Det är en fin sommardag och naturen är vacker och välkomnande, men det måste ändå plåga Constante att se familjegården. Han bär uniform och skall tillbaka till det Stora Kriget som rasar i Europa. Han drar långsamt fingrarna över svarta tavlan i klassrummet där hans tidigare elever sjunger en nidvisa om tysken. Snart måste han lämna det kända, lugna livet för helvetet i skyttegravarna.
Det växer som det skall och gården går bra, men det betyder mycket tungt arbete. Med alla arbetsföra män inkallade och gamle far halt är det mor och dotter som måste sköta allt. I långa, ordlösa scener ser vi dem ploga, så, gödsla, med oxar och redskap som styrs för hand. Att se dem känns på ett sätt rogivande; ett hederligt arbete, att bruka jorden och odla mat, nära marken. Men samtidigt kan man känna i kroppen vilket tungt arbete det är, utan slut, samma slit varje dag.
Skörden närmar sig och den är alltid arbetsintensiv. Familjen hyr in hjälp; fortfarande finns inga arbetsföra män i byn och de anställer den föräldralösa Francine. Hon är van vid arbete med djur och jordbruk och gör skäl för sin lön. Nu är de åtminstone en till för det tunga jobbet. Till skörden kommer också andre sonen i huset hem på permission, Georges, som blivit cynisk av kriget eller kanske alltid varit hårdare än sin bror Constante. Oundvikligen faller hans blick på Francine, som är försiktig men vänlig mot honom. När han återvänder till kriget börjar de brevväxla.
Efter hand utkristalliserar sig Francine som handlingens fokus, men det är mycket fint att filmen inte bara har en huvudhistoria utan låter annat vara viktigt i sin tur. Till stor del är gården själv huvudperson, den som måste brukas under så stor möda men ger mycket tillbaka. En annan viktig aspekt är känslan av att något stort och hemskt pågår längre bort, fastän livet och årstiderna fortsätter i byn. Men när som helst kan byns svartklädde borgmästare dyka upp med sorg i blick och ett tungt besked till dem som är kvar vid hemmafronten. Så smyger sig också modernare tider in och förändrar allt; amerikaner som köper gårdens produkter, traktorer som gör arbetet lättare, och inte minst 1920-talet med friare sätt att leva. Beskyddarna är en lång och mycket njutbar film.
Det växer som det skall och gården går bra, men det betyder mycket tungt arbete. Med alla arbetsföra män inkallade och gamle far halt är det mor och dotter som måste sköta allt. I långa, ordlösa scener ser vi dem ploga, så, gödsla, med oxar och redskap som styrs för hand. Att se dem känns på ett sätt rogivande; ett hederligt arbete, att bruka jorden och odla mat, nära marken. Men samtidigt kan man känna i kroppen vilket tungt arbete det är, utan slut, samma slit varje dag.
Skörden närmar sig och den är alltid arbetsintensiv. Familjen hyr in hjälp; fortfarande finns inga arbetsföra män i byn och de anställer den föräldralösa Francine. Hon är van vid arbete med djur och jordbruk och gör skäl för sin lön. Nu är de åtminstone en till för det tunga jobbet. Till skörden kommer också andre sonen i huset hem på permission, Georges, som blivit cynisk av kriget eller kanske alltid varit hårdare än sin bror Constante. Oundvikligen faller hans blick på Francine, som är försiktig men vänlig mot honom. När han återvänder till kriget börjar de brevväxla.
Efter hand utkristalliserar sig Francine som handlingens fokus, men det är mycket fint att filmen inte bara har en huvudhistoria utan låter annat vara viktigt i sin tur. Till stor del är gården själv huvudperson, den som måste brukas under så stor möda men ger mycket tillbaka. En annan viktig aspekt är känslan av att något stort och hemskt pågår längre bort, fastän livet och årstiderna fortsätter i byn. Men när som helst kan byns svartklädde borgmästare dyka upp med sorg i blick och ett tungt besked till dem som är kvar vid hemmafronten. Så smyger sig också modernare tider in och förändrar allt; amerikaner som köper gårdens produkter, traktorer som gör arbetet lättare, och inte minst 1920-talet med friare sätt att leva. Beskyddarna är en lång och mycket njutbar film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar