Artemiskvartetten i Konserthuset

Samuel Barbers Adagio för stråkar (1938) är sedan länge förknippat med sorg, även om det inte var kompositörens mening. Det har spelats vid kända mäns begravningar och officiella minnesstunder och använts i filmer, då oftast i versionen för orkester. Ursprungligen skrevs stycket dock för stråkkvartett, och det är gott att få höra den versionen från Artemiskvartettens känsliga stråkar. De har en stadig och rik klang, och vid framförandet stiger förstafiolens melodistämma fram tydligt och vackert. Inte går det att bortse från känslan av vemod som tonerna väcker, men man kan också lägga till en stilla glädje över att det går att skriva så här innerlig musik.

Därnäst framförde kvartetten Benjamin Brittens Stråkkvartett nr 2 i C-dur (1945). De två första satserna är hetsiga på olika sätt, och Artemiskvartetten har den nödvändiga kontrollen för att det inte skall slå över i kaos. Den tredje och sista satsen, Chacony: sostenuto, bygger längre bågar men slår också ut i sprittande toner som verkligen drar tankarna till musiken från Henry Purcell, till vilkens minne kvartetten är skriven. Det är riktigt roande att lyssna till hur verket när det går mot sitt slut inte alls tonar ut utan ökar energin i drivande ackord från stråkarna.

På programmet stod musik av tre herrar på B; Barber, Britten och Brahms. Tyvärr behövde jag gå i pausen och missade alltså  Johannes Brahms Stråkkvartett nr 2 i a-moll, men var ändå mycket nöjd med den musik jag fått höra så långt från Artemiskvartetten.

Foto: Nikolaj Lund