De flesta i och omkring Tova är genom sin folkgrupp associerade med något djur - kråka, jaguar, till och med vatteninsekten skräddare. Men även om de minns sin tillhörighet så har den makt de tidigare haft knäckts av den nya religionen kring Solguden. För Kråkans folk är såret färskt - massakern på deras folk lever kvar i minnet och det puttrar missnöje och en vilja till uppror hos flera av dem.
Det är en styrka i Rebecca Roanhorses bok Black Sun att hon inte ställer homogena folkslag mot varandra, för inom varje gruppering finns olika viljor och inbördes avundsjuka som gör att händelser inte faller ut som det var tänkt. Just mot Solguden smids blodiga planer på flera håll, för under Konvergensen, den solförmörkelse som infaller under vintersolståndet, är solen som svagast och kan berövas sin makt. Men är det så säkert att det som kommer istället är bättre?
Under läsningen blir huvudpersonerna mer och mer levande och helgjutna, och inför det sista kapitlet är engagemanget starkt för dem alla, fastän det verkar som om inte alla kommer att komma levande ur Konvergensen. Där finns Serapio, pojken som tränats hårt och grymt inför sitt öde, Naranpa som kämpat sig från de fattigaste kvarteren till att bli Solgudens prästinna, och Xiala vars mystiska relation till havet gör henne både till en skicklig kapten och någon som sjömännen värjer sig mot. Vid sidan av dem skymtar många andra intressanta människor och detaljer från den fascinerande staden Tova, trakterna däromkring och folken som lever där. Boken öppnar upp för en fortsättning som kan bli lika bra som Black Sun bland människorna, djuren och magin i världen som kallas Meridian.
Fler böcker av Rebecca Roanhorse:
Trail of Lightning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar