Psykologen Paul Weston och hans samtal med sina väldigt olika patienter fascinerade följare av serien In Treatment för över tio år sedan. I tillfälle av att en fjärde säsong släpptes tog jag igen den tredje säsongen, som jag hade missat, och började alltså med en runda av Paul Weston och de tre patienterna Sunil, Frances och Jesse. Ofta känns det frustrerande att se dialogerna: den äldre, besvikne mannen Sunil och i synnerhet den unge, ilskne Jesse tycks tolka händelser i sina omgivningr ytterst negativt och Paul Weston ger inga förslag på mer välvilliga (snarare realistiska) tolkningar. Men det utdragna lyssnandet som jag ser som passivt var Westons sätt att få sina patienters hela världsbild och få deras förtroende som en som hör dem, vilket är extra viktigt när personerna i vanliga fall känner att alla i världen är emot dem.
Vart fjärde avsnitt utgörs av Paul Westons egna terapisessioner, nu med en yngre kvinnlig psykolog som han träffar för första gången. Det är nästan humoristiskt att se hur den tidigare så korrekte och nästan sammanbitne Weston far ut i misstroende, ilskna anklagelser och närmast barnsligt oförstående under de regelbundna samtalen. Mer än någonsin får vi anledning att tänka oss att psykologen fått som verktyg en förståelse för olika konfrontativa beteenden och vilka nycklar man kan pröva på patientens olika låsningar. Psykologen Adele anstränger sig för att hålla sig neutral, och även om alla skådespelarinsatser i säsongen är lysande så är det de två stridande psykologerna (Gabriel Byrne och Amy Ryan) liksom den ytterst taggige Jesse (Dane DeHaan) som står för verkliga underverk.
Fjärde säsongen kommer i ett liknande format - tre patienter i var sitt avsnitt, ett avsnitt för psykologen själv - men med en ny psykolog och omständigheter förändrade av corona-pandemin. Dr. Brooke Taylor tar emot patienter i sitt hem, och med Eladio samtalar hon via nätet då familjen han jobbar för har gått i karantän.
Från början ser vi hur den nya säsongen skiljer sig från de gamla, och därigenom hur vårt samhälle har förändrats. Utan regelrätt produktplacering får vi ändå se många statusskapande detaljer - kaffebryggaren, den lilla koppen, smoothien, handväskan, bilen du kör och inte minst Dr. Taylors vackra hem, designat av hennes far. På liknande sätt är patienterna mycket mer redo att berätta om sina liv och vad de ser som sina problem. Vi har alla blivit vana att presentera oss för världen på de sätt vi vill synas.
Dr. Brooke Taylor är också mycket annorlunda i relationerna till sina patienter. Hon svarar på frågor om sig själv, och mycket riktigt kallas hon "relatable" av en av dem. Redan i första scenen får vi också se hur hon tar ett samtal från Eladio utanför kontorstid. Det här gör mig besviken av flera anledningar. Visst kan jag föreställa mig att det här också är ett bra sätt att möta och hjälpa sina patienter, även om det inte är vad jag skulle föredra. Men det är sorgligt att man gått ifrån det fokuserade drama som Dr. Paul Westons möten var där nästan allt avhandlades i ord och det var en angenäm ansträngning att hänga med, för att istället låta terapeutens privatliv spilla in i varje avsnitt. Dr. Taylors möten med sin AA-sponsor Rita känns ärliga, men kompis-pratiga på ett sätt som man kan se i så många andra serier.
Med det sagt finns det några guldkorn, framför allt mötena med Colin som suttit i fängelse för bedrägeri och nu har så många undanflykter, ursäkter, anklagelser mot andra och en önskan att Dr. Taylor skall gilla honom. Den enda svaga länken i hans serie är avsnittet där han drullar in sent och de båda blir personliga. Några sessioner med Eladio, där han reflekterar över sitt beroende av familjen han jobbar hos, deras handikappade sons beroende av Eladio och hur det skulle kunna vara möjligt att vara vänner trots alla dessa begränsningar, är riktigt bra. Och relationen med pojkvännen Adam är en mycket fin beskrivning av någon som är bra för Brooke men också dålig för henne då han kanske är den som för henne tillbaka in i alkoholberoendet. Uzo Aduba och Joel Kinnaman gör en fantastisk dans där, men trots detta och goda skådespelarprestationer är inte säsong fyra lika bra som de tre tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar