Sjunga med i sången från radion medan man städar, släcka lamporna på övervåningen, gå nedför den vackra trappan, gå en runda och släcka lamporna på nedervåningen. Kameran följer Cleo i långsamma svep. Småprata och skratta med husets kock Adela medan man släcker sin egna lampa och gör kvällsgymnastik. Cleo och Adela bor och arbetar hos en familj med fyra barn i den välbärgade stadsdelen Roma i Mexico City, och de är uppskattade. Särskilt Cleo som är med familjen från morgon till kväll är älskad av barnen som hon väcker på morgonen och stoppar om på kvällen.
Bortsett från småsaker verkar inte Cleos liv stressigt eller obehagligt. Men i det långsamma tempot hinner vi åskådare tänka på hur underligt det är att en människa är nästan som en familjemedlem, samtidigt som man när som helst kan säga till henne att gå och hämta en kopp te eller förnöjt låta henne bära fram mat och jordgubbar medan hon får äta litet snabbt i köket. Men familjens omtanke om Cleo är genuin, det kommer vi att få se flera gånger. Regissören Alfonso Cuarón berättar en historia som liknar hur han själv växte upp, med en älskad hushållerska till vilken filmen Roma är dedikerad.
Cleo är filmens huvudperson men hon är inte alltid i centrum. Som ett bihang till familjen följer hon med till nyårsfirande hos livliga släktingar, som tar över bilden med sina lekar och högljudda diskussioner. Så är det ju för oss alla; även om vi är huvudpersoner i våra egna liv är det inte alltid vi som styr. Extra mycket är det så för filmens Cleo, där viktiga saker pågår i bakgrunden och kommer att påverka Cleo - ännu en njutbar detalj i filmens bildspråk, även när den handlar om smärtsamma händelser. Några scener som också kan resonera med en tittare är de tillfällen när Cleo är osäker på vad hon skall göra, som när hon står på avdelningen för nyfödda och det blir jordbävning. Sköterskorna bakom glasrutan rusar runt för att rädda bebisarna, personerna bredvid henne faller på knä och ber. Själv står hon avvaktande och ser sig undrande om. Det går bra. Hon behövde inte göra någonting.
Men även om det finns många stunder att känna igen sig i, så lever Cleo ett annorlunda liv än många av oss. Vi följer henne under ungefär ett år och får vara med om flera dramatiska ögonblick av olika slag, händelser som känns livsavgörande särskilt som det inte alltid finns någon att dela dem med. Fantastiska Yalitza Aparicio som Cleo fångar upp allt i sig själv. Och hela tiden följer kameran Cleo stadigt framåt där hon går, eller stannar upp och låter oss ta in ögonblicket och alla detaljer bakom som utgör livet.
Bortsett från småsaker verkar inte Cleos liv stressigt eller obehagligt. Men i det långsamma tempot hinner vi åskådare tänka på hur underligt det är att en människa är nästan som en familjemedlem, samtidigt som man när som helst kan säga till henne att gå och hämta en kopp te eller förnöjt låta henne bära fram mat och jordgubbar medan hon får äta litet snabbt i köket. Men familjens omtanke om Cleo är genuin, det kommer vi att få se flera gånger. Regissören Alfonso Cuarón berättar en historia som liknar hur han själv växte upp, med en älskad hushållerska till vilken filmen Roma är dedikerad.
Cleo är filmens huvudperson men hon är inte alltid i centrum. Som ett bihang till familjen följer hon med till nyårsfirande hos livliga släktingar, som tar över bilden med sina lekar och högljudda diskussioner. Så är det ju för oss alla; även om vi är huvudpersoner i våra egna liv är det inte alltid vi som styr. Extra mycket är det så för filmens Cleo, där viktiga saker pågår i bakgrunden och kommer att påverka Cleo - ännu en njutbar detalj i filmens bildspråk, även när den handlar om smärtsamma händelser. Några scener som också kan resonera med en tittare är de tillfällen när Cleo är osäker på vad hon skall göra, som när hon står på avdelningen för nyfödda och det blir jordbävning. Sköterskorna bakom glasrutan rusar runt för att rädda bebisarna, personerna bredvid henne faller på knä och ber. Själv står hon avvaktande och ser sig undrande om. Det går bra. Hon behövde inte göra någonting.
1 kommentar:
En fin film med mycket mänsklighet i och som i sina skönare stunder påminner om den fantastiska "Y tu mama tambien" ("Och din mor med") - samma regissör :). Mer tack.
Skicka en kommentar