärd harmoni.
Wilhelm Stenhammar skrev sin Serenad i F-dur (1913) inspirerad av sin vistelse i Italien, men ville ge klangerna en nordisk sensibilitet. Det är just så ljuvligt det låter i första satsen, lyriskt och betagande. I scherzot börjar jag istället tänka på en operaouvertyr, då musiken är så berättande, och satsens innehåll verkar tidvis inspirerat av såväl Tjajkovskij som Verdi. Trots att det hela tiden klingar skönt är det som att historien rör sig åt många olika håll utan ett mål. Men det går inte att klaga på den skickliga kompositionen som låter hela orkestern komma till sin rätt och låta så vackert.
Länk till konserten på Konserthuset Play
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar